Läst: Gul utanpå av Patrik Lundberg

Patrik Lundberg lade jag först märke till när han skrev den läsvärda krönikan om pepparkaksgubbar i vintras, Jag är redo för ugnen. Och senare fick han mina tårar att strömma genom krönikan om sin pappa, Jag har älskat dig i smyg. Att det här är en person som kan skriva och att han nu har skrivit en bok om sin egen adoptionslivsresa, gjorde förstås att jag gärna vill läsa Gul utanpå, boken som nyss kom ut. Se också gärna inslaget i Kulturnyheterna, Ses rasism mot asiater som rumsrent?

Det jag inte visste innan jag läste boken var att Patrik Lundberg har varit aktiv i adoptionsdebatten. Det gör förstås boken extra intressant. Huvudfokus i boken är Patriks termin på ett universitet i Sydkorea och mötet med hans biologiska familj och det koreanska språket och kulturen.

Gul utanpå är en riktig bladvändare, i alla fall var den det för mig. Den framkallar både tårar och skratt. Det jag uppskattar särskilt mycket med boken är att den ger mig möjlighet att förstå att min dotters liv för alltid kommer att vara påverkat av att hon adopterades. Att det på många sätt är en svårighet, men att det är en av de svårigheter som vi möter i livet och som har möjlighet att göra det rikare. På samma sätt som min svåra sjukdom och min barnlöshet har påverkat mitt liv för alltid. Livet tar en annan tuffare men inte sämre väg. Det gör mig rikare än om jag inte hade haft de upplevelserna.

Min dotter är inte i samma situation som Patrik Lundberg och hon har en annan bakgrund. Men hon har blivit lämnad och hon har bytt kultur. Hon har en hudfärg som inte är i majoritet. Detta kommer att vara faktorer som redan idag och för alltid på olika sätt påverkar henne.

Som adoptivförälder tycker jag det är min skyldighet att lyssna på vuxna adopterade. Även om det ibland kan göra ont att höra vad de har att säga. Vad är det i deras berättelser som jag behöver ta till mig, för att kunna vara en så bra förälder som möjligt för mitt barn? Bara genom att våga lyssna kan jag lära mig.

Jag kan verkligen, verkligen rekommendera Gul utanpå till andra adoptivföräldrar och till vemsomhelst som vill läsa en bra bok, faktiskt. (Läs gärna Patrik Lundbergs krönikor i Helsingborgs dagblad också.)

Närhet

I och med att vår dotter inte är ett riktigt litet barn, så är hon den bästa källan till sin egen historia. Hon kan berätta själv, men förstås utifrån sitt barnperspektiv. Vissa saker minns hon på sitt vis, annat inte. Eller vill/kan inte berätta om. Litegrann håller jag andan varje gång det kommer något nytt minne som hon vill delge.

Häromkvällen berättade dottern vid läggdags: ” I [Landet] kramar man inte när man ska sova, man säger ‘Gå och lägg dig’.” Och det tolkar jag och maken på vårt sätt, hennes generella beskrivning är förstås individuellt upplevd. Imorse dristade jag mig till frågan, men jag tvekade länge först: ”Kommer du ihåg om det var någon som kramade dig i [Landet]?” Nej, det var det inte, enligt dottern. Naturligtvis kan det ha funnits människor som kramade henne, men kanske inte på det sätt som hon upplever nu, med föräldrar som försöker skapa trygghet. Många vuxna är ju faktiskt ganska burdusa och kan liksom ”kräva” en kram av ett gulligt barn. Me not like.

I början när vi träffade dottern var vi lite avvaktande med att försöka komma nära med kramar och liknande. Nu är jag glad för det, för jag kan se att det var rätt för just vår dotter. Hon har väldigt svårt för okända som vill komma för nära för fort. Det är en svår avvägning att vänta på barnets egna signaler, men också att inte bara låta barnet vara den som tar initiativet. Hon blir överlycklig när jag visar att jag vill krama henne.

Jag skulle gärna vilja läsa mer skönlitteratur (för egen del) utifrån barnets perspektiv, om att bli lämnad och kanske få andra vuxna som går in istället. Läste nyss Jellicoe road (valde bok framför dator ett par kvällar), som handlar om en flicka som blir lämnad av sin mor och omhändertagen av andra. Jag kan förstå den hårdhet som flickan måste utveckla pga sin bakgrund, det finns ingen att lita till utom sig själv. Nån som har fler tips? Jag tänker då inte bara på böcker som uttalat handlar om adoption (de flesta känner jag nog till).

Bästa boktipset – Väntrum

Jag vet att många av er som läser min blogg är intresserade av ämnet ofrivillig barnlöshet, på ett eller annat sätt. Och nu var det längesedan sist jag tipsade om min vän Cecilias roman Väntrum. Det är en roman som är en gåva att hitta fram till när man är mitt i längtan och väntan. Såhär skrev jag om boken sist:

Jag tycker mycket om boken. Varför? Därför att man får följa en kvinnas utveckling genom barnlösheten, se möjligheten till en väg att må bättre igen. För det är ju en roman med hög igenkänningsfaktor för oss som är eller har varit ofrivilligt barnlösa. Det är lätt att fastna i det där svarta hålet och tro att man aldrig ska komma upp. Hur kan man nånsin må bättre?

Boken beställs via Cecilia Ekhems webbplats, den går också att låna på många bibliotek. Läs! Jag hoppas att Cecilia ska kunna ge ut den i ytterligare en upplaga. 🙂

Bilden lånad från http://cecilia.ekhemmanet.se/

Jag har också läst

… romanen av Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, ”Felicia försvann”. Det finns mer eller mindre begåvade saker som har skrivits om boken. Egentligen tycker jag illa om den sensationslystnad som tvunget måste omgärda en sån här bok, som på sätt och vis blir en ”uppgörelse i offentligheten”. Men jag tycker att romanen var helt ok. Efter 1,5 år i egen terapi känner jag igen temat, om man säger så. Även om jag aldrig haft föräldrar som har missbrukat eller vanskött mig, på det sättet som beskrivs i boken.

Jag skulle inte, ens före bokens lansering, drömma om att läsa eller använda mig av Anna Wahlgrens råd om barnuppfostran. Det lilla jag har snappat har sagt mig att råden står i strid med min inre kompass, vad gäller känsla och moral. Men jag förstår verkligen att osäkerheten man kan känna som förälder gör att det kan kännas skönt att ta råd av någon som verkar vara säker på vad hon pratar om. Men att utnämna sig själv till expert och att vara expert, kan vara två olika saker.

Läs vidare på bloggen Det känsliga barnet och klicka sedan vidare till Dan Josefssons recension av boken.