Idag!

Ja, det är idag som beslutet om vårt medgivande tas av de socialdelegerade i stadsdelsnämnden. Har googlat som en tok för att försöka ta reda på vilka som är just socialdelegerade i nämnden, men med klent resultat. Tanter och farbröder kommunpolitiker ler vänligt mot mig från sina små foton på skärmen. Innebär det att de kan förstå hur viktigt det här är för mig, för oss? Att deras beslut pekar ut riktningen för min och makens framtid. För våra familjer – ett nytt barnbarn i släkten.

Jag tror och hoppas att deras beslut ska följa utredarens rekommendation – att vi ska få vårt medgivande. Av det skälet ringde jag idag till Adoptionscentrum och frågade – hur gör vi nu? Fick inte tag i den rådgivare jag pratat med tidigare, hon som har hand om det land vi tänker oss. Fick ändå veta att de gärna vill ha fler sökande till just det landet nu och att det inte ska ta så lång tid för dem att gå igenom vår akt, om vi redan har bestämt oss för det landet. Gick även in och kollade hur vi ligger till i kön, men det har inte hänt mycket på ett par månader. Med vårt könummer ligger vi fortfarande som nr två att få skicka iväg våra papper. Alltså kan vi påbörja pappersinsamlandet så fort AC gått igenom vår mapp.

En del av min mans lite panikartade reaktion tidigare har att göra med att han tycker det går så snabbt nu. Men det beror ju på hur man ser det. Visst, nu går det snabbt på så sätt att vi byter fas. Från utredning till köande i landet. Jag fick förklara för maken att vi fortfarande troligen har upp till ett års köande kvar. Det kommer inte ett barn till oss nästa vecka, som vill flytta in. Vi hinner fortfarande förbereda oss och omgivningen. Jag tror det lugnade honom lite. Men om jag själv fick bestämma, skulle jag gärna åka och hämta vårt barn redan i sommar. 😉 (Dream on.)

När jag berättade för min chef så sa han att jag skulle börja fundera över vem jag tycker ska vikariera för mig under min föräldraledighet. Det tänker jag INTE göra. Han sa samma sak när jag var gravid för 1,5 år sen och sedan fick jag missfall. Allt som kan påminna om den situationen vill jag undvika. Och – det kan ju som sagt dröja ETT ÅR till.

Under tiden – så har jag anmält oss till en kommande utbildningskväll om anknytning hos AC.

Uppdatering: Jag hann inte mer än spara detta inlägg, så ringde vår utredare. Vi har fått vårt medgivande! OMG!!!! Tårarna rinner, så det är tur jag jobbar hemifrån idag. Protokollet från sammanträdet bör komma till oss med post om några dagar. Sedan är vi igång… OMG!

Annonser

Det är nu

Jag har precis svängt förbi familjerätten efter jobbet och lämnat in det sista inför beslutet om vårt medgivande som ska tas nästa vecka, om Gud, eller vilka makter det nu kan vara, är god. Några sista detaljer bara i dokumentationen. Ska ringa vår utredare imorgon, tänkte jag, för att bekräfta att allt är 100% komplett. Kan knappt tro att nästa vecka kommer Beslutet. Och nämnden brukar väl gå på utredarens rekommendation?

Denna vecka för ett år sedan stod jag under en trappa på Kungsholmen här i Stockholm och storgrät. Jag hade just fått veta att jag var infertil och det kändes som om livet var slut. Jag påbörjade min process att säga adjö till det liv jag hade tänkt mig och kanske nånstans långt fram hitta till ett annat liv som var för mig. Vi den här tiden förra året skulle också det barn ha fötts som istället blev vårt missfall.

Redan ett par veckor senare hade vi den första träffen med familjerätten och anmälde oss till föräldrautbildningen för adoption. Att välja att satsa helhjärtat på adoption blev inte något svårt beslut för mig. Att gå till handling blev också att sätt att bearbeta sorgen. Min man hoppades redan då på att äggdonation skulle bli vår väg och vi ställde oss i kö även till detta alternativ. Som jag skrev om häromdagen.

Varje dag passerar jag på några hundra meters avstånd Adoptionscentrums kontor i Stockholm, på väg till och från jobbet. Blir det AC som ska hjälpa oss på vägen fram till vårt barn? Framtiden är oviss, men just nu känns det som om vi är närmare barn än nånsin förut. Kan allt falla på plats? Vågar jag tro?

Snart så…

Ville bara tala om att om mindre än två veckor ska vår medgivandeutredning upp i nämnden! Nu går det undan.

Känner mig nöjd med texten i utredningen (iaf i senaste utkastet). Ja, man kan verkligen säga att vår utredare har gjort allt för att från sitt håll underlätta för oss att bli adoptivföräldrar. Sån tur trodde jag aldrig att jag/vi skulle ha! Tycker att man ofta läser om utredare som nästan motarbetar de adoptionssökande, så hade väl väntat mig det värsta. Inte att utredaren faktiskt skulle vilja hjälpa oss! När jag tänker efter ska vi ju ha kontakt med henne i (många) år framöver för uppföljningsrapporter och liknande. Och då är det ju bra om det finns ett gott samarbete redan från början.

Utredningen ska bli helt klar och inlämnad mitt i den kommande veckan, så att underlaget är klart i tid för politikerna att läsa.

Nånstans blir det nu mer konkret för mig och mannen. Att det ska komma en liten extra människa hit och bo med oss, att h*n ska bli vårt barn! Det skapar både förväntan, nervositet och många, många tankar om framtiden… Kan bara säga – wow!

Om allt och inget

Ar fortfarande pa semester, men nu har vi mindre an en vecka kvar har. Skrammande ting hander har, det ar ett land dar jordskorpan ar tunn och det ror pa sig darunder, hela tiden. Sjalv vet jag inte om jag skulle vaga bo permanent i ett land med sa stora risker for jordbavningar och vulkanutbrott.

Det har gatt ganska bra i nagon vecka, inte sa mycket tankar pa medgivandeutredning och barnloshet. Men nu nar vi kom tillbaka efter nagra dagars rundresa och vi fortfarande inte har fatt utkastet till sluttexten i var utredning, da skoljer allt over mig igen. vi var ju lovade att fa texten under var semester, for att kolla den innan utredningen ska upp i namnden!

Jag skickade ett mejl till utredaren igar som jag annu inte har fatt svar pa. Pga tidsskillnaden och priset ar det inte sa latt att ringa. Jag undrar vad som har hant. Har hon blivit helt sjukskriven nu, har hon fatt andra mer ”angelagna” arbetsuppgifter? Inget har jag heller hort om att hon har ringt vara referenter, sa det har hon troligen inte heller gjort.

var utredning skulle bli klar i januari, det var ju det vi fick veta forst. All dokumentation ar inlamnad sedan borjan av december.

Jag far en otrolig angest har pa andra sidan jorden. vi kommer aldrig att fa barn, tanker jag nu. Om var utredning nansin blir klar, sa kommer jag att hinna bli for gammal. Dessutom forstor jag semestern inte bara for mig sjalv utan ocksa for mannen, genom att ga runt och ma daligt, inte kunna ta till mig det som finns runtomkring oss pa var semester.

Har ni nagon peppning darute sa behover jag den nu… Ar sa himla besviken och desillusionerad. Snart ar det ett ar sedan vi tog kontakt med familjeratten for det forsta samtalet. Ska det verkligen ta ett helt ar med foraldrautbildning och utredning? (Eller mer???)

Ibland blir det bra

Lite då och då slår det mig. Det helt galna i att vi får syskonmedgivande! Galet på ett bra sätt. Jag utgår ifrån att vår utredare vet vad hon gör när hon bedömer människors potentiella förmåga till föräldraskap. För hur vi egentligen blir som föräldrar, det vet ju ingen. Inte hon, inte vi.

Men hon måste ha sett något som fick henne att erbjuda oss denna möjlighet. Hon nämnde särskilt makens reflekterande förmåga. Är det ovanligt att män har det? Enligt henne är det det. Kan tänka mig att de flesta kvinnor som vill bli adoptivföräldrar är ungefär som jag. Pålästa, drivande, talföra, bearbetande.

Helt klart är detta något vi måste prata mer om här hemma nu, möjligheten till att det skulle kunna bli två barn. Förutsättningen är ju att vi faktiskt känner oss redo för det. Det känns som en stor utmaning, men också en stor möjlighet.

Jag jobbar på med mina vänskapsrelationer. Har ju långt om länge förstått att vänskap bygger på ett ömsesidigt givande och tagande. Det kan inte baseras på att jag ska hålla något slags fasad av att allt är bra och oproblematiskt.

Häromdagen fick jag väldigt bra kontakt med en av dem som jag vill utveckla relationen till, då vi åt lunch ihop. Hon är inte alls i samma situation som jag, men ändå har vi mycket att prata om, att känna igen sig i hos varandra. Är så himla glad över att relationen till henne ser ut att bli djupare och att hon gillar mig med. (Låter som relationen till en ny pojkvän, men så är det ju inte.)

Hon sa något som jag har fått höra förut, att jag verkar vara så stark med tanke på allt jag råkat ut för. Att om det hände henne skulle hon bli bitter eller deprimerad. På det har jag alltid ungefär samma svar. Man orkar det man är tvungen till om man vill fortsätta att leva ett liv. Om jag skulle lägga mig ned och ge upp är det ju bara jag som skulle lida av det. Vill jag leva eller inte? Lade till att jag dessutom är både bitter och deprimerad – också. Även om jag aldrig har blivit deprimerad rent kliniskt, så är jag ju ofta ledsen. Och jag har verkligen mina bittra stunder, men det har inte fått ta över mitt liv. Det ledsna och bittra låter jag väldigt få människor se. Förhoppningen är att kunna visa det för vänner…

Känns bra om jag kan ha sådana vänner som jag vågar visa mig själv för.

Omtumlad och glad!

I eftermiddags träffade vi alltså vår utredare igen, den sista träffen i medgivandeutredningen. Som jag skrev tidigare idag, var jag lite nervös innan. Vad skulle vi få höra, hur skulle det gå?

Mannen var mycket lugnare: varför skulle de inte godkänna oss?

Upplägget för mötet var att vi gick igenom vissa punkter ur våra djupintervjuer, som utredaren fastnat för. Det var inget negativt som kom upp, utan snarare att vi fick förtydliga vissa saker.

Hursomhelst, när vi hade gått igenom nästan allt sa hon att hon inte kunde se några somhelst skäl att vi inte skulle få ett medgivande. Hon sa att det var ”plus i kanten” på allt! Jag kände hur rörd och glad jag blev av hennes ord. Tack snälla för denna utredare!

Vi pratade vidare, bl a om olika länder. Då frågade hon om vi ville ha medgivande för syskon eller bara för ett barn! Syskonmedgivande har jag inte ens tänkt tanken att vi skulle kunna få! Och vi är ju i första hand inriktade på ett barn. Men vill vi bli flerbarnsfamilj är nog ett syskonpar enda möjligheten, pga vår ålder. Så hon skulle skriva in ”ett barn eller syskonpar”, så kan vi bestämma oss senare. Vid detta laget tänkte jag nästan att jag drömde, kan det gå såhär smidigt?

Dessutom ska hon ang. min sjukdomsbakgrund välja formuleringarna från mitt specialistläkarintyg och inte från det vanliga läkarintyget – good for me! Min egen spec.läkare skrev så bra.

På hemväg köpte vi bakelser för att fira. Vi är båda glada, men det är nog jag som svävar runt på de rosa fluffiga molnen just nu… 🙂 Oss emellan, tror utredaren fattade lite tycke för maken, men inte på nåt skumt sätt.

Utredningen hinner inte blir klar innan vi reser bort, men vi ska ha mejlkontakt angående texten. Tjoho!

Pirrig

I eftermiddag är det alltså dags för mötet då vi ska få återkoppling på våra djupintervjuer i medgivandeutredningen. Har inte varit så jättenervös fram till nu, men nu börjar det kännas. Försöker förbereda mig på allt möjligt, men egentligen vet jag ju inte alls vad jag ska förbereda mig på. Hoppas att inget dykt upp som skulle sumpa våra chanser och kan samtidigt inte se vad det skulle kunna vara.

Hoppas att jag i kväll inte ska känna mig alltför nedslagen och kan blogga om det hela. Nu håller jag tummen för mig och maken.