Läst: Gul utanpå av Patrik Lundberg

Gul utanpåPatrik Lundberg lade jag först märke till när han skrev den läsvärda krönikan om pepparkaksgubbar i vintras, Jag är redo för ugnen. Och senare fick han mina tårar att strömma genom krönikan om sin pappa, Jag har älskat dig i smyg. Att det här är en person som kan skriva och att han nu har skrivit en bok om sin egen adoptionslivsresa, gjorde förstås att jag gärna vill läsa Gul utanpå, boken som nyss kom ut. Se också gärna inslaget i Kulturnyheterna, Ses rasism mot asiater som rumsrent?

Det jag inte visste innan jag läste boken var att Patrik Lundberg har varit aktiv i adoptionsdebatten. Det gör förstås boken extra intressant. Huvudfokus i boken är Patriks termin på ett universitet i Sydkorea och mötet med hans biologiska familj och det koreanska språket och kulturen.

Gul utanpå är en riktig bladvändare, i alla fall var den det för mig. Den framkallar både tårar och skratt. Det jag uppskattar särskilt mycket med boken är att den ger mig möjlighet att förstå att min dotters liv för alltid kommer att vara påverkat av att hon adopterades. Att det på många sätt är en svårighet, men att det är en av de svårigheter som vi möter i livet och som har möjlighet att göra det rikare. På samma sätt som min svåra sjukdom och min barnlöshet har påverkat mitt liv för alltid. Livet tar en annan tuffare men inte sämre väg. Det gör mig rikare än om jag inte hade haft de upplevelserna.

Min dotter är inte i samma situation som Patrik Lundberg och hon har en annan bakgrund. Men hon har blivit lämnad och hon har bytt kultur. Hon har en hudfärg som inte är i majoritet. Detta kommer att vara faktorer som redan idag och för alltid på olika sätt påverkar henne.

Som adoptivförälder tycker jag det är min skyldighet att lyssna på vuxna adopterade. Även om det ibland kan göra ont att höra vad de har att säga. Vad är det i deras berättelser som jag behöver ta till mig, för att kunna vara en så bra förälder som möjligt för mitt barn? Bara genom att våga lyssna kan jag lära mig.

Jag kan verkligen, verkligen rekommendera Gul utanpå till andra adoptivföräldrar och till vemsomhelst som vill läsa en bra bok, faktiskt. (Läs gärna Patrik Lundbergs krönikor i Helsingborgs dagblad också.)

Närhet

I och med att vår dotter inte är ett riktigt litet barn, så är hon den bästa källan till sin egen historia. Hon kan berätta själv, men förstås utifrån sitt barnperspektiv. Vissa saker minns hon på sitt vis, annat inte. Eller vill/kan inte berätta om. Litegrann håller jag andan varje gång det kommer något nytt minne som hon vill delge.

Häromkvällen berättade dottern vid läggdags: ” I [Landet] kramar man inte när man ska sova, man säger ‘Gå och lägg dig’.” Och det tolkar jag och maken på vårt sätt, hennes generella beskrivning är förstås individuellt upplevd. Imorse dristade jag mig till frågan, men jag tvekade länge först: ”Kommer du ihåg om det var någon som kramade dig i [Landet]?” Nej, det var det inte, enligt dottern. Naturligtvis kan det ha funnits människor som kramade henne, men kanske inte på det sätt som hon upplever nu, med föräldrar som försöker skapa trygghet. Många vuxna är ju faktiskt ganska burdusa och kan liksom ”kräva” en kram av ett gulligt barn. Me not like.

I början när vi träffade dottern var vi lite avvaktande med att försöka komma nära med kramar och liknande. Nu är jag glad för det, för jag kan se att det var rätt för just vår dotter. Hon har väldigt svårt för okända som vill komma för nära för fort. Det är en svår avvägning att vänta på barnets egna signaler, men också att inte bara låta barnet vara den som tar initiativet. Hon blir överlycklig när jag visar att jag vill krama henne.

Jag skulle gärna vilja läsa mer skönlitteratur (för egen del) utifrån barnets perspektiv, om att bli lämnad och kanske få andra vuxna som går in istället. Läste nyss Jellicoe road (valde bok framför dator ett par kvällar), som handlar om en flicka som blir lämnad av sin mor och omhändertagen av andra. Jag kan förstå den hårdhet som flickan måste utveckla pga sin bakgrund, det finns ingen att lita till utom sig själv. Nån som har fler tips? Jag tänker då inte bara på böcker som uttalat handlar om adoption (de flesta känner jag nog till).

Bästa boktipset – Väntrum

Jag vet att många av er som läser min blogg är intresserade av ämnet ofrivillig barnlöshet, på ett eller annat sätt. Och nu var det längesedan sist jag tipsade om min vän Cecilias roman Väntrum. Det är en roman som är en gåva att hitta fram till när man är mitt i längtan och väntan. Såhär skrev jag om boken sist:

Jag tycker mycket om boken. Varför? Därför att man får följa en kvinnas utveckling genom barnlösheten, se möjligheten till en väg att må bättre igen. För det är ju en roman med hög igenkänningsfaktor för oss som är eller har varit ofrivilligt barnlösa. Det är lätt att fastna i det där svarta hålet och tro att man aldrig ska komma upp. Hur kan man nånsin må bättre?

Boken beställs via Cecilia Ekhems webbplats, den går också att låna på många bibliotek. Läs! Jag hoppas att Cecilia ska kunna ge ut den i ytterligare en upplaga. 🙂

Bilden lånad från http://cecilia.ekhemmanet.se/

Bilden lånad från http://cecilia.ekhemmanet.se/

Jag har också läst

… romanen av Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, ”Felicia försvann”. Det finns mer eller mindre begåvade saker som har skrivits om boken. Egentligen tycker jag illa om den sensationslystnad som tvunget måste omgärda en sån här bok, som på sätt och vis blir en ”uppgörelse i offentligheten”. Men jag tycker att romanen var helt ok. Efter 1,5 år i egen terapi känner jag igen temat, om man säger så. Även om jag aldrig haft föräldrar som har missbrukat eller vanskött mig, på det sättet som beskrivs i boken.

Jag skulle inte, ens före bokens lansering, drömma om att läsa eller använda mig av Anna Wahlgrens råd om barnuppfostran. Det lilla jag har snappat har sagt mig att råden står i strid med min inre kompass, vad gäller känsla och moral. Men jag förstår verkligen att osäkerheten man kan känna som förälder gör att det kan kännas skönt att ta råd av någon som verkar vara säker på vad hon pratar om. Men att utnämna sig själv till expert och att vara expert, kan vara två olika saker.

Läs vidare på bloggen Det känsliga barnet och klicka sedan vidare till Dan Josefssons recension av boken.

Hedda rasar

För en tid sedan fick jag tillsänt mig ett recensionsex av en bok som en manlig kollega har skrivit. Vi känner inte varandra, har träffats några gånger och är vänner på fejjan. Boken handlar om ledarskap. När jag skulle åka hem från jobbet idag tänkte jag att det är ju en ganska tunn bok, så jag tar med den på tåget. Det blev intressant.

Boken avhandlar ledarskap med nåt slags humoristisk twist. Den är fylld med en massa generaliseringar baserade på författarens erfarenhet av många år i ledande positioner. Heh. Han har en uppfattning färdig om de flesta typer av människor, som delas in i grupper baserad på ålder, ordning i syskonskaran, egen familj samt ett antal ytterligare möjliga och omöjliga kategorier.

Jag vill gärna ge några exempel.

Ju yngre de [medarbetarna] är desto mer självupptagna (i synnerhet om de ännu inte erfarit hur det är att fostra barn och bara har sina enorma egon att bry sig om).

Några sidor senare:

Kolleger som lever i en relation men inte har barn är ofta barnsligare emotionellt än kolleger som lever i relation och odlar ett föräldraskap.

Jag inser att detta nånstans kanske ska vara humoristiskt. Men att frossa i fördomar är inte humor för mig. När jag satt där på tåget såg jag denne man framför mig och kände hur han såg ner på mig och mitt liv. Hur han tror sig veta saker om mig baserat på min brist på barn, saker som jag känner i mitt hjärta är helt felaktiga.

Jag kände hur den där skammen började sticka innanför ögonen igen, precis som den har gjort varje gång jag under mina 10 barnlösa år fått höra sådana och liknande saker. Men sen tog det stopp. H*e heller att denna man ska få mig att känna mig mindervärdig.

Jag undrar vad som gör att vissa har fått för sig att det enda sättet att växa som människa är genom att få barn. Antagligen för att de själva aldrig upplevt något annat sätt att utvecklas. Genom att få barn som gåva i livet har de undgått vissa av de knaggligheter i livet som gör att vi sedan växer. Deras kris är kanske just den att få barn. Vi som inte har barn undgår inte kriser, tvärtom kan det vara så att vi lever i en kris som pågår många år. Och att vi alla upplever olika saker som får oss att utvecklas.

Barnslig emotionellt? Right back att you, gubbfan. När jag klev av tåget var jag rosenrasande och det bar sig inte bättre än att det första jag gjorde när jag kom innanför dörren hemma var att skälla ut stackars maken. Det var iof sig inte helt oförskyllt, men riktigt den intensiteten förtjänade han nog inte. Och det var först då som jag insåg hur arg jag var och att jag var arg istället för att skämmas! Då blev jag lite glad. Och sedan bad jag maken om förlåtelse och berättade om varför jag blivit så arg.

Nu måste jag bara tänka ut om/hur jag ska recensera den där boken… Så att gubbfan kan få lite insikter som han kan ha nytta av i sitt ledarskap.

PS. Hur kommer det sig att någon som aldrig skulle säga t ex att tjocka människor är jovialiska, utan att blinka häver ur sig att barnlösa är egofixerade? Vissa fördomar är inte ok, medan andra är det?

Läst om adoption

Vi har turen att bo 15 minuters promenad från sjö och badplatser. Så i förmiddags var vi nere en sväng och badade och jag passade samtidigt på att läsa ut boken Anknytning i adoptivfamiljens vardag av Sara Larsson. Skulle gärna äga den boken, eftersom den innehåller så många bra praktiska tips. Ska se om den går att köpa på nätet, så slipper jag sno bibliotekets ex… 😉

Jag tänker att det här med anknytning kan vara hur lätt eller hur svårt som helst. I ”vanliga” familjer sker anknytningen omedvetet. Som adoptivfamilj är man ju dock väldigt påläst på området, troligen mer än biologiska föräldrar är. Försökte mig på ett samtal kring detta med min mor, som har haft adopterade barn på förskolan där hon har jobbat. Jag berättade att adopterade barn ibland kan behöva t ex en längre inskolningsperiod. Hon menade dock att alla barn är olika och man får se vad som passar barnen. Och det har hon ju rätt i. Men jag försökte ändå trycka lite på det där om minst en avgörande separation i bagaget och att det gör omständigheterna lite speciella. Jag vill att hon ska veta detta om det kommande barnbarnet, att det kanske blir lite speciella förhållningssätt med det barnet. Jag har ju själv lite otrygg anknytning med mig från barndomen, så jag känner nånstans att detta inte är min mammas vassaste område.

Jag googlade lite på Sara Larssons bok och hittade då även Tobias Hübinettes texter. Har dragit mig lite för att läsa honom, eftersom jag vet att han är så kritisk mot internationell adoption. Och han är ju själv adopterad, så vem är t ex jag att säga emot? Men det visade sig vara riktigt intressant att läsa hans forskning. Jag hittade t ex artikeln Fostrad till svensk – sedd som främling (pdf), som presenterar en studie om den vardagsrasism som adopterade och adoptivfamiljer kan mötas av. Läs t ex det här citatet från en adoptivmamma:

Och sen så det man märker är ju den här lekplatsrasismen som finns. När man har  varit på någon allmän lekplats, och man håller sig i bakgrunden, och de sitter och leker, framförallt Oscar då som är väldigt mörk, på något sätt har det varit tydligast med honom som är mörkast. Man kan höra ”jag vill inte sitta i sandlådan med den här bruna pojken”, jag menar hade någon sagt ”jag vill inte sitta i sandlådan med den blonda flickan med den rosa kjolen”, då hade man sagt att ”alla måste få vara i sandlådan”, då hade man varit framme och förmanat, men i det här fallet har man inte gått in från vuxet håll och gjort någonting/…/Sedan har jag märkt att om jag börjar närma mig, att de börjar koppla ihop, så de ser att han hör ihop med mig, då börjar de bete sig mer normalt. Då blir det mer att man säger till att ”alla måste vara med, alla måste få vara här”. Och det är en intressant iakttagelse: ”oj då, han är tydligen inte bara vilken invandrare som helst”.

Jag är helt övertygad om att sådana här attityder finns. För jag har sett det i förhållande till ”vanliga” invandrare. För adopterade är ju också invandrare, första generationens. Därför är jag också så rädd för de kalla strömningar som finns i vårt land. SD i riksdagen, terrordåd i Norge och alla de tusentals nålstick som kallas vardagsrasism. Något som vi alla måste stå upp emot varje gång det visar sig. Detta är en av de saker som oroar mig mest med adoption, öppen och dold rasism.

Jag vill ändå hoppas att ett mörkt barn idag inte ses som så exotiskt och avvikande som det kanske gjorde för 30-40 år sedan, då många av de som idag är vuxna adopterade växte upp. Att få frågor om varför man pratar så bra svenska t ex. Samtidigt finns kanske en större vana idag att kategorisera olika invandrargrupper i olika fack. Ja, det här kan man fundera på hur mycket som helst. Tror iaf att jag ska låna den här studien som artikeln bygger på på biblioteket.

Jobbig läsning

I helgen läste jag om författaren Astrid Flemberg Alcalá i DN. För tre år sedan gav hon ut en roman baserad på sina upplevelser som adoptivmamma Och vet inte vart. Sedan boken gavs ut har den yngre av hennes två söner tragiskt nog begått självmord. 

Jag har hittills hållit mig undan från den boken, eftersom skildringar av när det går fel i adoptioner har känts för oroande att ta del av. Men nu kände jag att jag verkligen måste ta reda på varför det inte blev bra i den här familjen. Nånstans är det min skyldighet mot ett kommande barn att även ha lärt av de historier som inte är solskenshistorier.

Hittills har jag bara läst drygt hälften av boken. Visst är det smärtsamt att läsa om de traumatiserade pojkarna. Och smärtsamt att se hur föräldrarna försöker, men ändå inte lyckas nå fram. Som läsare kan man se tecken på att barnen ibland söker den där bekräftelsen, tryggheten, som är så viktig att svara på för att anknytning ska ske. Men att föräldrarna avvisar eller inte förstår barnens svaga signaler.

Det finns flera frågor som man ställer sig i läsningen. Varför sökte inte föräldrarna psykologisk hjälp för famíljen direkt? Vad kunde föräldrarna om anknytning när de for iväg och hämtade barnen? Vad innebär det när det är pappan som helst vill adoptera, men när det är mamman som får allt ansvar för omsorg och anknytningsarbete?

Jag tycker inte att boken avskräcker mig från att adoptera. Snarare att den väcker uppmärksamheten på problem som kan uppstå. Vi vet alla att det förmodligen blir någon typ av problem vid någon tidpunkt. Kanske väldigt små problem för vissa och stora för andra. Då är det väl bra att läsa om hur det kan gå till och kännas.

Boken diskuterades på Familjeliv. Det skrevs mycket om den när den kom ut, i t ex SvD. Boken verkar inte gå att köpa längre, men kan lånas på bibliotek.