Klurar om vänskap

För ett år sedan så var det en kollega som jag trodde att jag kanske skulle bli vän med även privat. Vi har samma intressen vad gäller jobbet, arbetade tillsammans i några projekt och är i samma ålder, kom bra överens. Hon har dock två barn, jag har inga. Idag arbetar vi närmare än vi gjorde då, men har ändå inte blivit vänner privat. Jag funderar över varför det (inte) har blivit så.

Jag har alltid nedvärderat mig själv i relationer tidigare och min dåliga självkänsla har ofta stått som ett hinder. Nu när jag har utvecklats på den fronten så har jag tänkt att jag borde kunna bli vän med alla möjliga. 😉 Särskilt med denna arbetskollega som själv har berättat om sin goda självkänsla. Jag hade en förväntning om att vi på något sätt skulle ”finna” varandra.

Jag har alltid trott att min låga värdering av mig själv har varit hindret, men nu får jag på sätt och vis omvärdera det. Det kanske finns andra faktorer som spelar in också, när det handlar om att människor ska nå fram till varandra. Det kan ju helt enkelt vara så att en person inte VILL bli vän med mig, av något skäl. 😉

Det jag tänker på just nu är att jag och denna arbetskollega åt lunch ihop under den fruktansvärda veckan. Eftersom jag var så uppfylld av det som hände och egentligen inte kunde tänka på något annat, så berättade jag om det för henne. Hon sa inte så mycket då, bara att det måste vara en svår situation. Efter att detta hände har hon inte en enda gång frågat om hur det gick, hur det blev med barnet, ja eller nej. Eller hur jag mår. Hon måste iof sig ha fattat att det blev nej, eftersom vi ju inte är på väg ner till Afrika för tillfället.

Jag har blivit lite förvånad över att hon, som jag trodde jag skulle kunna bli privat vän med, inte alls har verkat intresserad av mina personliga förehavanden. Och hon berättar oerhört sällan något privat eller personligt om sig själv heller. Kanske lever jag i en missuppfattning om att personer med god självkänsla inte har några problem med att prata om sig själva. Kanske har jag helt enkelt missförstått detta med vad god självkänsla har för praktiska konsekvenser.

För mig är det förknippat med bättre självkänsla att komma ut ur barnlöshetens skamgarderob efter många år. Att publikt våga prata om sådana ämnen och att det drabbat mig. Att vara öppen med att vi får barn på alternativt sätt. Att helt enkelt bita huvudet av skammen för att kunna leva ett öppnare och friare liv.

Jag trodde att jag och den här tjejen skulle nå varandra allt bättre med tiden, men så har det inte blivit. Jag försöker hitta förklaringar, vilka t ex skulle kunna vara: Hon gillar inte mig, hon gillar inte att prata om sig själv, självkänsla har inget med öppenhet att göra, hon har inte så bra självkänsla som hon säger, hon har inget behov av nya vänner, hon ruvar på en stor hemlighet om sitt privatliv, hon tycker att mina privata förhållanden är alltför udda och inte går att relatera till.

Hur det än är, jag kommer inte att få veta hur det ligger till, såvida jag inte frågar henne. Och ibland tycker jag det kan vara lika bra att låta något bara vara.

Flow

Jag verkar vara inne i ett flöde där mina mindervärdighetskomplex har gått och gömt sig på nåt mörkt ställe. Ett av mina problem har ju länge varit att jag nedvärderar mig själv i förhållande till alla som har barn. Att mitt liv är mindre värt därför att jag inte har omsorgen om en liten, att jag på något vis också skulle vara mer omogen på grund av detta.

Allt det här har jag de sista dagarna bara velat skratta åt. Mindre värd? Omogen? – Jag? Kom med nåt bättre. Jag skulle vilja se den som klarar att gå en dag i mina skor och lyckas stå upprätt när kvällen kommer. Med tanke på de tunga smällar jag tagit de senaste åren är det faktiskt anmärkningsvärt att jag fungerar så bra som jag gör. Jävligt bra faktiskt.

Nånstans är det ok att tycka att man är bra. Nånstans är det helt rimligt att tycka att man kan bidra med något till världen, trots avsaknad av avkomma.

Vet inte om det är jobbets förtjänst att jag känner såhär just nu. Att hjulen rullar fortare igen efter sommaren och att jag äntligen minns – det är ju det här jag kan och är bra på!