Lösenordsskyddad: Komma till ro med det förflutna

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Tre år

WordPress påminde mig just om att det idag är tre år sedan jag startade den här bloggen. När jag tänker tillbaka så har bloggen betytt enormt mycket för mig. Den har varit min ventil och ställe för reflektion. Många gånger har jag bara genom att skriva här känt att något har lättat, att jag har förstått någonting bättre och kunnat gå vidare stärkt.

Att kunna vara anonym har många gånger varit väldigt skönt. Andra gånger har det känts frustrerande, då jag ibland har skrivit saker som jag gärna skulle dela med fler som jag känner i vardagslivet. Men då har det ju inte gått.

När jag började skriva hade vi precis gått föräldrautbildningen inför adoption och vi väntade på att göra medgivandeutredningen. Det har gått ett halvt liv sedan dess, känns det som, och ändå är det så nyss. Jag hoppades, men vågade inte tro på, att vi skulle bli föräldrar. Av flera skäl kände jag stor sorg, som jag inte vågade släppa fram. Över huvud taget kände jag mig ganska ensam och missförstådd. Det fanns ett hål i mitt liv och hade funnits i många år. Saknaden efter ett barn.

På något vis känns det helt osannolikt att det hålet till slut fylldes och att jag har min flicka nu – den bästa. Jag har ingen barnlängtan längre och jag saknar inte den känslan. Den är puts väck, det är som en lättnad i livet. Mitt barn är en självklarhet nu, men ibland stannar jag upp och tänker på hur det var förut. Hur stor saknaden var. Tänk att jag till slut fick det nästan ouppnåeliga. Ibland är jag lite ledsen för att det var så svårt så länge. Men jag blev inte bitter, som jag ibland var säker på att jag skulle bli. Bara en stolthet och glädje över detta barn. Och såklart allt det som också hör föräldraskapet till. Trötthet, konflikter, otillräcklighet. Inte så mycket oro – ännu. Inget utanförskap.

När jag skrev ”Inom mig är jag redan en mamma” för tre år sedan, så var det sant. Trots alla mina tvivel på mitt föräldraskap, så känner jag oftast att jag är en sådan förälder som jag trodde att jag skulle bli. Efter ett år är det fortfarande ganska nytt för mig att ha barn. Men sedan många år har jag en vetskap, eller kanske en känsla, som handlar om hur jag vill och kan vara som förälder. Mycket har under det här senaste året varit nya lärdomar, annat har fallit på plats ungefär som jag föreställt mig det.

Tänk att livet kan förändras så. Det var väl bara det jag ville säga.

Föräldraklubben

Jag har ibland undrat om jag inte varit lite väl överkänslig under de barnlösa åren. Blev jag verkligen så utanför i olika sociala sammanhang, som jag kände mig? Var frånvaron eller närvaron av egna barn så avgörande för att få kunna höra till?

Idag måste jag nog ge mig själv och min känsla ganska rätt ändå. Det var inte inbillning eller överkänslighet. Inte bara i alla fall.

Nu när jag har barn märker jag hur lätt det är att hitta den där kopplingen med nya människor jag möter. ”Hur gammal är din?”, räcker för att ett visst  samförstånd ska uppstå. Helt oavsett om barnet är med eller inte. ”Ja, femåringar är ju så härliga!” Och sen flyter det på. Man har något gemensamt och kan fortsätta prata jobb, barn eller helt andra saker.

Just detta fanns verkligen inte i min barnlösa tillvaro. Alltför många gånger fick jag frågor om egna barn, som jag inte klarade av att besvara med mer än ett ”nej” och sen blev det lite tyst. Att ha barn gör den sociala tillvaron så j*a mycket enklare. Svordomen, för att jag tycker det är så orättvist. Jag känner mig arg för att i nästan hela mitt vuxna liv ha behövt stångas med detta, i alla möjliga sammanhang. Jag är inte så bra på att skoja bort saker eller släta över, inte tillräckligt bra i alla fall. Varje gång den där påminnelsen av vad man saknar.

Jag vill säga till alla er som väntar och saknar och som fortfarande får den där klumpen i magen varje gång, att det är inte er det är fel på. Det är alla vi människor, som har svårt att hantera det icke-normativa. Det är verkligen som lite av en klubb, där de som står utanför gör oss lite nervösa. Föräldraklubben och icke-föräldrarna.

Och hur det än är, jag tror att enda boten är öppenhet och kunskap. Människor behöver veta mer om olika skäl till att leva utan barn och hur det kan kännas. Men det skapar också reaktioner att skriva om det på ett lite mer politiskt sätt. Jag tänker t ex på artikeln i Ottar förra året, No more babies, som handlar just om det normativa i föräldraskap. Flera i min närhet blev oerhört provocerade av artikeln, samtliga föräldrar. Kanske blir det så om man aldrig själv upplevt detta slags utanförskap.

Därför är gärningar som t ex Cecilias Ekhems så viktiga, att berätta historierna om hur det kan vara. Jag orkade själv aldrig berätta förrän vi var långt inne i adoptionsprocessen. Jag klarade inte av att lämna ut mig själv så, utan hade fullt upp med mitt eget utanförskap. Därför är det så viktigt att berätta, nu när jag kan. På andra sidan.

Lite skäms jag för hur lätt det var att glida in i den där klubben, nu när jag har barn. Men jag har alltid minnet med mig där i bakhuvudet, av hur det kändes när det var tvärtom och klubben var för andra än mig.

”Magic Tree” by Hartwig HKD on Flickr // CC by nd 2.0