Inlämnat!

Imorse tog jag en sväng förbi Adoptionscentrums kontor i Stockholm. Jag har aldrig varit där tidigare, men passerar varje dag den närmaste tunnelbanestationen på väg till jobbet. Med mig hade jag Kuvertet. Den som innehåller kopia på vår medgivandeutredning, medgivandebeslutet, läkarintyg, foto…

Jag hade bråttom till jobbet, så jag hann inte stanna och fråga nåt, lämnade bara kuvertet i receptionen. Hoppas att personalen läser det bifogade brevet och förstår att här ska det sättas igång illa kvickt! 😉

För vi vill ju ha vårt barn – typ nu. I alla fall jag. Maken kan säkert tänka sig att vänta ett tag, han håller fortfarande på med mentala förberedelser för vad som komma skall. I helgen tog vi en sista genomgång av alla länder som är möjliga att adoptera från, och konstaterade återigen att Nigeria är det landet som vi vill välja. Och som vi hoppas ska välja oss.

Senare i veckan tänker jag ringa AC:s handläggare och kolla upp när det blir möjligt för oss att samla papper till landet. Vårt könummer är ju i princip högst upp i kölistan. Först måste vi förstås kolla om AC gör samma bedömning som vi, angående att Nigeria skulle kunna funka för oss. Nu börjar den där elefantgraviditeten börja kännas av lite. Det känns spännande!

Annonser

Ja, hur går det egentligen? Landinfo!

Hänger knappt med i mina egna moodswings. Det går verkligen snabbt upp och ner! Imorse kände jag mig lite halvdeppig och ville knappt gå ur sängen, till ännu en menlös arbetsdag.

Väl på jobbet ringde jag landexperten på AC och det är märkligt hur en smula information kan liva upp stämningen! Som jag tidigare har skrivit, ett av de länder vi funderar på är Nigeria. Vi är kanske inte klockrena för det landet, men inte heller diskvalificerade. Det som möjligen talar emot oss är kort äktenskapstid, vilket kan kompenseras med lång sambotid. Talar emot oss gör kanske också ålder. De ser helst sökande mammor under 40. Jag kommer att vara under 40 när vi skickar in pappren. Men drar det ut på tiden hinner jag fylla 40 under väntan.

Positiva faktorer för oss med Nigeria: Vi kan skicka våra papper så fort medgivandeutredningen är klar, enligt AC. Väntetiden i landet är lite oförutsägbar, allt från några månader upp till ett år. Men allt under ett år är en vinst för oss! De barn som finns är i alla åldrar, dvs från några månader till några år och få av dem har SN. Det senare tror jag är av betydelse främst för maken. Han vill nog gärna ha ett friskt barn och gärna en bebis.

Det som skulle kunna vara negativt för oss med Nigeria är en eventuell ofördelaktig bedömning av oss och våra förutsättningar (se ovan t ex ålder och äktenskap, tidigare sjukdom), men det gäller ju alla länder. Det är också dyrt att adoptera därifrån, delvis pga den långa vistelsetiden, 6-8 veckor. Vistelsetiden kan förstås utgöra ett hinder, men jag tror inte det skulle vara det för oss. Kan inte tänka mig att vi skulle få svårt att vara lediga från jobbet etc. Vi ska ju ändå vara barnlediga sedan. Hoppas också kunna låna lite mer på vår bostad för att täcka det ekonomiska. Behöver prata med banken under våren.

En annan sak som oroar mig lite är Nigerias mycket våldsamma historia. Än idag är det ett ganska osäkert land att vistas i, som jag förstår det. Vilket förstås har fått till följd att det finns många föräldralösa barn i landet. Det känns dock som ett mycket spännande land, tycker jag och även maken. Sportfåne som han är håller han förstås koll på att det kommer många duktiga idrottsmän därifrån.

Det finns så mycket att dagdrömma och fantisera om, om man bara vågar! Jag tillåter mig själv det just idag. Visst kan mycket gå fel på vägen, det kan det alltid. Men just idag vill jag drömma.