Vad betyder en (o)lycklig barndom?

Efter mer än 10 år läser jag om Ben Furmans Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Jag minns när den kom och Furman själv figurerade i olika livsstilsprogram på tv. Jag valde att läsa boken då och jag antar att det berodde på att jag inte ansåg mig ha haft en särskilt lycklig barndom.

Det är alltid fascinerande att läsa om litteratur när tiden har gått och livet förändrats. Jag är fortfarande samma person som för 10 år sedan, men med oändligt mycket mer livserfarenhet och med ytterligare ett antal självhjälpsböcker i ryggsäcken. Jag var lite nervös innan jag läste boken på nytt. Skulle den jag är idag såga boken rakt av eller finns det fortfarande något jag uppfattar som relevant?

När jag läste boken förra gången fascinerades jag, men jag tror inte att jag förstod så mycket. För den oinvigde, boken handlar om att livet inte behöver bli förstört bara för att man hade en tuff uppväxt. Den berättar om olika överlevnadsstrategier som människor har använt sig av för att få ett bra liv trots alkoholiserade föräldrar, misshandel i familjen etc. Furman ger en mängd exempel på att människor som haft en tuff uppväxt ändå kan få framgång i sina liv.

Det som jag hänger upp mig på idag är väl just den där definitionen av vad framgång och ett gott liv i vuxen ålder är. Till det yttre har jag själv ett framgångsrikt liv. Jag lever under ordnade förhållanden i ett stabilt äktenskap, har ett stimulerande arbete med hyfsad inkomst, har några vänner och många bekanta, bor bra etc. Även om jag inte hade en optimal barndom så har jag alltså på något vis ändå ett bra liv.

Men så har jag ju det där hålet inuti mig som gnager, rösten som säger att jag inte är lika mycket värd som andra, skamkänslor och sorg, allt det som gör att jag söker mig till terapi. Just på den nivån tycker jag inte att boken rör sig. Att man kan ha det bra till det yttre men sakna något inuti.

Det är dock fantastiskt att ta del av alla berättelser om hur människor har gjort för att få ett bra liv trots en olycklig barndom. Exempel på strategier: Att hitta andra viktiga vuxna, att ty sig till djur och natur, fantasi och dagdrömmar, att skriva och läsa, fritidssysselsättningar, humor och personlig styrka. Boken ger hopp – alla kan få ett bra liv oavsett förutsättningar. Men som sagt, möjligen bagatelliserar den vissa faktorer och den är ganska negativ till terapi som hjälp.

Kan rekommendera denna bok till (blivande) adoptivföräldrar.

Ett barns separationer

När jag var 14 månader gammal föddes min lillasyster. Min mamma var ungefär en vecka på BB, som var brukligt i början av 70-talet. Pappa var på jobbet. Jag lämnades med en ”tant” från barnavårdsmyndigheterna eller liknande, som tydligen också var vanligt då. Detta är ett av mina allra tidigaste minnen i livet, att pappa är på väg ut och jag lämnas med en ”tant”. Att min mamma försvann, det kommer jag inte ihåg. Bara att jag blev lämnad.

Tanten var säkert snäll, det är inte det. Men jag var 14 månader och hade aldrig varit utan min mamma. Idag har man ”inskolning” innan man lämnar bort sina barn till andra, så att barnet ska förstå att mamma/pappa bara är borta en kort stund och alltid kommer tillbaka för att hämta barnet. Barnet har ingen uppfattning om tid. Så tänkte man inte på 70-talet.

När mamma slutligen kom tillbaka berättas det att jag var ”blyg” för henne och inte ville krama. Jag skulle tro att jag var jättearg och fruktansvärt besviken på min mamma. Det berättas också att jag var ”gnällig” som barn. Antagligen ville jag att min mamma skulle bry sig lika mycket om mig som förut, innan den nya babyn kom. Redan då tror jag att det kan ha blivit knas med anknytningen i vår familj. Min mamma lämnade mig och hon kom egentligen aldrig tillbaka på samma sätt som förut.

Jag har läst en massa om adoptivbarn och de spår som separationen från de viktigaste personerna (oftast mamman) kan sätta i livet hos ett barn. Och aldrig har jag relaterat detta till någonting som kan ha med mina personliga erfarenheter att göra. Men genom livet har jag haft med mig en otrygghet som har manifesterat sig på olika sätt. Det var när jag berättade om den otryggheten som min terapeut började fråga om mitt syskon och när hon kom till. Det är tydligen en av de allra vanligaste orsakerna till att folk går i terapi, att man på ett eller annat sätt blev lämnad som barn.

Aldrig att jag skulle jämföra mig själv med ett barn som blir lämnat ”på riktigt”, dvs som aldrig blir ”hämtat” igen. Men det är samma mekanismer som sätts i spel. Det är en trygghet som rivs upp, ett brott i anknytningen till den viktige vuxne. Kanske har jag genom mina nygjorda insikter större möjligheter att förstå ett kommande adoptivbarn. Det är mycket starka krafter som det handlar om. Jag tror det är bra att förstå i alla fall det.