Orosförmiddag

Telefonen ringde ovanligt tidigt idag. Maken svarade och förde att långt och allvarligt samtal med vad jag gissade var hans föräldrar.

Igår när de kommit hem efter sitt besök hos oss tog de ett glas vin och sedan ramlade svärfar i hallen. Omständigheterna verkar oklara, men idag har han ingen balans. Samtidigt deklarerar han att det är ”onödigt” att söka sjukvård. Ibland kan jag bli galen på dessa gubbar och deras sjukvårdsskräck. Att inte söka vård när man faktiskt behöver är inte bara dumt, det är dessutom oförskämt mot familjen som oroar sig för vad det är fråga om.

Uppenbarligen hade de inte ens ringt sjukvårdsupplysningen, utan ringde sonen istället. Vad nu han skulle kunna göra åt saken. Efter ytterligare samtal har de dock tydligen lovat, båda två, att söka upp sjukvården.

Maken har gått runt här och oroat sig. Nu har han i alla fall kommit iväg till gymmet, som han hade tänkt från början. Maken tror att han ensam har ansvar för att lösa föräldrarnas problem (lite som jag). Jag tycker dock att när man är 60+ har man levt tillräckligt länge för att själv ta ansvar för de beslut man fattar. Svärföräldrarna måste försöka lösa situationen själva (söka vård), även om vi naturligtvis bryr oss om och hör efter vad som sker. Om svärfar blir inlagd så får vi försöka ta det därifrån. Min huvuduppgift är att stötta min man, som tycker att hans huvuduppgift är att stötta sina föräldrar.

Jag hoppas verkligen att det inte är något allvarligt med svärfar. Hans hälsa är nog inte den bästa med övervikt och storrökning. Och jag vet ju att min man oroar sig sedan tidigare. Vi får hålla tummarna idag och hoppas på det bästa.

Läkande

Är SÅ glad att min vän kunde träffa mig idag, för återigen hade vi ett jättebra samtal. Trots lite olika situationer så finns det ändå många beröringspunkter mellan oss och idag pratade vi om våra mammor. Hon har samma erfarenheter som jag. Samma beteende på mammorna. Min som inte frågar något och hennes som bad ”Om du blir gravid igen, berätta inte det för mig”. En mamma som inte orkar.

Min vän har gjort något som jag tror att jag inte kommer att våga eller vilja göra någonsin. Hon har frågat sin mamma om varför mamman inte finns där för henne och sagt hur ledsen det gör henne. Det ledde till att de inte hade kontakt på ett eller två år. Mamman orkade inte höra sanningen förstås. Och det är så jag känner när det gäller min mamma, hon skulle aldrig orka höra hur jag upplever det. Det är ju därför hon aldrig frågar heller. Och jag vill att mormor ska finnas i mitt kommande barns liv. Det är ett av skälen till att jag inte vill riskera kontakten. Plus för min egen skull, jag vill inte bli av med min mamma. Hur sorgfällig relationen än är.

Vi pratade om att bryta det arvet. Min vän har redan ett barn och hon är orolig över samma sak som jag, att inte klara av finnas där för barnet i tillräcklig grad. Jag berättade en del om min terapi och alla de teoretiska kunskaper jag har om anknytning och relationer mellan föräldrar och barn. Jag har ju inget barn ännu, så jag vet inte hur jag rent praktiskt kan tillämpa allt jag lärt mig. Det ger mig frid inuti att våga diskutera föräldraskap med en förälder, fast jag själv är ute i kylan. Men när jag pratar med henne känns det inte som om jag är utanför.

En riktig skitdag blev till slut till en riktigt bra dag. Vilken tur att jag klev upp!

"Still open... The Magical Door to Paradise" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

"Still open... The Magical Door to Paradise" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

Kan en fisk föda en björn?

Varning för långt introvert inlägg!

Min mörka stämning höll i sig under morgonen. På något sätt kändes det helt omöjligt att hitta något som kunde skapa mening i mitt liv. Häromdagen ringde jag upp min mamma för att gratulera henne på födelsedagen. Alla frågor och omsorger kom från min sida. Inte en enda fråga ställde hon till mig. Inte ett ”hur är det?”, inget. Och detta trots att hon vet om min situation, med barnväntan, med barnet vi fick säga nej till. Det är väldigt hemskt hur en person kan ha så stor makt över mig, tänkte jag. Kan få mig att känna mig som ett ingenting. En person som är så lite värd kanske inte ska leva, tänkte jag.

Hur det nu än var när jag satt där imorse och tänkte på att leva eller ej, så dök en gnista upp. En gnista av ilska. Tänk så långt mina föräldrar har fått mig, tänkte jag, de har mixtrat med mitt huvud så att jag till och med sitter och tänker på om jag ska leva eller ej. Och då blev jag riktigt arg. Och jag tänkte att den där vreden, styrkan i den, den kan jag ha stor nytta av i livet. För när jag känner vreden, så känner jag mig väldigt, väldigt stark, ja oövervinnerlig.

Så jag tog mig till jobbet idag ändå. Och tänkte att när jag föddes, då var det som om jag föddes i ett fisk-föräldraskap. Ett par bestämde sig för barn, nödvändiga könsceller tillsattes och sedan simmade de därifrån och tänkte att ”ungarna klarar sig säkert ändå”. Redan första timman kom fiskar och käkade upp stora delar av den befruktade rommen. Jag var dock en av dem som utvecklades till ett yngel. När jag väl kom till sans såg jag att ”hjälp, det kommer hajar!”. Men mina föräldrar var inte där. Och jag lärde mig att klara mig på egen hand. Jag blev en snabb fisk och duktig på att hitta mina egna vägar.

Hur kommer björnen in i historien? När vi var i processen att svara på den förfrågan vi fått om det funktionshindrade barnet, så kände jag att det vaknade en bjönhona inom mig, beredd att med alla medel skydda mitt barn. Jag har skrivit om det förut. Det var en känsla jag kände igen. Dels i ilskan mot mina föräldrar och över hur mitt liv blev, men också den starka instinkten att skydda den som är svag.

Jag minns en gång när jag var kanske 15 eller 16 år gammal och var ute och gick med min lilla hund i skogen. Plötsligt kom en stor hund flåsande okopplad mellan träden och den styrde rakt mot min hund och angrep den. På ren instinkt agerade jag för att skydda min älskade hund. På ett ögonblick var jag över den stora hunden, rev, slet och kopplade ett grepp för att få den att släppa min hund. Sedan stod jag där med den stora hunden i ett hårt grepp i vad som kändes som minuter, men som kanske bara var en halv minut, medan jag hörde den som var hundens ägare närma sig. Det var en äldre kvinna med obefintlig kontroll över hunden. När hon äntligen kopplade hunden skakade jag av adrenalinpåslaget och fick knappt fram ett ord om vad som hänt.

Det som jag kände då var att jag skulle göra allt för min lilla hund, oavsett risker för mig själv, och det på ren instinkt. Det var björnhonan redan då. Jag känner så inför ett eget kommande barn. Att skydda oavsett. Jag har svårt att förstå hur man kan födas av fiskar, men bli till en björn. När händer det och hur?

Fortsättning om komplicerade föräldrarelationer

Om föräldrar vore som vilka personer som helst, då skulle man kunna byta ut dem mot några andra vänner när de inte fanns där för en. Då skulle deras brist på stöd inte göra lika ont. Då skulle man kanske inte grubbla sig fördärvad över varför allting blev som det blev.

Min strategi att öppna upp mot världen, alltså att släppa in människor mer  mitt liv, fungerar inte så bra vad gäller mina föräldrar. Jag gör ju en del tafatta försök, men det fungerar inte riktigt.

Följande konversation idag: Jag och min mamma (hon är på besök för att julhandla i storstaden) sitter och äter lunch. Min mamma nämner att nypensionerade pappa inte verkar sakna jobbet alls. Jag frågar lite kring det. Sedan säger jag, att det är svårt att trappa ner på arbetet, när man inte vet om man ska vara ledig om 1 månad, 3 månader eller ännu längre. Min mamma som ett frågetecken. Och jag – men jag ska ju vara föräldraledig. Tystnad från mamma.

För mig var det ett sätt att försöka öppna upp, att ventilera min osäkerhet kring hur jag ska hantera jobbet under denna väntan som jag inte vet hur lång den blir. Problemet för mig är ju att min mamma aldrig nappar på dessa beten. Det blir helt tyst, inte en följdfråga eller kommentar på någonting.

Det skulle vara enkelt om jag kunde avfärda min mamma som en person med en intellektuell funktionsnedsättning. Då skulle jag kunna förlåta henne, som nämndes i en tidigare kommentar på bloggen. Men om jag har samma förväntningar på henne som jag har på min övriga omgivning, så innebär ju det samtidigt att jag tillerkänner henne samma kapacitet som alla andra att visa medkänsla och ge stöd.

Kan man ha krav och förväntningar på sina föräldrar och i så fall vilka? Jag har svårt att förstå varför mina förväntningar på min mamma ska vara lägre än på andra människor. Om jag säger till en vän att jag oroar mig för hur barnväntan ska gå, så har jag en förväntan om att få tillbaka något i stil med ”jag förstår att du oroar dig”, ” det låter som en jobbig situation” eller motsvarande. Får jag aldrig den responsen, ja då kanske jag undviker träffar med den vännen i fortsättningen.

Jag har ingen önskan om att bryta med mina föräldrar. Jag har bara en önskan att de ska visa att de bryr sig. Som barn ledde deras beteende till att jag blev en person som trodde att jag inte var värd att bry sig om. (Något jag har börjat komma över först de senaste åren.)  Nu har jag varken önskan eller förmåga att förlåta dem för något som fortfarande pågår i vuxen ålder, eller att förlåta dem för något de aldrig ens bett om att få förlåtelse för.

Medan jag skriver detta får jag en idé. Kan det vara så att den skam som jag själv fick inristad i mig under barndomen, har ett starkt grepp om mina föräldrar fortfarande? Om man känner egen skam, så för man den vidare. Om man aldrig gör sig av med sin skam så kommer den att sitta där som ett hinder, för relationer och för växande. Det är en möjlig teori ialla fall. Jag ska fundera mer på den.

Att vara van men aldrig vänja sig

Min mamma ska komma och hälsa på i några dagar. Idag ringde hon upp för första gången efter samtalet som jag ringde till henne för två veckor sedan, då jag berättade att vi fått en fråga om ett barn och att vi tyvärr måste säga nej, fast jag ville säga ja.

Jag försökte verkligen i det samtalet berätta om hur ledsen jag var. Tänkte på att jag antagligen är väldigt signalsvag, eller vad man ska kalla det, och försökte att inte vara det denna gången. Tyvärr så hjälpte inte det och det blev inte som jag hade hoppats, att jag på något vis under denna jobbiga period skulle få medkänsla, stöd eller i alla fall ett tecken på att hon tänkte på eller brydde sig om mitt problem.Visst försökte hon under samtalet att vara stödjande, men… ja, jag vet inte.

Inte nån gång under den kontakt vi haft via nätet under veckorna som gått har hon berört ämnet på eget initiativ. Jag har fått en ”ledsen gubbe” till svar då jag skrivit att jag är ledsen och har det svårt. Idag när hon ringde berörde hon inte heller detta och frågade inte ens hur det är, eller liknande.

På ett sätt är jag van och därför berör det mig inte och på ett sätt vänjer jag mig aldrig och vet inte hur jag nånsin ska få rätsida på detta. Hur jag ska kunna acceptera att det bara är såhär i min familj.

När vi sedan umgås blir det stelt, därför att jag har en massa underliggande ilska och besvikenhet som ligger som ett pansar omkring mig och hon kommer att verka ängslig och prata om saker som jag inte har någon som helst relation till. Dvs människor hon träffat, vad de gör och säger, heter, och vilka barn de har. Jag vet inte om jag orkar göra några fler försök att nå fram, eller så vet jag helt enkelt inte hur man gör.

Det finns ju en anledning till att det är såhär och det är ju att min mamma från första början (när jag kom till världen) haft svårt att fullt ut möta mina behov. Varför skulle hon helt plötsligt ändra på sig nu när hennes barn börjar bli medelålders? Och anledningen till att hon är såhär, beror i sin tur på hur hon själv blev bemött under sin uppväxt. (Vilket är min kvalificerade gissning, för själv talar hon alltid så väl om sin mamma, som nu har varit död i 45 år.)

Är det konstigt att jag vill göra allt för att bryta den här skumma familjetraditionen? Det är svårt att bryta och tar lång tid. Särskilt när man som barn bygger upp en grundmurad föreställning om att det är man själv som är eller gör fel, är dålig och mindre värd, när det egentligen är vuxenvärlden som sviker. Hur många år i terapi behöver man? Tycker ändå jag har kommit en bit på väg under nästan 1,5 år som jag snart har gått hos min psykoterapeut.

Jaja, det blir väl som det blir, det här besöket. Det gäller att inte ha för höga förväntningar.

"Eight flying doves" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

"Eight flying doves" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0