Såhär är det tydligen

På senaste tiden har jag tagit del av många inlägg på andra bloggar som berör ämnet att prata med andra om sin ofrivilliga barnlöshet, adoption, etc. Några exempel är Kvarnlyckans bland annat här, Liten längtan bland annat här, Om ofrivillig barnlöshet och adoption bland annat här. Själv har jag ju inte pratat så mycket om ämnet under de 10 år som har gått sedan jag började längta barn, eftersom det har blivit fel så stor andel av gångerna som jag har försökt. Kan verkligen säga att jag har lidit i tysthet, då jag bara har delat sorgen med mannen.

Min erfarenhet har varit att mötas av tystnad snarare än att mötas av oförstående kommentarer. Det har skapat dåligt självförtroende och skam hos mig själv, att jag inte har vågat prata om min djupa sorg. Och tidvis har allt barnprat i omgivningen känts som pilar som varit riktade mot mig. Vilket förstås är helt och hållet min egen tolkning och något som bara jag själv har uppfattat!

Först i samband med min svåra sjukdom blev det tydligt för mig att andras tystnad beror på rädsla och missriktad respekt. Att andra kan tro att jag tycker det är svårt att prata om tråkigheter och att de därför ska ”skona” mig. Rädslan har blivit särskilt tydlig, inför att beröra det som är svårt och känns jobbigt att prata om. Att många av oss bär på en skräck inför att inte veta vad man ska säga, och därför inte säger något.

För jag har ju själv varit där. Varit en av dem som inte vet vad man säger till någon som till exempel just förlorat en anhörig och att jag därför har förblivit tyst.

Det här är en av de saker jag tackar min sjukdom för. Jag är inte rädd för att fråga längre, eftersom jag själv har varit där och balanserat på randen mellan liv och död. Döden skrämmer mig, eftersom jag vill leva. Men det som hör livet till är jag idag inte rädd att fråga om. Och en sak vet jag. Det är inte så att man måste säga RÄTT saker när man pratar med någon som har det svårt. Man behöver inte säga knappt nånting mer än att man finns där för att lyssna eller hjälpa. Man kan ställa frågor, den som svarar väljer själv vad hon vill svara på.

Jag har blivit mycket besviken, bland annat på min ursprungsfamilj då de var frånvarande på många sätt i samband med min svåra sjukdom. Men någonstans måste jag själv som vuxen kunna förstå att inte ens mina föräldrar är perfekta, utan att de har svagheter som jag kanske måste kunna förlåta för att kunna fortsätta ha en relation till dem. Vilket jag vill. Vi är alla svaga på ett eller annat sätt. Och jag kan inte kräva perfektion av varken vänner eller familj. Någonstans väljer jag vilka jag vill fortsätta ha i mitt liv. Och det valet har jag gjort redan.

Idag finns det några personer som jag kan diskutera infertiliteten och den kommande adoptionen med. Men frågorna kommer (förstås) inte från föräldrar eller svärföräldrar.

Idag hälsade vi på svärföräldrarna som just återkommit från en lång resa. De pratade mycket om ett par de träffat som snart ska få sitt första barn. Men de frågade inget om hur det går för oss, trots att bland det sista vi berättade innan de reste var att vi gick en föräldrakurs inför adoption. Inte heller mina föräldrar som vi träffade för någon vecka sedan frågade något alls om barnplanerna, trots att jag berättat att vi funderar på att adoptera.

Jag kan inte säga att jag inte blir besviken. För det blir jag verkligen. Men jag måste påminna mig om att de förmodligen aldrig kommer att fråga. Kanske svärmor dock, eftersom hon i alla fall har frågat lite om hur jag mår efter min sjukdom. Det är ju så att vi, mannen och jag, kommer att bli de som får ge dem all nödvändig info oavsett om de frågar. Om de inte vill veta, tough shit, vi kommer att berätta det vi anser att de bör veta ändå. Inte för vår skull, men för deras eventuellt kommande barnbarns skull. Och barnbarn vet jag ju att både föräldrar och svärföräldrar vill ha. Kanske måste de bara vänja sig vid tanken på hur de ska få just detta barnbarn.

Annonser