Jag tänker rätt mycket på min ålder i samband med föräldraskap. Innan jag fick barn, så kändes det jobbigt att åldras, eftersom jag upplevde det som om åldrandet tog mig allt längre bort från min dröm om att få barn.
Nu känns det egentligen ganska skönt att bli äldre, mer livserfarenhet osv, förutom den lilla men viktiga detaljen om biologiskt åldrande. Visst känner jag mig stelare och märker alltfler av kroppens ålderstecken. Eller som dottern uttryckte det: ”Min hud är svart, mammas hud är gammal.”
Jag har tänkt på att jag var fyllda 40 när jag fick barn och inte hade barn sedan tidigare. Och här spelar åldern roll, tror jag. Jag hade levt i 40 långa år och inrättat mitt liv på det sätt som kändes bäst för just mig i just min situation. Det brukar sägas att ju äldre man blir, ju mindre benägen är man att rucka på sitt liv för en ny partner – eller för den delen ett nytt barn. Kanske är det ett av skälen till att jag tycker omställningen till barnfamilj har varit (är) svår. Jag är verkligen inte 23 längre, och villig att anpassa liv eller intressen efter min nya kille, typ.
Det kanske låter lite tråkigt att jag tror så, inte minst för mig själv, för visst ska man väl även kunna få barn när man är 40+? Och visst finns uppsidorna med min ålder också – livserfarenheten, självkännedomen, en något bättre självkänsla.
Min ålder gör att jag/vi inte kommer att få några fler barn. Vad gäller adoption faller vi snart för åldersstrecket. Och äggdonation vågar jag nästan inte tänka på med min stela och trötta kropp. Det får vara bra ändå, ett barn är nästan mer än jag vågade hoppas på.
Heddas Dagbok 