Livet med en barnfamilj

Är nu lyckligen tillbaka i Sverige efter nästan fyra veckor utomlands! Det har varit en spännande resa på många sätt. Tyvärr har jag i många fall inte lyckats koppla bort mina vardagsproblem, vilket ju har framgått här på bloggen. Som säkert många känner igen är ju det här med barnlängtan och ofrivillig barnlöshet etc inget man kan koppla ifrån, med någon liten strömbrytare eller så, när man önskar.

Jag tänker inte berätta på den här bloggen om mannens och mina semesterminnen, utan istället kommer jag att skriva några reflektioner om hur det är att vara inkvarterad hos en barnfamilj i tre veckor, när man är ofrivilligt barnlös.

Familjen vi bodde hos har ett barn på nästan två år och ett barn på väg i magen.

Jag visste inte innan hur jag skulle reagera på situationen och tänkte inte så väldigt mycket på det innan heller. Men framförallt i början blev det jobbigare än jag tänkt mig. Jag hakade upp mig på saker som sades och gjordes. ”Att få barn ger livet ny mening” – en klassiker som jag återigen fick upprepad för mig. 😉 Förutom annat i liknande stil som sades stod det framme böcker om graviditet, det fanns burkar med graviditetsvitaminer, kallelser till barnmorska satt på kylskåpet etc.

Vid ett tillfälle var det också tal om att vi skulle följa med till en UL-undersökning, som barnvakter. Men då kände jag att där var min gräns. Det enda graviditets-UL som jag själv har gjort i mitt liv visade ju att inget liv fanns. Att då behöva vistas i den miljön och situationen, det är ju bara grymt att utsätta någon för det.

I början av vistelsen kände jag mig rätt plågad av att trots att familjen som vi bodde hos visste en hel del om vår adoptionsprocess, om missfall etc, ändå inte förstod att detta var ett ämne som är väldigt tungt och sorgefyllt för ffa mig (även för maken, men inte lika mycket). Jag tror det är en av de svåraste delarna i att vara ofrivilligt barnlös, förutom själva barnlösheten då, att andra ofta inte förstår att det är en stor sorg förknippad med situationen.

Just upplevelsen av att inte vara förstådd, den skapar ofta väldigt jobbiga känslor hos mig har jag märkt, nästan ångest. Det känns lättare att uthärda svårigheter, tycker jag, om man vet att människor runtomkring i alla fall försöker sätta sig in i ens situation.

Det blev bättre efterhand faktiskt. Även om jag frågade om graviditeten, så blev det t ex inga jätteutläggningar om allt som gick att se på ultraljudet, osv.

Så ja, det var lite jobbigt att bo hos en barnfamilj, just i samband med den väntade tillökningen. Men det fanns annat som var bra och det ska jag nog skriva lite mer om nästa gång. 🙂

Annonser

Kort halsning

Det blir lite lustigt sahar utan svenskt tangentbord. Hoppas det ar lasbart anda! Nu befinner vi oss sedan en dryg vecka pa resande fot. Avverkade en asiatisk storstad forra veckan och nu ar vi helt ”down under”.

Det finns valdigt mycket som jag skulle kunna och vilja skriva om, for det har inte varit sa latt det har med att invadera en smabarnsfamilj med ytterligare en pa vag. Det har varit valdigt svart for mig faktiskt, men jag kan bara inte utveckla det just nu pa en lanad dator. Nar man marker att man inte ar forstadd, att den smarta man bar pa standigt som ofrivilligt barnlos ar svar att forsta for andra, det ar nog det som tar hardast. Alla obetanksamma kommentarer.

Och vi har fortfarande inte sett den text som var utredare skulle mejla oss under var resa – sluttexten i utredningen. OK, hon har iof sig 2 veckor till pa sig. Hatar att oroa mig for detta, aven pa andra sidan jorden.

Vissa saker ar enkelt att koppla bort har. T ex jobb. Annat gar inte alls. Men jag ska inte klaga for mycket, det ar trots allt 25 grader utomhus. Ha det gott alla! 🙂

En annan tillvaro

Snart är det dax. På måndag lyfter planet mot Asien och sedan Oceanien. Vi blir borta i nästan fyra veckor! Det kommer troligen att bli sparsamt med bloggande. Vi tar inte med någon egen dator, utan ska försöka låna när det går.

Det här är mannens dröm som går i uppfyllelse, hans chans att koppla bort från vardagens problem. Jag bär nog med mig mina tankar vart jag går, men hoppas kunna koppla bort det mesta av vardagen och uppleva nya saker och nya miljöer. Det ska bli spännande!

Just nu får vi acceptera att vår adoptionsprocess inte går snabbare än såhär. Det går troligen inte långsammare för att vi reser bort heller. Men jag kommer hela tiden att vänta på mejlet med vår utredares sluttext, som vi ska få ha synpunkter på.

Hoppas på en långresa snart igen – för att sedan komma tillbaka med vårt barn! Kan inte tänka mig en bättre resa än den.

Min nya kollega adoptivmamman. Jag bevittnade i fredags när hon berättade för de andra kollegorna att hennes barn är adopterade, vilket de andra inte visste. Mycket intressant för mig att se deras reaktioner! Det blev iaf inget negativt som kom upp. Det var en mycket märklig känsla. Som att min ”hemlighet” avslöjades, fast den inte var min. Jag måste ju förr eller senare prata helt öppet om adoptionen, då är det bra att veta vad man kan vänta sig. Det är faktiskt inte så att jag skäms för att jag ska adoptera, men för mig är det så otroligt stort och sårbart.

Hoppas ni har en fin lördag alla! 🙂