Är adoptivföräldrar mer jämställda?

Det är också en fråga som jag har funderat över länge, lite då och då. Det brukar ju nämligen hänvisas till att mammor ammar, när man frågar varför en så liten del av föräldraledigheten tas ut av papporna. Jag har tänkt att adoption ger en unik chans till jämställt föräldraskap. Adoptivföräldrar ammar ju inte så ofta.

Så jag kastade ut frågan på Familjelivs forum för rätt längesen. Inga av de svar jag fick kunde bekräfta för mig att adoptivföräldrar är mer jämställda. Jag började fundera över om det finns forskning på det här, men jag har inte hittat någon. Finns det någon som vet om det här är undersökt?

Antagligen är det som jag hela tiden har gissat. Att mammor tar ut den största delen av föräldraförsäkringen har inte alls med amning att göra, utan med våra könsrollsmönster. Och dessa är desamma oavsett om man är biologisk eller adoptivförälder.

Det finns ju dock undersökningar som visar att män inom vissa yrken tar ut mer av föräldratiden än andra. Har för mig att det gällde t ex lärare. Och jag kan tänka mig att det finns många lärare, även pappor, som adopterar. Adoptivföräldrar finns ju ofta i gruppen högutbildade med låg inkomst. (Borde hänvisa till källor här, men just nu orkar jag inte leta upp dem.)

Hur är det med mig själv då, jag har ju alltid trott på jämställdhet och dela lika. Varit mån om mitt yrkesliv. I situationen där jag är nu skulle jag gladeligen kunna släppa allt och stanna hemma i några år, bara jag har fått det där barnet. Och mannen, måste han verkligen vara hemma…??

Ja, så kanske inte jag tänker, på riktigt. Men visst kommer även vi bli en av de där familjerna där mamman tar ut det mesta av ledigheten. Jag tror att min man faktiskt aktivt måste KRÄVA att få lika mycket av tiden, för att jag skulle vara villig att avstå den. Jag tycker ju att barnet ska ha lika stor tillgång till båda föräldrarna. Samtidigt är jag såpass ego att jag vill ha så mycket tid som möjligt med barnet, vill inte dela. Vill inte jobba.

Hur det bli i praktiken återstår att se. Det kanske blir ett ”pappigt” barn?

Annonser

Genusperspektiv på fertilitetsbehandlingar och adoption

Maken och jag hade ett intressant samtal igår. Jag frågade honom vad det egentligen är med ”er män”, varför håller så många envist fast vid behandlingar som IVF och liknande, mycket längre än sin kvinnliga partner i många fall. Varför är det så trögt att ta steget mot alternativet adoption för många män, de är ju ändå inte de som är gravida?  Är den biologiska kopplingen viktigare för män och i så fall varför?

Min man har en teori kring dessa frågor. Vet inte om den är helt i överensstämmelse med verkligheten, men det är såhär han uppfattar problematiken:

När ett par säger att de har problem med att bli med barn, så utgår de flesta i omgivningen från att det har med mannens förmåga att göra. (Säger min make, men håller jag med?) Han klarar inte att ”göra henne gravid”. Alltså något som slår mot en viktig del av mannen, potensen och viriliteten. Det är väldigt jobbigt för män, hävdade maken. Han berättade om de diskussioner som fördes under vår föräldrautbildning inför adoption, när vi placerades i enkönade grupper. Alla killarna på kursen framhöll då, enligt maken, att det minsann inte var dem det var fel på, det var deras kvinna som hade fertilitetsproblem.

Att adoptera blir på sätt att vis att kapitulera och erkänna att, jo, det finns ett problem. Och såvida man inte berättar att det är kvinnans ”fel” så kommer ”alla” tro att mannen saknar de där viktiga manliga attributen. Att inte kunna få barn är alltså något som slår mot manligheten.

Jag kan sätta upp tusen invändningar mot mannens resonemang och jag tror själv att det han beskriver är ganska tillspetsat. Inte desto mindre tror jag det ligger något i det. Som kvinna – jag själv t ex – och infertil känner man absolut att man blir berövad en (stor eller liten) del av sin kvinnlighet. Så visst hänger fertiliteten och den roll man har som könad varelse ihop, även om man är kvinna. Inte minst då.

Men poängen är att eftersom det kvinnliga könet ändå värderas lägre än det manliga i vår värld, så tappar inte kvinnan ”masken” på samma sätt. Dessutom har kvinnan i regel redan skaffat sig en arsenal med resurser (vänner, bloggar, forum) där hon kan få utlopp för sin besvikelse och sorg. Mannen står i regel ensam och har att brottas med den ”omklädningsrumsjargong” som råder i många kretsar. Att den man som adopterar sina barn, han räcker inte riktigt till som man. Kanske finns det även en koppling här till att det är en större del akademiker än icke-akademiker som adopterar? Mansrollen ser trots allt något annorlunda ut i olika kretsar.

Vad säger ni som läser? Är det såhär tillspetsat? Ligger det något i min mans ”teori”?

Kvinnlig för sin ålder

Så heter en ny avhandling från Linköpings universitet, som jag tycker verkar intressant. Hoppas den läggs ut som fulltext så småningom! Man kan bland annat läsa följande:

Therése Persson visar också hur vi alla förhåller oss till vad hon kallar för livets tidtabell eller livets manus. Vissa saker ska ske i vissa åldrar, annars finns risken för ett misslyckande.

– De jag intervjuade använde ofta ord som ”sent”, ”tidigt”, ”än”. Ord som avslöjar att det finns en uppfattning om när i livet det är normalt att till exempel gifta sig och få barn.

”Jag blev mamma sent”, eller ”Jag har inga barnbarn än”, är sådana uttryck.

Jag tycker att de här normerna känns väldigt starka. Det känns ofta plågsamt för mig (oss) som inte fått barn – ÄN. Läs mer om Kvinnlig för sin ålder av Therése Persson.