Lösenordsskyddad: Det som hände finns kvar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Om sorg

Jag läser ibland på bloggar och forum om andra kvinnor som undrar hur de ska kunna ”komma över” sin sorg över att inte få vara gravida, så att de ska kunna gå vidare med adoption. Det var också en fråga jag hade när jag började gå i terapi för nästan två år sedan, att hur vet man att barnlösheten är ”bearbetad”, så att man kan bli godkänd av sin hemutredare. Det är ju en av de frågor som, vad jag förstår, tas upp i alla medgivandeutredningar, hur bakgrunden av ofrivillig barnlöshet ser ut.

Jag tror att den här sorgen är olika för alla, har olika ingredienser beroende på vad man varit med om och vem man är. För mig var sorgen väldigt långvarig och hade många olika beståndsdelar. För mig innehöll sorgen både missfall och infertilitetsbesked, men också en känsla av övergivenhet och ensamhet, att vara mindre värd än andra. Hela mitt vuxna liv har innehållit barnlängtan och jag har även varit nära döden, det ger djupa avtryck.

Från att jag började bearbeta min sorg på allvar, tog det drygt ett år innan det kändes som den släppte. Då hade jag gått omkring med den i flera år.

Jag har inte längre någon sorg över barnlöshet, för jag är inte barnlös. Jag har ingen sorg över att inte ha fått gå en full graviditet. Jag har varit gravid i drygt 12 veckor och ser det som ett slags PRAO-tid i graviditet. Jag är glad över den erfarenheten, jag fick i alla fall ”pröva på”. (Och det var inget kul.)

Men när jag satt och kollade igenom några bilder häromdagen så kände jag mig plötsligt så svårmodig. Som ett regnmoln som ställde sig ovanför mitt huvud. Och jag tittade på datumet för just den bilden som jag fastnade vid. Det var en vecka innan missfallet. Och jag insåg, varesig jag har barn eller ej, så är jag fortfarande ledsen över att det blev ett missfall. Jag är ledsen över förhoppningarna som inte uppfylldes, över att mina värsta orostankar blev sanna.

Och jag tänkte att får jag vara ledsen över det, fast jag nu har fått ett barn? Ett barn som jag med all säkerhet inte haft om missfallet aldrig skett.

Men visst måste man kunna få ha sorg över sina förluster, det ena tar ju liksom inte ut det andra. Om man har ett husdjur som dör, så tar ett nytt husdjur inte bort sorgen, för att använda en halvbra liknelse.

Och att ha bearbetat en sorg är inte samma sak som att inte ha en sorg, om vi ska återvända till vad jag började skriva det här inlägget om. När jag frågade min terapeut, så sa hon att hon inte visste vad det kunde innebära om man säger att en sorg är ”färdigbearbetad”. Det finns kanske inte något sådant.

Det är skönt att inte leva sitt liv under sorgens tyngd, det är skönt att upptäcka att den har lättat. Det är väl ungefär det jag vet. Att vara tyngd av sorgen är annorlunda mot att bli påmind om den då och då.

Cynismen fick jag på köpet!

Pratar ibland med min vän som fick ta bort sitt skadade foster. Som jag har skrivit förut, finns det mycket jag kan känna igen mig i, av det hon berättar. Att vilja komma igenom sorgen fort, ”nu har det ju gått en månad, så nu borde det vara som vanligt igen”. För det är ju väldigt jobbigt att befinna sig i sorg. Känns också ledsamt att hon klandrar sig själv för att inte orka vara fullt mentalt närvarande på jobbet. Det orkar ju inte jag heller, men av andra skäl. Över huvud taget, varför ska vi inte tillåta oss själva att vara lite hjälplösa, när vi faktiskt är det? Så fånigt att jag ser det så tydligt hos henne, medan jag själv inte tillåter mig fullt ut det som jag tycker att hon ska tillåta sig…

De har fått svar på vilket fel det var på barnet. Och doktorn har sagt att ”inte finns någon risk” att det händer igen. Nästa gång kommer det alltså troligtvis att gå bra och min vän vill försöka väldigt snart igen. När min vän berättar detta ler jag lite blekt. Och låter bli att dra min historia igen, om att jag fick missfall och några månader senare fick beskedet att jag aldrig kommer att kunna blir gravid igen. Inom mig känner jag mig cynisk och tycker att hon är naiv. Men samtidigt vet jag att jag själv var lika naiv, när jag befann mig i liknande situation för två år sedan. Jag hade ju blivit gravid en gång, varför skulle det inte kunna ske igen?

Nånstans vill jag berätta för henne att det inte är så lätt. Att hon snart är 40, precis som jag. Och samtidigt, för henne kanske det är precis så lätt. Hon kanske blir gravid snart igen och får sitt andra barn. Tänker att jag är en störd person, villig att måla fan på väggen och sabbad av allt jag själv varit igenom. Att hon borde prata med någon annan, som fullt ut kan stötta hennes positiva tankar.

Det är svårt att förhålla sig till att livet så mycket är ett lotteri. Ibland sker verkligen miraklet och ibland kommer katastrofen. Och man kan aldrig veta i förväg vilket det blir.

Någonting bra

Idag fick jag äntligen möjlighet att prata i lugn och ro med vännen som som nyligen fick ta bort sitt skadade foster. Det kändes bra att få prata om det. Jag har funderat mycket på hur hon har haft det och minns min egen djupa sorg vid missfallet för två år sedan. Två sorger är aldrig likadana, men det finns sådant som går att känna igen hos varandra.

Jag känner igen tanken att snabbt vilja ”klara av” sorgen. Den gör ju så ont och man orkar inte vara i den, vill att den ska gå över. Men för att den ska ge med sig till slut måste man gå in och igenom den. Det fanns mycket av det som min vän berättade som jag kände igen.

Det allra bästa med att själv ha gått igenom svårigheter är att jag inte är rädd för andras sorg och ledsenhet. Jag är inte rädd för att fråga hur det känns, för jag vet att man gärna vill ha den frågan, den omsorgen. Och vill man inte så säger man till. Det finns inte mycket som sägs som kan chocka eller förfära mig eller bli för känsligt för mig. Bristen på rädsla gör att jag vågar närma mig det svåra hos andra och det är jag glad över. För det hade jag inte klarat för några år sedan.

Man behöver vänner som vågar fråga. Jag vill gärna vara en sådan vän.