När livet är tungt känns det som om precis allt går tonat i svart, även de delar som inte har just med de tyngsta delarna av livet att göra.
För att nu återigen ta upp ämnet tv och Grey’s anatomy, som jag ju regelbundet följer och tycker ofta har något slags parallell till mitt eget liv, så var gårdagens avsnitt en sådan svarttonad upplevelse. Henry, gift med Dr Altman, dog slutligen av sin sjukdom. Visst, det är tv och inte verklighet, men i mitt tillstånd suger jag nog upp dysterhet som en svamp. Henry dog av en sjukdom som jag själv misstänktes ha när jag blev sjuk för 3,5 år sedan. De symtom som jag hade är samma symptom som denna sjukdom visar upp, och man måste genomföra en genetisk test för att kontrollera om så är fallet. Jag har gjort testen och jag har inte den sjukdomen, vilket var en lättnad som är svårbeskriven. Men jag kände ändå behov av att prata om det med maken – varför dog inte jag? Dessutom verkar Merediths och Dereks adoption gå åt pipan också, eländet tar aldrig slut.
Pratade just med vår utredare på familjerätten, som är en stabil och klok kvinna. Hon frågade om jag hade någon att prata med vad gäller sorgen över det barn som vi nu inte kunde ta till oss. Och det har jag ju. Jag tänker att det är en stor skillnad mellan hur det var för mig för några år sedan och hur det är nu. Jag har vågat släppa människor närmare och det betyder att jag har fler att prata med om det som är svårt.
Igår lyssnade jag på Radiopsykologen (som jag först började lyssna på efter tips från Cecilia), ett samtal från en man som har svårt att bedöma vad han kan och får göra i relation till andra människor. Hans fråga var i stort sett: Får jag säga ifrån eller är jag en ond människa då? Jag kände så igen mig, inte i hans specifika problem, men i oförmågan att bedöma och värdera sin egen rätt att utgå från vad JAG känner. Mannen i samtalet vill att psykologen ska vägleda och bekräfta om han gör rätt när han säger ifrån. Likadant var det med mig när jag började gå hos min terapeut. Jag ville att hon skulle värdera och bekräfta mina uppleveler, om det var rätt av mig att tycka att de var jobbiga, eller om det bara var ”normala” saker som man inte skulle bli så upprörd eller ledsen över. Det jag inte förstod då var att jag har rätt att definiera det själv, vad som är jobbigt och inte.
Idag kan jag ta mig rätten att själv avgöra hur jag mår. Att min mamma inte har kunnat följa upp samtalet jag ringde till henne för över en vecka sedan om den tunga processen i att välja bort ett barn, det är tråkigt, men det ändrar inte min förmåga att bedöma vad som inte är en bagatell, för mig. Att människor runtomkring mig inte alltid kan bemöta det som är svårt behöver inte betyda att det är jag som ska stå där med skammen, att det är jag som falerar. Det är stort att kunna kasta av sig skammen och förstå att det jag känner betyder precis lika mycket som det andra känner. För mig är det stort, eftersom det är en ny upplevelse.
Det är tungt nu. Men igår kväll tändes en tanke som väckte en gnista av ett hopp. Jag vantrivs ju på mitt arbete, det som en gång var mitt drömjobb är idag någonting jag drar mig för att gå upp till på morgonen. Och igår – tack vare en fråga från maken – fick jag en ingivelse om ungefär vad jag skulle vilja göra istället. Jag har en gång påbörjat en distansutbildning för att kunna ta den typen av jobb, men kunde inte fullfölja pga tidsbrist och arbetsbelastning. Kanske kan jag på något sätt börja om med det igen, någon gång.
Heddas Dagbok 