Språket

Jag har länge tänkt att jag borde skriva något inlägg om det här med språk och vår dotter. Jag har ibland tänkt att vi bör träna henne lite mer målinriktat vad gäller svenskan, men sen tänker jag att vadsjutton, hon har ju hela livet på sig att lära sig.

Vi har haft väldigt bra förutsättningar för kommunikation med dottern, eftersom hennes andraspråk är engelska. Jag skulle tippa att hon talar engelska nästan lika bra som ett svenskt barn i motsvarande ålder talar svenska (dock inte brittisk engelska, utan den version som talas i Landet). Vi har talat engelska med henne hela tiden, men successivt stoppat in svenska ord. Hon har också lärt sig en hel del svenska genom spel och sånger.

Imorse läste vi på hennes initiativ en ABC-bok tillsammans. Och jag insåg att hon faktiskt redan kunde 40-50 procent av alla de svenska ord som radades upp i boken. A som i apa, B som i björn, etc.

Vår dotter ÄR intresserad av ord, böcker, spel och musik. Viss morgnar har jag frågat henne om vi ska prata svenska idag. Och då nickar hon och både jag och hon försöker hålla oss till svenskan. Men så faller vi tillbaka i engelska igen, så fort vi inte tänker oss för. Dottern kan ännu inte bilda meningar på svenska, inte med mer än två ord i alla fall. Men hon har väldigt bra minne, så har hon lärt sig ett ord så sitter det. Hon har helt klart lätt för att lära och kan (inklusive skriva dem) alla siffror upp till 15 ungefär samt nästan hela alfabetet på engelska. Vi blev nästan förstummade när vi märkte det. För här ligger hon nog lite före de flesta svenska barn och det hade vi inte förväntat oss.

Idag fick jag en blankett om att anmäla dottern till allmän förskola, där barnen kan vara upp till tre timmar per dag. Å, så jag önskar att hon kunde finna barn att leka med, så att språket utvecklades bra och att hon kunde få vänner. Men i dagsläget känner jag mig osäker på om det öht går att hon ska vara på ett ställe med många barn. Det händer att hon springer mot mig med panik i blicken om en förskolegrupp ”invaderar” en lekplats som vi leker på. Kanske känner hon på ett helt annat sätt om några månader, att längtan efter andra barn kommer då. Först då känns det som läge att hon ska kunna vara någon annanstans en kort stund på dagen. Som det är nu så vore det helt otänkbart. Hon är helt enkelt inte redo att lämna oss/mig längre än två minuter. (Jodå, jag noterar i minnet de små få stunder då hon självmant söker ensamhet bakom en stängd dörr eller genom att springa ut på gården flera minuter före mamma.)

Det där med språket är nog ändå ganska lugnt, tycker jag. Det är väl lite det att det skulle vara bekvämt att kunna uttrycka sig obehindrat för oss vuxna, kanske. 😉 (Samtidigt förlorar vi möjligheten till ”hemliga” samtal, när dottern börjar förstå allt.)