Ursäkter

Har för mycket omkring mig för att hinna blogga, vilket är beklämmande.

Hann dock med en stund hos terapeuten häromdagen. Vi pratade ganska mycket om mina svårigheter att säga nej. Jag verkar ha glidit tillbaka i gamla spår litegrann. På sistone har jag haft för lätt att ta på mig för mycket.

Anledningen till att jag tackar ja till uppdrag av olika slag har berott på att jag bara ser mitt värde när jag presterar. Min sjukdom hjälpte mig att sätta stopp på ett effektivt sätt. Men ibland kan jag känna dåligt samvete när jag säger nej till saker pga sviterna efter min sjukdom. Det känns som om jag försöker smita undan, fast orsaken till att jag behöver säga nej är väldigt reell, min ökade trötthet.

Terapeuten tyckte att jag inte skulle behöva ett sådant skäl som sjukdomen, jag har rätt att säga nej ändå. Inom mig har jag nog tänkt att det kommande barnet ska vara ytterligare ett sådant skäl som ger mig frihet: ”Nej, tyvärr jag kan inte göra det där idag, för jag måste hämta på dagis.” Hur många gånger har man inte hört DEN ur andras munnar. Och nu skulle jag också få chansen, tänkte jag.

Men jag vet ju att det inte är bra behöva yttre skäl för att kunna värja sig. Jag måste kunna säga nej ändå. Bara för min egen skull, eller för att jag vill. Det är svårt för mig.

Jag borde…

I eftermiddag har jag gett mig själv ledigt från alla måsten. Det behöver jag, för de senaste dagarna har det bara snurrat av negativ stress i skallen.

Förmiddagen har jag tillbringat på ett möte om den sjukdom som jag har haft, för vårdpersonal, patienter, anhöriga och andra relaterade. Kände mig lite malplacerad då mötet dominerades av vårdpersonal samt att jag alltid känner mig lite fel i förhållande till dem som inte har blivit friska, som jag har. Kanske känner jag skuld för att jag är frisk. Kanske har jag ibland uppfattat att jag borde känna skuld för att jag fick bli frisk, i förhållande till dem som aldrig blir friska. Efter mitt tillfrisknande har jag känt det som en uppgift att ge något tillbaka till dem som är sjuka. Jag som kan och orkar.

Men jag orkar ju inte. Har ibland frågat mig själv varför jag ofta känner att det är jag som ska ställa upp, när frivilliga för olika viktiga uppdrag efterfrågas. Jag har idag två krävande förtroendeuppdrag på fritiden, ändå funderar jag på fler. Borde jag inte engagera mig mer för de barnlösa, för de sjuka, för adoptivfamiljer…?

Sanningen är att jag borde engagera mig mindre. Jag har en hjärna som är åldrad i förtid på grund av sjukdom. Jag har de senaste åren varit med om flera olika trauman. Jag är mitt i en ganska krävande adoptionsprocess. Och jag har aldrig haft det där stödet från min familj, som andra medpatienter vittnar om. Hur andra har ställt upp, jag har aldrig varit med om det. Den som har funnits där är min man.

Trots att jag idag har semester, har förstås mejlen och telefonsamtalen strömmat in på jobbmobilen, som ligger i väskan. Pip och surr. Det är lite svårt att koppla av då. Jag borde låsa in den där telefonen i en låda på jobbet.

Återigen, det är bara jag som kan sätta gränserna för vad jag kan och ska göra. Och det måste jag klara av att göra på egen hand.

Tänk om det vore så att allt engagemang och arbete vore jämnt fördelat. Det skulle vara fint. För jag vet ju att varje gång som jag tackar nej till ett uppdrag eller en förfrågan i jobbsammanhang, så är det någon av mina likaledes duktighetsstörda kollegor som får bördan (en handfull). Därför att de inte har lärt sig säga nej. De som är bra på att säga nej eller huka sig för ansvaret får ju i regel inte ens frågan. Om man har en duktighetsstörning så är man nog oftast stolt att få frågan, men känner lätt ångest inför uppdraget. Jag tycker det känns jobbigt i det korta perspektivet att säga nej, men på lång sikt känns det bra.

Nu är jag åter i ett läge där jag borde avsäga mig uppdrag. Jag var där för några år sedan också, när jag var på väg tillbaka efter sjukdomen. Jag tror inte det går nu att avsäga mig, men det går ju att inte ta på sig något nytt.

Just nu undrar jag också, var ska jag tanka min energi nånstans?

I valet och kvalet

Har gruvat mig ett tag nu inför en sak jag ska göra om drygt en vecka. Det involverar att resa och att framträda inför publik. Det i sig är inte ett problem, om det inte vore så att jag absolut inte känner för det. Jag ångrar nu att jag sade ja till att delta.

Alltihop det här hänger samman med mitt duktig flicka-syndrom. Att säga ja och vara tacksam för att bli tillfrågad. Men grejen är att det ger mig ingenting längre att få beröm för något jag presterar. Det ökar bara den där ångesten, som hänger ihop med att jag bara har ett värde när jag presterar.

Att tänka på att förbereda det här evenemanget, nej, det tar stopp. Visst kunde jag genomföra det, men till priset av obehagskänslor i 1,5 vecka framöver. Det känns som om jag har gjort den här typen av grejer flera gånger förut. Jag fattar inte varför jag sa ja. Det är inte ens något som riktigt ingår i mitt jobb. Och jag vet hur jag kommer att känna mig efteråt, helt hjärnstressad och behöva sova 10 timmar på hotellet, tack vare min känsliga hjärna.

Men idag slog det mig plötsligt att jag kan ställa in. Föreslå ett par andra personer i mitt ställe och bara hänvisa till mitt hälsotillstånd eller liknande. Det kändes som en lättnad att hitta den här lösningen, men sedan tänkte jag att så kan man väl inte göra. Folk förväntar sig att jag ska komma. Kanske blir det rese- och hotellkostnader som inte går att få tillbaka (inte för mig men för de som anlitat mig).

Så nu funderar jag fram och tillbaka. Ta fasta på min egen själsliga och kroppsliga ro, eller ta ansvar och vara duktig som jag brukar göra… Och jag måste nog bestämma mig snabbt för att ge arrangörerna möjlighet att ersätta mig (jag är inte oersättlig!). Har bollat med mannen, men det blir jag som får ta beslutet på egen hand. Kanske sova på saken. Någon läsare som har ett råd att komma med? 🙂

Hur man skapar en ”duktig flicka”

Det här med hur man beter sig i sitt liv egentligen, och varför, är förstås något som intresserar mig. Hur hamnade jag där jag är idag? Tror inte bara det är jag som ställer mig den frågan. Jag tror att jag är en typisk ”duktig flicka”. Det vill säga, någon som ser sitt eget värde bara i de prestationer hon utför, som har svårt att säga nej och som gärna vill ligga i framkant mest hela tiden, oavsett vad det handlar om.

För min egen del tror jag det började i barndomen (klassiskt!). Jag var ett barn som var duktigt på att teckna. Jag lärde mig ganska tidigt att läsa. Och när jag väl började i skolan presterade jag mycket bra studiemässigt. Den positiva uppmärksamhet som jag fick var (som jag minns det) först relaterad till min förmåga att rita bilder och sedan mina teoretiska prestationer. Men eftersom jag var blyg som barn blev jag sällan uppmärksammad som en bra kompis, snarare tvärtom.

När jag hade problem eller var orolig eller ledsen för något sökte jag förstås upp min mamma, som de flesta barn gör. (Pappa var väl på jobbet, som de flesta pappor.) Vid mindre problem tröstade mamma, men var det något som var lite jobbigare, ja då blev mamma arg eller började själv att gråta. Det lärde mig att jag inte kunde gå till mina föräldrar med riktiga problem och jag blev någon som höll allt sådant inom mig.

Om vi hoppar fram till mitt yrkesliv så blev det här med att lägga det egna värdet i prestationerna något som höll på att knäcka mig. Jag skulle inte bara jobba heltid och lyckas bäst på jobbet, jag skulle också plugga på universitetet, sitta som förtroendevald på olika poster, träna på gym, renovera min lägenhet, laga bilen, sticka vantar osv, samtidigt. Mina stressnivåer blev ofta väldigt höga och jag mådde inte särskilt bra. Under de 5 år då jag bodde ensam efter en skilsmässa fungerade också alla de här aktiviteterna som något att fylla det hål med, som en egen familj skulle kunnat fylla.

Jag mådde dåligt, men jag kan inte förneka att jag hade stor nytta av de här hyperaktiva prestationsåren karriärmässigt. Jag byggde nätverk och gjorde saker som bland annat ledde till att jag har det jobb jag har idag, det närmaste ett drömjobb som jag kan tänka mig.

När jag blev sambo och skaffade katt lyckades jag bryta det här till viss del. Men det var inte förrän jag blev svårt sjuk som jag egentligen kunde. Idag kan jag se på mig själv med betydligt snällare ögon än förr. Talade jag till mig själv förr, ja då var det för att säga hur dålig och värdelös jag var. Det behovet finns oftast inte idag. Jag har ju bara mig själv, från vaggan till graven. Vissa perioder och aspekter av mitt liv kan jag dela med andra, men under hela vår livsväg finns det faktiskt ingen annan som går med oss ständigt. Därför kan man lika gärna vara snäll mot sig själv. Det är ingen idé att ligga i fejd med eller piska på sig själv. Jag har bara mig. Och att verkligen ha sig själv kan vara en bra styrka. (Ja, nu låter det flummigt, men jag vet vad jag själv menar.)

Jag lyckades alltså inte bryta mitt destruktiva ”duktig flicka”-mönster på egen hand. Det skulle en sjukdom till det. Jag antar att man kan bryta sådana här beteenden och tänkesätt genom terapi, men att det kanske tar tid. Ibland har jag tänkt att min sjukdom spolade fram min livserfarenhet med minst 10 år. Den lärde mig mycket om livet, döden och om mig själv. Jag kommer säkert att skriva detta igen, men den var det värsta och det bästa som har hänt mig.