Idag!

Ja, det är idag som beslutet om vårt medgivande tas av de socialdelegerade i stadsdelsnämnden. Har googlat som en tok för att försöka ta reda på vilka som är just socialdelegerade i nämnden, men med klent resultat. Tanter och farbröder kommunpolitiker ler vänligt mot mig från sina små foton på skärmen. Innebär det att de kan förstå hur viktigt det här är för mig, för oss? Att deras beslut pekar ut riktningen för min och makens framtid. För våra familjer – ett nytt barnbarn i släkten.

Jag tror och hoppas att deras beslut ska följa utredarens rekommendation – att vi ska få vårt medgivande. Av det skälet ringde jag idag till Adoptionscentrum och frågade – hur gör vi nu? Fick inte tag i den rådgivare jag pratat med tidigare, hon som har hand om det land vi tänker oss. Fick ändå veta att de gärna vill ha fler sökande till just det landet nu och att det inte ska ta så lång tid för dem att gå igenom vår akt, om vi redan har bestämt oss för det landet. Gick även in och kollade hur vi ligger till i kön, men det har inte hänt mycket på ett par månader. Med vårt könummer ligger vi fortfarande som nr två att få skicka iväg våra papper. Alltså kan vi påbörja pappersinsamlandet så fort AC gått igenom vår mapp.

En del av min mans lite panikartade reaktion tidigare har att göra med att han tycker det går så snabbt nu. Men det beror ju på hur man ser det. Visst, nu går det snabbt på så sätt att vi byter fas. Från utredning till köande i landet. Jag fick förklara för maken att vi fortfarande troligen har upp till ett års köande kvar. Det kommer inte ett barn till oss nästa vecka, som vill flytta in. Vi hinner fortfarande förbereda oss och omgivningen. Jag tror det lugnade honom lite. Men om jag själv fick bestämma, skulle jag gärna åka och hämta vårt barn redan i sommar. 😉 (Dream on.)

När jag berättade för min chef så sa han att jag skulle börja fundera över vem jag tycker ska vikariera för mig under min föräldraledighet. Det tänker jag INTE göra. Han sa samma sak när jag var gravid för 1,5 år sen och sedan fick jag missfall. Allt som kan påminna om den situationen vill jag undvika. Och – det kan ju som sagt dröja ETT ÅR till.

Under tiden – så har jag anmält oss till en kommande utbildningskväll om anknytning hos AC.

Uppdatering: Jag hann inte mer än spara detta inlägg, så ringde vår utredare. Vi har fått vårt medgivande! OMG!!!! Tårarna rinner, så det är tur jag jobbar hemifrån idag. Protokollet från sammanträdet bör komma till oss med post om några dagar. Sedan är vi igång… OMG!

Det är nu

Jag har precis svängt förbi familjerätten efter jobbet och lämnat in det sista inför beslutet om vårt medgivande som ska tas nästa vecka, om Gud, eller vilka makter det nu kan vara, är god. Några sista detaljer bara i dokumentationen. Ska ringa vår utredare imorgon, tänkte jag, för att bekräfta att allt är 100% komplett. Kan knappt tro att nästa vecka kommer Beslutet. Och nämnden brukar väl gå på utredarens rekommendation?

Denna vecka för ett år sedan stod jag under en trappa på Kungsholmen här i Stockholm och storgrät. Jag hade just fått veta att jag var infertil och det kändes som om livet var slut. Jag påbörjade min process att säga adjö till det liv jag hade tänkt mig och kanske nånstans långt fram hitta till ett annat liv som var för mig. Vi den här tiden förra året skulle också det barn ha fötts som istället blev vårt missfall.

Redan ett par veckor senare hade vi den första träffen med familjerätten och anmälde oss till föräldrautbildningen för adoption. Att välja att satsa helhjärtat på adoption blev inte något svårt beslut för mig. Att gå till handling blev också att sätt att bearbeta sorgen. Min man hoppades redan då på att äggdonation skulle bli vår väg och vi ställde oss i kö även till detta alternativ. Som jag skrev om häromdagen.

Varje dag passerar jag på några hundra meters avstånd Adoptionscentrums kontor i Stockholm, på väg till och från jobbet. Blir det AC som ska hjälpa oss på vägen fram till vårt barn? Framtiden är oviss, men just nu känns det som om vi är närmare barn än nånsin förut. Kan allt falla på plats? Vågar jag tro?

Snart så…

Ville bara tala om att om mindre än två veckor ska vår medgivandeutredning upp i nämnden! Nu går det undan.

Känner mig nöjd med texten i utredningen (iaf i senaste utkastet). Ja, man kan verkligen säga att vår utredare har gjort allt för att från sitt håll underlätta för oss att bli adoptivföräldrar. Sån tur trodde jag aldrig att jag/vi skulle ha! Tycker att man ofta läser om utredare som nästan motarbetar de adoptionssökande, så hade väl väntat mig det värsta. Inte att utredaren faktiskt skulle vilja hjälpa oss! När jag tänker efter ska vi ju ha kontakt med henne i (många) år framöver för uppföljningsrapporter och liknande. Och då är det ju bra om det finns ett gott samarbete redan från början.

Utredningen ska bli helt klar och inlämnad mitt i den kommande veckan, så att underlaget är klart i tid för politikerna att läsa.

Nånstans blir det nu mer konkret för mig och mannen. Att det ska komma en liten extra människa hit och bo med oss, att h*n ska bli vårt barn! Det skapar både förväntan, nervositet och många, många tankar om framtiden… Kan bara säga – wow!

Om allt och inget

Ar fortfarande pa semester, men nu har vi mindre an en vecka kvar har. Skrammande ting hander har, det ar ett land dar jordskorpan ar tunn och det ror pa sig darunder, hela tiden. Sjalv vet jag inte om jag skulle vaga bo permanent i ett land med sa stora risker for jordbavningar och vulkanutbrott.

Det har gatt ganska bra i nagon vecka, inte sa mycket tankar pa medgivandeutredning och barnloshet. Men nu nar vi kom tillbaka efter nagra dagars rundresa och vi fortfarande inte har fatt utkastet till sluttexten i var utredning, da skoljer allt over mig igen. vi var ju lovade att fa texten under var semester, for att kolla den innan utredningen ska upp i namnden!

Jag skickade ett mejl till utredaren igar som jag annu inte har fatt svar pa. Pga tidsskillnaden och priset ar det inte sa latt att ringa. Jag undrar vad som har hant. Har hon blivit helt sjukskriven nu, har hon fatt andra mer ”angelagna” arbetsuppgifter? Inget har jag heller hort om att hon har ringt vara referenter, sa det har hon troligen inte heller gjort.

var utredning skulle bli klar i januari, det var ju det vi fick veta forst. All dokumentation ar inlamnad sedan borjan av december.

Jag far en otrolig angest har pa andra sidan jorden. vi kommer aldrig att fa barn, tanker jag nu. Om var utredning nansin blir klar, sa kommer jag att hinna bli for gammal. Dessutom forstor jag semestern inte bara for mig sjalv utan ocksa for mannen, genom att ga runt och ma daligt, inte kunna ta till mig det som finns runtomkring oss pa var semester.

Har ni nagon peppning darute sa behover jag den nu… Ar sa himla besviken och desillusionerad. Snart ar det ett ar sedan vi tog kontakt med familjeratten for det forsta samtalet. Ska det verkligen ta ett helt ar med foraldrautbildning och utredning? (Eller mer???)