Sorg

100% + 20% räcker tyvärr inte, det måste vara 100% + 100% om ett nej ska kunna bli ett ja. Och det går inte, maken kommer inte förbi det SN som det barn som erbjudits oss har. Det är t o m så att han inte ens vet hur han skulle formulera för sina föräldrar om den diagnos som barnet har. Det fungerar inte, han kan till viss del se barnet bortom diagnosen, men kan inte hantera detta utåt socialt. Och det förstår ju även jag att det är ett problem, särskilt med ett adopterat barn. Vi föräldrar måste vara 100% gentemot omvärlden, det tycker jag att barnet har rätt att kräva.

Det har varit en dag med mycket gråt, men som tur är inte något skrikande. Vi har tillbringat dagen i sängen med katterna, som ju i mycket är våra barn, än så länge.

När jag insåg att det verkligen skulle bli ett nej, så var det inte sorgen som tog över mest utan snarare vreden. För jag tycker såhär: det är moraliskt tvivelaktigt att tacka nej till ett barn. Jag tycker så, iaf just nu, och visst, man kan intala sig att ett nej kan vara det bästa. Men faktum kvarstår, vi är i en situation där vi kan välja. Det kan aldrig det här barnet. Barnet lever med sin situation och kan bara hoppas att det finns någon annan som anser sig ha resurser att ha hand om hennom. Och inom mig frågar jag mig varför ett medelålders  medelklasspar med ordnade förhållanden inte anser sig ha de resurserna, dvs vi. Om vi inte har det, vilka har det då? Min förhoppning är att något annat par, eller varför inte en singeltjej, som väntat länge och är trygga människor tar sig an det här fina barnet.

Min övertygelse är fortfarande att vi orkesmässigt och känslomässigt hade kunnat ta till oss detta barn. Vi hade klarat av det. Men min mans rädsla är starkare än de här möjligheterna. Han är liksom inte skapt för att ta livsavgörande beslut och det vet jag om sedan tidigare. Jag tror faktiskt att det hade varit mycket lättare om de bara hade sagt att ”det här är ert barn”, om vi inte hade fått välja.

Och det vill jag att ni som idag väntar på adoption ska ta med er. Ni kan hamna i samma situation. Att ni får en förfrågan om ett barn som kanske ligger lite utanför ert medgivande eller vad ni hade tänkt er. Jag börjar förstå att det har hänt ganska många, att ha fått en sådan förfrågan. Dessvärre är det ingenting som vi nånsin har förberetts på i adoptionsprocessen, att behöva göra det valet. Jag tycker att jag är ganska påläst om adoption. Trots det hade det inte slagit mig att det skulle kunna bli så för oss, att vi skulle få göra ett eget val, säga nej eller ja till ett barn. Nu vet även ni att det kan ske och istället för att få en chock kan man då vara förberedd. Om man vet.

Nu vet jag inte riktigt hur det ska bli att gå vidare. Det blir en sorg att arbeta med, som ett missfall eller ofrivillig abort. Vi går dock vidare tillsammans som par och även om det nu kanske finns känslor som sorg, ilska, skuld och besvikelse emellan oss, så känns det som om vi båda vill att det ska fungera, att vi vill göra detta tillsammans. Det är väl det svåra med parförhållanden, ibland kan man vilja diametralt olika i livet. Att trots det gå vidare tillsammans utan att allting förgiftas är svårt. Men det är det vi vill. Kalla det kärlek eller vad det nu kan vara. Utan honom skulle den här resan ändå inte gå att göra.

Det blir till att fortsätta vänta. Vänta, vänta, vänta, på den som kanske blir vårt barn. Jag har bett min man att bli mer delaktig i den väntan och hoppas att det blir så. Nu vet jag egentligen inte mer. Vi får se hur det blir. Och jag hoppas att den kommande veckan inte blir lika hemsk som den föregående. Nu finns i alla fall ett beslut, vilket på sätt och vis kan vara en lättnad.