Samhällskritik som inte är PK

Jag beundrar Lena Andersson för att hon vågar skriva sådär bittert som jag själv aldrig skulle kunna eller våga göra. Att ifrågasätta normen om att livet med egna barn är det enda goda livet. Att sätta familjenormen i ett större sammanhang där också hållbar utveckling vägs in, och där vi har socialförsäkringssystem som talar om för oss hur vi bör leva.

För visst gör det ont att ständigt påminnas om att man inte lever enligt normen när man inte har barn. Att man i princip inte har samma värde som andra som lyckas med projektet reproduktion. Vi som inte frivilligt har valt att vara barnlösa och de som själva har valt det, vi möts av signalerna att vi är avvikande. Man skulle önska att det finns fler möjliga alternativ. Som Lena Andersson skriver:

Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen.