Berättat

Idag har jag berättat för min chef – per mejl. Hade föredragit att säga det personligen men när jag jämför våra kalendrar inser jag att det blir svårt de kommande veckorna.

Alltså – att vi är i en adoptionsprocess och genomgår medgivandeutredningen.

Jag skrev kortfattat, fick med det viktigaste – att vi fått veta att vi inte kan få biologiska barn, alla intyg vi samlar osv. Nästa vecka måste jag nämligen vara borta en halvdag från jobbet pga hembesöket och snart börjar det bli konstigt om jag inte berättar vart jag tar vägen hela tiden. Dessutom är jag ju ofta någon annanstans i tankarna….

Fick ett fint svar tillbaka. Min chef är bra och det visste jag. Skönt att han vet nu.

Annonser

Ett barns separationer

När jag var 14 månader gammal föddes min lillasyster. Min mamma var ungefär en vecka på BB, som var brukligt i början av 70-talet. Pappa var på jobbet. Jag lämnades med en ”tant” från barnavårdsmyndigheterna eller liknande, som tydligen också var vanligt då. Detta är ett av mina allra tidigaste minnen i livet, att pappa är på väg ut och jag lämnas med en ”tant”. Att min mamma försvann, det kommer jag inte ihåg. Bara att jag blev lämnad.

Tanten var säkert snäll, det är inte det. Men jag var 14 månader och hade aldrig varit utan min mamma. Idag har man ”inskolning” innan man lämnar bort sina barn till andra, så att barnet ska förstå att mamma/pappa bara är borta en kort stund och alltid kommer tillbaka för att hämta barnet. Barnet har ingen uppfattning om tid. Så tänkte man inte på 70-talet.

När mamma slutligen kom tillbaka berättas det att jag var ”blyg” för henne och inte ville krama. Jag skulle tro att jag var jättearg och fruktansvärt besviken på min mamma. Det berättas också att jag var ”gnällig” som barn. Antagligen ville jag att min mamma skulle bry sig lika mycket om mig som förut, innan den nya babyn kom. Redan då tror jag att det kan ha blivit knas med anknytningen i vår familj. Min mamma lämnade mig och hon kom egentligen aldrig tillbaka på samma sätt som förut.

Jag har läst en massa om adoptivbarn och de spår som separationen från de viktigaste personerna (oftast mamman) kan sätta i livet hos ett barn. Och aldrig har jag relaterat detta till någonting som kan ha med mina personliga erfarenheter att göra. Men genom livet har jag haft med mig en otrygghet som har manifesterat sig på olika sätt. Det var när jag berättade om den otryggheten som min terapeut började fråga om mitt syskon och när hon kom till. Det är tydligen en av de allra vanligaste orsakerna till att folk går i terapi, att man på ett eller annat sätt blev lämnad som barn.

Aldrig att jag skulle jämföra mig själv med ett barn som blir lämnat ”på riktigt”, dvs som aldrig blir ”hämtat” igen. Men det är samma mekanismer som sätts i spel. Det är en trygghet som rivs upp, ett brott i anknytningen till den viktige vuxne. Kanske har jag genom mina nygjorda insikter större möjligheter att förstå ett kommande adoptivbarn. Det är mycket starka krafter som det handlar om. Jag tror det är bra att förstå i alla fall det.