Delmål

Det kändes så konstigt idag när jag lämnade in våra papper hos AC. Fick iof sig en trevlig pratstund med vår handläggare. Men jag började nu egentligen för första gången ana den ocean av väntan som återstår.

För att skydda mig själv har jag hela tiden bara orkat tänka till nästa steg i adoptionsprocessen. Inte på de steg som kommer sedan, och sedan. Just nu ligger nästa steg ca 3 veckor fram i tiden, då vi får beskedet att våra papper skickats till Landet. Fram tills dess ska de på rundtur och stämplas i två instanser.

Och sedan, då börjar på allvar den långa väntan som vi inte vet hur lång den blir. Blir det ännu en jul utan barn? Troligen, men kanske inte. Till nästa sommar? Jo, då borde vi ha fått barn.

Hittills har vår väntan varit så fylld av aktivitet. Saker vi gjort för att arbeta oss fram mot målet. Föräldrautbildning, utredning, samla papper. Det blir nytt med passivitet. Hur jobbigt det än har varit med allt som ska göras… Jag har en bestämd känsla av att jag inte är gjord för passivitet! Förhoppningsvis hittar jag nåt sätt att hålla mig aktiv ändå.

Smile and maybe tomorrow you’ll see the sun come shining through for you

Ägnade drygt 3 timmar av förmiddagen till att klistra foton och skriva bildtexter. När jag tittar på bilderna av oss, så tänker jag att det känns lustigt att på detta sätt skapa en berättelse om vilka vi är, som förvisso är sann, men som också är oerhört begränsad. Är det vi som framträder i hemutredningen, i referentbreven, på bilderna, i det personliga brevet och de andra dokumenten? Det känns som en spegling av oss som förvränger bilden lite lätt. Eller en kraftigt photoshoppad bild. Det är vi, men det är inte min bild av oss. Det är en bild som vi skapat tillsammans med människor i vår omgivning, för ett särskilt syfte. Antar att det är ok, det är såhär det går till, men konstruerat känns det.

Tittar på bilderna av mig själv. Hur jag alltid är gladast på alla foton. Ingen ler bredare än jag, möter kameraögat mer beredvilligt. Jag ler som om mitt liv hängde på det, vilket det i vissa aspekter också gör. Om jag kunde le mig till att få ett barn så skulle jag göra det. Bara därför att instruktionerna om våra foton säger att vi ska se glada ut. Nånstans är det sorgligt.

Nu har jag och vi gjort allt vi kan från vårt håll i den här processen. På måndag lämnar jag in den megatjocka bunten och sedan är det upp till andra. Då tar vår passiva väntan vid. Då kan jag inte längre le eller göra något annat för att påverka vår väg till barn. Tre månader har det tagit från vårt medgivande i mars tills att vi nu kan skicka iväg våra papper till Landet.

Nu är frågan, ska jag ägna resten av dagen åt värmeböljan eller åt min inneboende ilska? Vi får se vilket som vinner.

Klister och ilska

Jag har inte skrivit på några dagar, därför att jag inte har haft något särskilt att skriva tycker jag. Hur upphetsande är det med papperskopiering liksom. Så blev det ju när vi fick de senaste instruktionerna för vad vi ska göra: ny åtgärdsplan, vad ska göras när, så att detta går fort. Imorgon ska maken vara iväg på aktiviteter hela dagen. Jag ska klistra upp foton på papper och skriva bildtexter. På måndag ny inlämning av hela rasket till AC. DET blir en tjock bunt, jag lovar.

Träffade min terapeut idag. Vi pratade om ilska. Jag har väldigt mycket ilska inom mig som aldrig kommer ut, eftersom det inte är ”någon idé”. Vem ska jag bli arg på över hur mitt liv blev, till exempel. Jag känner inte att jag har något att rikta ilskan mot, eftersom jag inte tror på Gud och inte heller tycker det känns meningsfullt att vara arg på ödet eller slumpen. Jag ska dock skriva brev till livet, till mamma och pappa och vräka ur mig ilskan, det tipsade terapeuten om kan vara bra (brev som dock inte skickas). Vi får se, det kanske hjälper.

För inom mig är jag ju så fruktansvärt arg och ledsen för hur allting blev. Vissa stunder tänker jag att allt det otäcka som har hänt mig de senaste åren är en gåva, eftersom det har gett mig en livserfarenhet som jag annars varit utan. Andra dagar känns det så oerhört orättvist och deprimerande. Jag tror inte det går en dag utan att jag är avundsjuk på någon som är gravid, fortfarande, för att det gick så fort och lätt för den/dem. Men för mig tar det jättelång tid och är jättesvårt att få barn. Det är just det, tiden och kampen, sorgen över att jag aldrig fick ha det enkelt. Det gör mig både förbannad och ledsen. Just då är det ingen tröst att jag upptäckt att jag vet mer än de flesta föräldrar i min omgivning om anknytningsteorier och språkutveckling. Jag har ju för f*n ingen att använda mina kunskaper på.

Luften gick ur

Tillbringat dagen i sängen efter en vecka som sög musten ur mig. Två olika jobbresor (med flyg) under veckan med allt vad det innebär. Strul med översättningen av dokument i vår utredning. Beställa och hämta ut samt sålla foton som ska med i akten. Se till att samtliga dokument finns med samt är kopierade. Kopiera de sista dokumenten som ska lämnas in. Fixa bilder i passfotoformat på mig och maken. Stoppa allt i ett tjockt kuvert, åka till Adoptionscentrum och lämna in det. Vänta på respons.

Förutom detta klämma in en terapisession, hinna ta hand om katterna samt prata med maken om hans jobbintervjuer. Samt jobba.

Insåg att detta är den första helgen på länge som jag slipper samla dokument eller fotografera oss. På det en helvetisk mensvärk och så vart jag däckad. Just det, nämnde jag att jag har en extra stresskänslig hjärna sedan 3 år tillbaka? Vilken tur att jag hann skriva dagens tidigare blogginlägg redan igår. Och att en surfplatta funkar bra när man ligger i sängen. 😉

Uppdatering: Höll på att glömma att jag blev invald i vår Brf-styrelse också.