Om anknytning och föräldraskap

Det kom ett nytt nummer av MIA Info häromdagen. Det innehåll flera jätteintressanta texter om anknytning hos barn och föräldrar. Och så fick det mig att tänka på hur jag läste de här nyhetsbreven under längtan och väntan. Det kändes med ens så nära. Nyss hade jag inget barn! Det var så påtagligt då, men bleknar i kanterna nu, den känslan. Kommer på mig själv med att formulera nästan-klyschan ”det känns som om jag alltid har haft henne”. Det var så nyss som vi inte hade varandra, jag hisnar.

I alla fall. Jag läste artiklarna i nyhetsbrevet noga. I artikeln Anknytning gås anknytningsteorierna igenom. Och även det för föräldraskap så viktiga – hur föräldraskapet påverkas av den egna anknytningen. Det som jag ständigt och jämt funderar på, typ. Jag bär ju på en rädsla som aldrig riktigt verkar vika ner sig, att skada mitt barn genom det anknytningsmönster som jag själv en gång fick i barndomen. Men jag blir lugnad när jag läser vidare, och det här är kunskap som jag ju egentligen har:

Personer som beskriver ett autonomt anknutet förhållningssätt till sina anknytningserfarenheter kan berätta obesvärat och detaljerat om sin barndom. Påståenden kan styrkas av konkreta exempel och deras funderingar om sin uppväxt och sig själva som vuxna präglas av inre sammanhang. Föräldrar med detta mönster har god förmåga att finnas för sina barn på ett lyhört sätt och deras barn utvecklar oftast trygga anknytningsmönster.

Det är här jag tycker att jag hamnar ändå. Även om jag själv inte hade en särskilt trygg anknytning, så har jag genom att bearbeta detta som vuxen lyckats överkomma de problem som det skulle kunna orsaka gentemot mitt eget barn. Det ger mig styrka och självförtroende att läsa.

I artikeln Se varandra läser jag:

De flesta adoptivföräldrar är resursstarka och har fått föräldrautbildning. ”Men de känslomässiga reaktionerna kan man inte få utbildning på” menar Ingegerd Brofalk. ”Man kan få information om att det finns problem men det krävs mycket mer intima samtal och stöd för att man ska kunna hjälpa föräldrar och adopterade, som upplever problem.”

”Vi försökte verka för att det skulle vara självklart att adopterade och deras föräldrar skulle ha psykologiskt stöd. Det var naturligt att de skulle få problem som de skulle behöva prata med en utomstående om och det borde vara en rättighet att få detta stöd, ansåg vi. Om samhället medverkat till att låta barn komma hit skulle vi också ta ansvar för de behov de har.”

Det är så sant och stämmer så väl med min egen upplevelse. Hur mycket utbildning man än får, kan man inte förbereda sig på hur man själv kommer att reagera på föräldraskap. Och det är just då som jag skulle tycka det vore jättebra om det fanns en instans, som ringde upp och frågade hur det var och om man ville bolla något eller behövde konkret hjälp. Det hade jag verkligen velat ha. Vet inte hur många gånger jag ringde till Adoptionsrådgivarnas telefonsvarare och lämnade meddelanden utan att någon nånsin ringde tillbaka. Hur jag försökte hitta rådgivning inom kommunen, utan att involvera vår egen hemutredare. Tänk om någon ringt MIG, så att jag hade sluppit leta och ringa. (Det var ändå omöjligt att komma åt att ringa upp någon de första månaderna, med ett barn som tjöt i högan sky om mamma så mycket som bytte ett ord med någon annan.)

Det är jättekrävande att ta hand om en liten unge som är i någon typ av kris. Jag tror att det gäller både om barnet är utåtagerande (som mitt) eller vänder sig inåt. Självklart gör man sitt bästa som förälder, men osäkerheten kan vara stor och även behovet att bara prata av sig och få avlastning. Nu är mitt barn idag en ganska harmonisk liten unge, men jag kan bli nästan svettig när jag tänker på hur vi hade det förra året såhär års. Sommaren var blev den svåraste perioden för oss. Det var också då jag valde att stänga bloggen, eftersom jag fick allehanda råd och kommentarer som säkert var välmenande, men som inte blev rätt eftersom de som gav dem inte kände till hela bilden. Jag behövde hitta min egen inre känsla som förälder, inte lyssna av utåt. Jag tänker också att detta på inget vis är någon ”onormal” situation, utan en på alla sätt frisk känslomässig reaktion från både barn och föräldrar. En reaktion på en ganska extrem situation, en kris.

Artikeln Adoptivföräldrars anknytningsstil föreslår att adoptivföräldrars anknytning ska undersökas noggrannare i medgivandeutredningen. Det kan jag hålla med om. Men kanske mer på det sättet att utredningen kan vara rådgivande till adoptivföräldrarna, att det kan medverka till att medvetandegöra blivande föräldrar om hur de kan komma att fungera som föräldrar med bakgrund i deras egen anknytning. Snarare få hjälp att komma vidare, än att blankt nekas medgivande pga det egna anknytningsmönstret. Hela idén om medgivandeutredning går ut på att man ska kunna ställa högre krav på adoptivföräldrar än på ”normalföräldrar”. Varför inte då närmare undersöka något så centralt som anknytning? Som ju är avgörande för hur trygg man kan klara av att vara för ett troligen otryggt barn. Men varför inte samtidigt hjälpa föräldrarna (de blivande) att utvecklas?

Avslutningsvis så tänker jag på vilken tur det är att dottern har så lätt för att sätta ord på saker. Hon är inte den som tyst bär det svåra inom sig (den typen är mer jag). Jo, kanske gör hon det också, men hon väljer även att tala om det. Om någon till exempel har varit dum mot henne, så är hon den första att säga ifrån och om det inte hjälper, gå och säga till en vuxen. Hon litar på att vi vuxna ska ställa tillrätta. Det är stort. Ibland säger hon inte ifrån i stunden, men då tar hon upp det senare istället. ”Jag tyckte inte om när….” och så kan vi prata om det då. Hon kan även tala om saknaden efter sin biologiska familj. Jag ser hopp också i lättheten hon har för att uttrycka kärlek och glädje. Förskolepersonalen säger att de gärna skulle behålla henne ett år till, hon är helt enkelt omtyckt. Det känns fint.

Växa

En viktig del i att växa som människa, det är att kunna ge till andra, tänker jag mig. Och ikväll upplevde jag ett sånt där ögonblick då jag tänke att jag är ganska kass som förälder, men helt värdelös är jag inte ändå.

Hela familjen brukar alltid natta dottern tillsammans och hon sover i vår säng. Det är sångstund, kramar och pussar och sen somnar förhoppningsvis det lilla barnet ganska snabbt mellan mamma och pappa.

Vår dotter är inte van vid kramar och pussar, det är mitt bestämda intryck. Därför älskar hon det. Hittills har hon inte pussat själv. Hon har kramat varje gång vi lyfter henne (älskar att bli buren) och ofta sätter hon sin mun mot min hals. Men ikväll fick jag för första gången regelrätta pussar över hela ansiktet. ❤ Svårt att inte bli berörd av det! Jag tänkte att nu har hon växt lite, hon kan inte bara ta emot, nu kan hon ge också. Det känns stort och jag avgav ett inre löfte att försöka bli lite tålmodigare. Varje sånt litet ögonblick gör att känslan av att vara familj kan få mer näring att växa.

Anknytning

Nu är det min tur att ligga febrig i sängen och kräkas. Låg just här och hörde för en stund sedan bataljen i köket angående vad som skulle ätas. Maken tog en tålmodig liten kamp med liten gnällande dotter som sa nej till allt, ville leka med knivar och sitta vid datorn. Till slut gick det bra! Maten blev lagad och alla åt upp. 🙂 (utom jag)

Apropå anknytning så upplever jag att dn är igång och utvecklas hela tiden. Från att inte ha sökt tröst hos någon när vi först träffade henne, så söker nu dottern tröst hos oss. Ja hela tiden kan man säga. Jag tror gnällandet är ett sätt att söka vår omsorg. Dottern gnäller väldigt mycket nu, nästan hela tiden, och allting är en orsak till att bli buren i famnen och kramas.

Samtidigt testar hon oss på alla upptänkliga sätt. Jag tror att många som kände henne i Landet inte skulle känna igen henne nu. Och bli oroliga. Från Glader till Butter. Men jag tycker nog att det är helt normalt, tror hon mår bättre nu när hon vågar utmana och visa fler sidor av sig själv. Söka och få tröst. Och jag är av uppfattningen att man kan aldrig bära och krama för mycket. Det är inte på det viset man ”skämmer bort” barn.

Fullt upp

Vi försöka följa råden att ta det lugnt och koppla av och det går ganska bra. Man måste nog göra det för att kunna hantera att man inte riktigt vet hur lång processen blir och hur länge vi ska stanna i Landet. Några av er vill veta mer om vår flicka, men jag vill av integritetsskäl inte skriva mer detaljer än vad jag gör.

Igår hade hon en lång gråtattack när hon inte fick vara ute och leka längre, eftersom det blivit mörkt. Råden vi får är att bara låta barnen släppa ut allt de har inom sig. Så vi visar att vi finns nära, men vi försöker inte till varje pris trösta och krama. När en timma gått blev dottern plötsligt glad igen, när hon upptäckte myror på golvet som hon kunde slå ihjäl med sina skor. Sedan hade vi insektsjakt en stund och så lyssnade vi på musik och sedan försökte vi somna.

Jag tycker att för varje sådan ”attack” som vi har klarat av, så stärks banden till dottern. Hon är inte bara vår när allting är roligt, utan också när det blir skrik och bråk. Jag kan se att anknytningen redan har påbörjats, eftersom hon ofta söker min blick eller annan bekräftelse och stöd, även om hon på många sätt är väldigt självständig.

Tips önskas!

Här har vi att göra, kan jag lova. Tidigt besök på IKEA, handla och packa lilla bilen full med platta paket. Hem och möblera om. Bygga ihop dotterns nya möbler. Maken ligger fortfarande på golvet och skruvar. Vi hann en sväng till Coop också för att köpa mat. Och kritor och ritblock.

Allt det här med genusneutralt har farit ut genom fönstret, får jag väl bekänna. Det är ritblock och pysselböcker med Hello Kitty. Rosa garderobsdörrar. Å andra sidan, vi har så lite att gå på och lillflickan är ju helt klädd i rosa på bilderna. Små flickor tenderar att gilla rosa! Jag gjorde också det och det blev väl hyfsat folk av mig ändå. Känner mig dock inte så PK just nu. Å andra sidan blir jag en mamma och kvinnoförebild som är den mer teknikkunniga i det här hushållet. Man kan sköta datorn och bilen och ändå ha en rosa tröja.

Apropå inte så PK, är det någon som vet var man kan köpa likadana kläder, mamma/dotter? Jag tänkte att det kunde vara ett sätt att markera för varandra att vi hör ihop, att vi har ett par likadana plagg, jag och dottern. Vet inte om det spelar roll, men bygga tillhörighet kan ske på olika sätt, tänker jag. Och vi behöver nog verkligen prova alla sätt. Iden har kommit till mig de senaste dagarna, men verkar svårt att hitta. Inte ens Polarn o Pyret har något utbud numera.