Sorg

100% + 20% räcker tyvärr inte, det måste vara 100% + 100% om ett nej ska kunna bli ett ja. Och det går inte, maken kommer inte förbi det SN som det barn som erbjudits oss har. Det är t o m så att han inte ens vet hur han skulle formulera för sina föräldrar om den diagnos som barnet har. Det fungerar inte, han kan till viss del se barnet bortom diagnosen, men kan inte hantera detta utåt socialt. Och det förstår ju även jag att det är ett problem, särskilt med ett adopterat barn. Vi föräldrar måste vara 100% gentemot omvärlden, det tycker jag att barnet har rätt att kräva.

Det har varit en dag med mycket gråt, men som tur är inte något skrikande. Vi har tillbringat dagen i sängen med katterna, som ju i mycket är våra barn, än så länge.

När jag insåg att det verkligen skulle bli ett nej, så var det inte sorgen som tog över mest utan snarare vreden. För jag tycker såhär: det är moraliskt tvivelaktigt att tacka nej till ett barn. Jag tycker så, iaf just nu, och visst, man kan intala sig att ett nej kan vara det bästa. Men faktum kvarstår, vi är i en situation där vi kan välja. Det kan aldrig det här barnet. Barnet lever med sin situation och kan bara hoppas att det finns någon annan som anser sig ha resurser att ha hand om hennom. Och inom mig frågar jag mig varför ett medelålders  medelklasspar med ordnade förhållanden inte anser sig ha de resurserna, dvs vi. Om vi inte har det, vilka har det då? Min förhoppning är att något annat par, eller varför inte en singeltjej, som väntat länge och är trygga människor tar sig an det här fina barnet.

Min övertygelse är fortfarande att vi orkesmässigt och känslomässigt hade kunnat ta till oss detta barn. Vi hade klarat av det. Men min mans rädsla är starkare än de här möjligheterna. Han är liksom inte skapt för att ta livsavgörande beslut och det vet jag om sedan tidigare. Jag tror faktiskt att det hade varit mycket lättare om de bara hade sagt att ”det här är ert barn”, om vi inte hade fått välja.

Och det vill jag att ni som idag väntar på adoption ska ta med er. Ni kan hamna i samma situation. Att ni får en förfrågan om ett barn som kanske ligger lite utanför ert medgivande eller vad ni hade tänkt er. Jag börjar förstå att det har hänt ganska många, att ha fått en sådan förfrågan. Dessvärre är det ingenting som vi nånsin har förberetts på i adoptionsprocessen, att behöva göra det valet. Jag tycker att jag är ganska påläst om adoption. Trots det hade det inte slagit mig att det skulle kunna bli så för oss, att vi skulle få göra ett eget val, säga nej eller ja till ett barn. Nu vet även ni att det kan ske och istället för att få en chock kan man då vara förberedd. Om man vet.

Nu vet jag inte riktigt hur det ska bli att gå vidare. Det blir en sorg att arbeta med, som ett missfall eller ofrivillig abort. Vi går dock vidare tillsammans som par och även om det nu kanske finns känslor som sorg, ilska, skuld och besvikelse emellan oss, så känns det som om vi båda vill att det ska fungera, att vi vill göra detta tillsammans. Det är väl det svåra med parförhållanden, ibland kan man vilja diametralt olika i livet. Att trots det gå vidare tillsammans utan att allting förgiftas är svårt. Men det är det vi vill. Kalla det kärlek eller vad det nu kan vara. Utan honom skulle den här resan ändå inte gå att göra.

Det blir till att fortsätta vänta. Vänta, vänta, vänta, på den som kanske blir vårt barn. Jag har bett min man att bli mer delaktig i den väntan och hoppas att det blir så. Nu vet jag egentligen inte mer. Vi får se hur det blir. Och jag hoppas att den kommande veckan inte blir lika hemsk som den föregående. Nu finns i alla fall ett beslut, vilket på sätt och vis kan vara en lättnad.

Milstolpar

Haft en bra dag idag, lunchat med fin vän och pratat livets toppar och dalar. Jag kommer att resa bort ett antal dagar, jobbrelaterat, och vet inte om jag kommer att kunna blogga under tiden. Om ni skulle undra varför jag inte bloggar vareviga dag. 😉

Nästa vecka har vi alltså väntat barnbesked i fem månader. I slutet av november är det också tre år sedan vi ställde oss i kö hos Adoptionscentrum. I december är det 12 år sedan jag började försöka få barn. Och i början av nästa år fyller jag 40.

Nånstans har jag satt upp ett mål att få barnbesked före jul, men absolut före min födelsedag. Det är bara det, att det inte är mitt mål att sätta, det är inte jag som kontrollerar den här processen. Jag har fått lära mig att mål ska vara smarta. Mitt mål är specifikt, tidssatt och mätbart. Men det har ingen acceptans, eftersom den (jag) som i detta fallet sätter målet, inte är den som kan uppfylla målet. Är det ett realistiskt mål? Ja, kanske.

Så nu funderar jag en del över scenarier som har att göra med om bb dröjer och hur jag då ska reagera och agera. För min del känns det bra att ha en ”reservplan”, om det inte blir som jag vill. Det känns tryggare då. Efter 12 års väntan är man av naturliga skäl lite otålig på sluttampen…

Shopping

Hämta barn-kursen och alla dess listor har verkligen satt fart på den lilla shoppingådra som vi tydligen ändå har.

Vagn med både sitt- och liggdel köptes begagnat veckan, vilket jag skrev om tidigare (det är en jättefin vagn!). Idag har maken och jag shoppat loss ytterligare, delvis på bekostnad av några presentkort vi fick från mina föräldrar:

– Tripp trapp-stol. Ny och blå (snygg!)
– Hård svensk haklapp
– Mjuka engångshaklappar
– Babytandborste(!)

Vid nappflaskorna blev vi stående en stund och kunde inte bestämma oss. Tänk om vi får en treåring som knappt sett en nappflaska i sitt liv? Så det blev ingen nappflaska och heller ingen pipmugg eller andra ätgrejer.

Så om vi räknar ihop vad vi har av barnsaker, är det utöver det nya jag nämner ovan:

– Badbalja
– Två kassar nya och begagnade kläder
– Massor (typ 10) av mjukisdjur och mjukdockor
– Spjälsäng
– En uppsättning sängkläder
– Barnböcker, en helt ok hög
– Tre egna tavlor
– Snart ett eget rum

Lillkatten i familjen är dock av åsikten att allt nytt och lite spännande som vi släpar hit tillhör henne. Alltså har hon sovit i barnvagnen sedan vi köpte den.

Ibland slår det mig att om vi köper alla dessa saker och så får vi inget barn sen… vad dyrt och onödigt, förutom sorgligt och hemskt. Men sen slår det mig att rent ekonomiskt är dessa saker ingenting, jämfört med fakturorna från AC och allt annat som adoptionen hittills har kostat. Ett par tusen hit eller dit är ju faktiskt väldigt lite i sammanhanget.

Vi har en hel del kvar att skaffa, men nu är maken och jag redo att börja planera själva resan! Hoppas snart…

PS. Gick dumt nog in på facebook och kände mig plötsligt ensam och utanför igen, när jag såg alla statusuppdateringar om vad folk gör med sina barn under helgen.

Plågsam väntan

Nu vill jag bara förtydliga att det inte är min väntan som det här inlägget ska handla om, för den har inte hunnit bli så plågsam ännu.

Men jag såg Drömmen om ett barn på tv3 play nyss och tänker på alla dem som nu har väntat så länge i Sydafrika. Eller, det är väl egentligen en liten grupp som har väntat riktigt länge. Även om jag inte skriver i tråden själv, så följer jag Sydafrikatråden på Familjeliv. Jag tycker det verkar så jobbigt, så jag vill helst inte tänka på det. Och jag vet ju att situationen är och har varit liknande i andra länder.

Minns ett visdomsord jag fick med mig från en person som skulle adoptera, men i våras blev ”för gammal” och fick avbryta sitt köande. (Hon är nu lycklig fostermamma istället, btw.) ”Bered dig på att vänta mycket längre än du tror”. Såna visdomsord vill man helst inte ta till sig. Man tänker att för mig kommer det att gå fort, vi ska inte behöva vänta lika länge. Annars blir det för svårt att se framåt.

Vi var på Hämta barn-kursen igen. För min del känns det alltid jättebra att träffa andra blivande adoptivföräldrar. Man slipper känna sig som den avvikande och kan dela erfarenheter som helt enkelt inte går att dela med andra, som inte gått igenom detta själva. Vi pratade med ett par som fick sitt barnbesked ungefär samtidigt som jag och maken fick vårt medgivande. Dvs för 8 månader sedan. Så länge har de alltså väntat på resebesked. Under tiden har de sett sina barn växa, på bild. Också svårt att ta in hur det egentligen är, att ha sina barn, men ändå inte ha dem. Att inte få veta när man ska få träffa dem, inte veta riktigt hur de tas omhand. Hur kan man förklara hur en sådan väntan känns?

Återigen imponeras jag av personer som vågat vara så öppna i sin barnlängtan, som Emilie och Anders i Drömmen om ett barn. Jag tror det gör skillnad, när man vågar berätta om de svåra och ”fula” känslorna som man oftast också har. Om omgivningen kan ta emot det, men det kan den ju inte alltid.

Själv har jag nu påbörjat olika praktiska förberedelser, att köpa barnvagn, som sagt, och att återigen kontakta Försäkringskassan. Vi får väl skicka in medgivandet till dem, om de nu promt ska ha det, vilket de påstår. Dessvärre är jag inte lika effektiv på jobbfronten i dessa dagar… 😉

Lite mer balans

Efter en något stirrig vecka, hoppas jag att det ska bli lite lugnare framöver. Särskilt när det gäller min egna tankar och fantasier. Tror att föräldrarnas besök förra helgen var ganska jobbigt på flera sätt. Det är roligt att de kommer, men de har också en upprörande effekt på mina känslor.

Har gjort en deal med mig själv att inte förvänta mig ett barnbesked under månaden som kommer. Sedan får vi ta en månad i taget och se vad som händer. På så vis blir det mycket lugnare för mig och allting behöver inte bli så hispigt.

Jag ska resa utomlands om någon vecka också. Vill gärna att den resan ska bli bra, så jag ska tänka till kring vad jag behöver göra för att orka med. Har fyra semesterdagar kvar detta år och kanske kan jag använda dem för att vila före och efter resan. Jag får nämligen ingen helgledighet pga resan (som är relaterad till ett av de uppdrag jag har). Semesterdagarna lär ju inte behövas för att hämta barn i år, det verkar inte så sannolikt.

Jag har nu börjat leta barnvagnar på Blocket. Men insett att jag är en n00b på detta område och behöver agera snabbare för att verkligen komma över en vagn. Också insett att jag behöver läsa på om olika modeller. En vagn som såg trevlig ut och var billig, googlade jag fram som farlig! Jösses, även detta måste man tydligen vara expert på. Eftersom vi inte vet åldern på vårt barn än, så måste vi köpa en vagn som funkar för alla åldrar. Men det gör ju tydligen de flesta vagnar nuförtiden. Vi har en pytteliten bil, så vagnen kommer aldrig att gå in i bagageutrymmet hursomhelst. Och vi kommer inte att ta med någon vagn till Landet, bara bärsele.

Känns som om det underlättar att fokusera på praktiska saker. Då hinner inte fantasin skena iväg.

En kontrollfanatikers klagan

Sitter och läser tillbaka i min blogg, november 2010. Tyckte att jag behövde skaffa mig lite perspektiv på min situation. För ett år sedan var jag minst lika nojjig som nu. Det jag oroade mig för då, var mitt specialistläkarintyg som bara dröjde och dröjde. Jag funderade även då mycket på kris och på anknytning. Jag kan se att jag på andra vis har kommit vidare, att jag hunnit tänka igenom och bearbeta saker och ting mer nu. Och att jag har ett lite annat förhållningssätt till mig själv och mina egna känslor.

Det är fint att se en förändring, om man tycker den är till det bättre. Jag tror att mina vänskapsrelationer har förbättrats på sätt och vis. Jag träffar inte längre de vänner som jag kände bara sög kraft ur mig och inte gav något tillbaka. Jag har hittat några nya vänner istället. Det känns bra. Det lite trista i situationen är väl att de vännerna jag inte träffar var mina referenter i medgivandeutredningen…

Har en ledig dag idag, vilket är tur, för det här är en av mina dåliga dagar, fysiskt. Har legat hela förmiddagen på soffan och blundat med katten på magen. Jag vet att om jag ligger tillräckligt länge utan att göra någonting, så kommer jag må bättre efter ett tag. Huvudvärken och tröttheten kommer att gå över. Men det är väldigt tråkigt att ligga så, när man hellre skulle vilja göra något lite mer underhållande. Och när maken har bett mig åka och storhandla.

Jag tror att min hjärna är som mest skadad i den bakre delen, där bl a syncentrum sitter. Det var iaf där den var mest svullen innan jag opererades för tre år sedan. Det gör att jag måste vila ögonen, kan inte läsa eller så. Nu tar jag en chansning här och bloggar lite ändå, eftersom jag är så uttråkad. 😉

Vi var på första träffen i hämta barn-kursen häromkvällen. Som alltid, är det roligt att träffa andra (blivande) adoptivföräldrar. De flesta hade redan fått barnbesked, men några väntade liksom vi. Det fanns ingen annan familj som skulle adoptera från ett afrikanskt land, det var mestadels från Asien. Det som gicks igenom på första träffen var inte direkt några nyheter för mig, men är glad att maken var med, han är ju inte så påläst som jag. 😉

Tycker det är dumt om det blir en obalans, så att jag hela tiden är den som sitter med kunskapen och därmed måste driva allting själv. Om maken får samma kunskap, så får även han möjlighet att ta lite mer initiativ i förberedelserna för barnet. Jag tror även vi fick oss en liten tankeställare när det gäller föräldraledigheten. Kanske blir det så att vi delar på den lite tidigare än vad vi hittills har tänkt, att maken tar mer av den.

Ja, om vi nu någon gång får det här barnet! Jag tror jag måste släppa mina tidigare fantasier och tankar kring hur och när allting ska ske. Jag har liksom fixerat mig vid att vi måste få barnbesked före jul, och när/om saker inte blir som jag har tänkt så blir det jättejobbigt för mig. Men det är väldigt svårt att släppa kontrollen helt för någon med så stort kontrollbehov som jag har. Jag behöver liksom göra mig en bild av vad det är som gäller. Kan man tänka sig en framtid utan att tänka på hur den ser ut?