Jobbfunderingar

Försöker mig på ett inlägg nu när dottern sitter och spelar spel. Få se hur det går.

Jobbet känns verkligen avlägset nu och jag får nästan anstränga mig för att komma ihåg hur jag kände förut, hur jag inte trivdes och längtade så till föräldraledigheten. Men det är fortfarande som förut, när jag känner efter. Jag trivs inte socialt på jobbet, även om jag trivs jättebra med vissa av arbetsuppgifterna. Jag har t ex inte haft kontakt med någon av mina arbetskamrater sedan vi kom hem, vilket är ganska talande (facebook räknas inte).

Jag känner mig också stark och orädd i mitt nya liv, vilket får mig att tro att jag skulle kunna ta mig an ett nytt arbete, när jag väl börjar arbeta igen. Kruxet är väl att jag inte kan tänka mig nåt där jag måste gå ner i lön. Eller något med mindre ansvar, eller något som inte känns ”rätt”, ja ni hör jag är kräsen…

Vi har inte bestämt när maken ska ta över ledigheten. Fortfarande något som måste diskuteras. Men någon gång till hösten eller början av vintern, tänker jag. Då kanske det börjar bli dags att leta mer aktivt efter något annat, nu är det väl för tidigt ändå.

Och en sak till. Min väns bebis är död – igen. Jag brukar inte svära i bloggen, men fan.

Ledsen

En otrolig saknad efter några av mina vänner idag. Vi har hörts lite på nätet. Jag har berättat att jag har det jobbigt. Har svårt att föreställa mig hur jag ska kunna träffa dem igen, eller när. De praktiska möjligheterna finns inte som det ser ut just nu. Gråten har legat på lur hela dagen, men det finns inte tillfälle att låta den komma ut.

Fick möjlighet att träffa min terapeut idag. Hon sa det som jag vet, men kanske inte på allvar tagit till mig. Att för att orka så måste jag ordna någon typ av pauser då jag kan göra något på egen hand, t ex läsa en tidning.

Vår dotter har inte längre några långdragna eller helt ursinniga utbrott, så hela problematiken ligger egentligen hos mig. Omställningen från självständig yrkesperson till en mamma som inte får gå på toaletten själv är stor. Det känns som om nästan hela mitt liv har försvunnit, samtidigt som det finns en massa krav, verkliga eller inbillade, på hur saker ska vara och hur jag ska känna.

Jag och dottern är väldigt olika vad gäller anknytningsmönster. Jag valde att ge upp och hantera mina känslor själv som barn. Dottern suger sig tvärtom fast oerhört starkt i oss. ”Mamma, jag vill inte leka med andra barn, jag vill bara leka med dig.” Dottern har som jag skrivit tidigare oerhört stort behov av oss och är väldigt tydlig med det. Troligen är det en övergående period, men att inte ha en stund för mig själv under någon tidpunkt under dagen, det gör att det under eftermiddag/kväll nästan blir svårt att andas. Det gör också att det blir svårare att hantera de utbrott som hon ändå dagligen har (även om det faktiskt går helt ok nu).

När jag tänkte mig själv som förälder så var det inte såhär jag tänkte. Jag är väldigt besviken på mig själv, varför lyser inte lyckan nu när min dröm har gått i uppfyllelse? Varför är inte min ork oändlig?

Nu blir det nog så att dottern kommer att få se film någon timma mer än vad vi i vanliga fall skulle tycka var riktigt ok. Jag ska prova det under dagen imorgon, allt för att få den där pausen som gör att jag kanske orkar mer sen. Orkar vara mig själv, orkar vara en ok mamma. Det var vad min terapeut föreslog. Hon sa också att min reaktion är helt normal och att jag har för höga krav på mig själv. Var har jag hört det förut? 😉

Klurar om vänskap

För ett år sedan så var det en kollega som jag trodde att jag kanske skulle bli vän med även privat. Vi har samma intressen vad gäller jobbet, arbetade tillsammans i några projekt och är i samma ålder, kom bra överens. Hon har dock två barn, jag har inga. Idag arbetar vi närmare än vi gjorde då, men har ändå inte blivit vänner privat. Jag funderar över varför det (inte) har blivit så.

Jag har alltid nedvärderat mig själv i relationer tidigare och min dåliga självkänsla har ofta stått som ett hinder. Nu när jag har utvecklats på den fronten så har jag tänkt att jag borde kunna bli vän med alla möjliga. 😉 Särskilt med denna arbetskollega som själv har berättat om sin goda självkänsla. Jag hade en förväntning om att vi på något sätt skulle ”finna” varandra.

Jag har alltid trott att min låga värdering av mig själv har varit hindret, men nu får jag på sätt och vis omvärdera det. Det kanske finns andra faktorer som spelar in också, när det handlar om att människor ska nå fram till varandra. Det kan ju helt enkelt vara så att en person inte VILL bli vän med mig, av något skäl. 😉

Det jag tänker på just nu är att jag och denna arbetskollega åt lunch ihop under den fruktansvärda veckan. Eftersom jag var så uppfylld av det som hände och egentligen inte kunde tänka på något annat, så berättade jag om det för henne. Hon sa inte så mycket då, bara att det måste vara en svår situation. Efter att detta hände har hon inte en enda gång frågat om hur det gick, hur det blev med barnet, ja eller nej. Eller hur jag mår. Hon måste iof sig ha fattat att det blev nej, eftersom vi ju inte är på väg ner till Afrika för tillfället.

Jag har blivit lite förvånad över att hon, som jag trodde jag skulle kunna bli privat vän med, inte alls har verkat intresserad av mina personliga förehavanden. Och hon berättar oerhört sällan något privat eller personligt om sig själv heller. Kanske lever jag i en missuppfattning om att personer med god självkänsla inte har några problem med att prata om sig själva. Kanske har jag helt enkelt missförstått detta med vad god självkänsla har för praktiska konsekvenser.

För mig är det förknippat med bättre självkänsla att komma ut ur barnlöshetens skamgarderob efter många år. Att publikt våga prata om sådana ämnen och att det drabbat mig. Att vara öppen med att vi får barn på alternativt sätt. Att helt enkelt bita huvudet av skammen för att kunna leva ett öppnare och friare liv.

Jag trodde att jag och den här tjejen skulle nå varandra allt bättre med tiden, men så har det inte blivit. Jag försöker hitta förklaringar, vilka t ex skulle kunna vara: Hon gillar inte mig, hon gillar inte att prata om sig själv, självkänsla har inget med öppenhet att göra, hon har inte så bra självkänsla som hon säger, hon har inget behov av nya vänner, hon ruvar på en stor hemlighet om sitt privatliv, hon tycker att mina privata förhållanden är alltför udda och inte går att relatera till.

Hur det än är, jag kommer inte att få veta hur det ligger till, såvida jag inte frågar henne. Och ibland tycker jag det kan vara lika bra att låta något bara vara.

Läkande

Är SÅ glad att min vän kunde träffa mig idag, för återigen hade vi ett jättebra samtal. Trots lite olika situationer så finns det ändå många beröringspunkter mellan oss och idag pratade vi om våra mammor. Hon har samma erfarenheter som jag. Samma beteende på mammorna. Min som inte frågar något och hennes som bad ”Om du blir gravid igen, berätta inte det för mig”. En mamma som inte orkar.

Min vän har gjort något som jag tror att jag inte kommer att våga eller vilja göra någonsin. Hon har frågat sin mamma om varför mamman inte finns där för henne och sagt hur ledsen det gör henne. Det ledde till att de inte hade kontakt på ett eller två år. Mamman orkade inte höra sanningen förstås. Och det är så jag känner när det gäller min mamma, hon skulle aldrig orka höra hur jag upplever det. Det är ju därför hon aldrig frågar heller. Och jag vill att mormor ska finnas i mitt kommande barns liv. Det är ett av skälen till att jag inte vill riskera kontakten. Plus för min egen skull, jag vill inte bli av med min mamma. Hur sorgfällig relationen än är.

Vi pratade om att bryta det arvet. Min vän har redan ett barn och hon är orolig över samma sak som jag, att inte klara av finnas där för barnet i tillräcklig grad. Jag berättade en del om min terapi och alla de teoretiska kunskaper jag har om anknytning och relationer mellan föräldrar och barn. Jag har ju inget barn ännu, så jag vet inte hur jag rent praktiskt kan tillämpa allt jag lärt mig. Det ger mig frid inuti att våga diskutera föräldraskap med en förälder, fast jag själv är ute i kylan. Men när jag pratar med henne känns det inte som om jag är utanför.

En riktig skitdag blev till slut till en riktigt bra dag. Vilken tur att jag klev upp!

"Still open... The Magical Door to Paradise" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

"Still open... The Magical Door to Paradise" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0