Sorg

100% + 20% räcker tyvärr inte, det måste vara 100% + 100% om ett nej ska kunna bli ett ja. Och det går inte, maken kommer inte förbi det SN som det barn som erbjudits oss har. Det är t o m så att han inte ens vet hur han skulle formulera för sina föräldrar om den diagnos som barnet har. Det fungerar inte, han kan till viss del se barnet bortom diagnosen, men kan inte hantera detta utåt socialt. Och det förstår ju även jag att det är ett problem, särskilt med ett adopterat barn. Vi föräldrar måste vara 100% gentemot omvärlden, det tycker jag att barnet har rätt att kräva.

Det har varit en dag med mycket gråt, men som tur är inte något skrikande. Vi har tillbringat dagen i sängen med katterna, som ju i mycket är våra barn, än så länge.

När jag insåg att det verkligen skulle bli ett nej, så var det inte sorgen som tog över mest utan snarare vreden. För jag tycker såhär: det är moraliskt tvivelaktigt att tacka nej till ett barn. Jag tycker så, iaf just nu, och visst, man kan intala sig att ett nej kan vara det bästa. Men faktum kvarstår, vi är i en situation där vi kan välja. Det kan aldrig det här barnet. Barnet lever med sin situation och kan bara hoppas att det finns någon annan som anser sig ha resurser att ha hand om hennom. Och inom mig frågar jag mig varför ett medelålders  medelklasspar med ordnade förhållanden inte anser sig ha de resurserna, dvs vi. Om vi inte har det, vilka har det då? Min förhoppning är att något annat par, eller varför inte en singeltjej, som väntat länge och är trygga människor tar sig an det här fina barnet.

Min övertygelse är fortfarande att vi orkesmässigt och känslomässigt hade kunnat ta till oss detta barn. Vi hade klarat av det. Men min mans rädsla är starkare än de här möjligheterna. Han är liksom inte skapt för att ta livsavgörande beslut och det vet jag om sedan tidigare. Jag tror faktiskt att det hade varit mycket lättare om de bara hade sagt att ”det här är ert barn”, om vi inte hade fått välja.

Och det vill jag att ni som idag väntar på adoption ska ta med er. Ni kan hamna i samma situation. Att ni får en förfrågan om ett barn som kanske ligger lite utanför ert medgivande eller vad ni hade tänkt er. Jag börjar förstå att det har hänt ganska många, att ha fått en sådan förfrågan. Dessvärre är det ingenting som vi nånsin har förberetts på i adoptionsprocessen, att behöva göra det valet. Jag tycker att jag är ganska påläst om adoption. Trots det hade det inte slagit mig att det skulle kunna bli så för oss, att vi skulle få göra ett eget val, säga nej eller ja till ett barn. Nu vet även ni att det kan ske och istället för att få en chock kan man då vara förberedd. Om man vet.

Nu vet jag inte riktigt hur det ska bli att gå vidare. Det blir en sorg att arbeta med, som ett missfall eller ofrivillig abort. Vi går dock vidare tillsammans som par och även om det nu kanske finns känslor som sorg, ilska, skuld och besvikelse emellan oss, så känns det som om vi båda vill att det ska fungera, att vi vill göra detta tillsammans. Det är väl det svåra med parförhållanden, ibland kan man vilja diametralt olika i livet. Att trots det gå vidare tillsammans utan att allting förgiftas är svårt. Men det är det vi vill. Kalla det kärlek eller vad det nu kan vara. Utan honom skulle den här resan ändå inte gå att göra.

Det blir till att fortsätta vänta. Vänta, vänta, vänta, på den som kanske blir vårt barn. Jag har bett min man att bli mer delaktig i den väntan och hoppas att det blir så. Nu vet jag egentligen inte mer. Vi får se hur det blir. Och jag hoppas att den kommande veckan inte blir lika hemsk som den föregående. Nu finns i alla fall ett beslut, vilket på sätt och vis kan vara en lättnad.

28 reaktioner på ”Sorg

  1. Det är nog absolut så att det måste vara 200%, men tufft att behöva bearbeta ännu en sorg. Och inte i det här väntansläget som ni befinner er i…Så nära nu ju. Skönt att ni ändå står enade och sedan, i framtiden, kan se tillbaka och förstå hur det här beslutet fattades. All styrka till er önskar jag!

  2. Jag förstår hur svårt detta måste kännas och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni efter detta inte behöver vänta länge till. Svårt dilemma det ni haft men ni måste ju vara eniga för att det både ska bli bra för er och för det barn som blir ert. Man behöver ju vara 2 i föräldraskapet och på nåt sätt så är det ju ändå bra att maken är ärlig i frågan. Fast jag lider med dig för jag förstår hur du känner. Kram Kim.

  3. Kram till dig Hedda. Du resonerar så klokt även om detta sorgliga beslut att säga nej till ett möjligt barn. Enligt mig en helt absurd situation att hamna i, att välja eller välja bort att bli föräldrar till ett barn. Jag är glad att ni verkar nått varandra du och maken och kan känna förståelse för varanda och trösta varandra trots alla oundvikliga känslor av ilska, besvikelse och sorg. Ibland blir inte livet som man önskar.
    Jag önskar av hela mitt hjärta att sorgen känns hanterbar och att tiden framåt innehåller glädje även om jag tror att du för alltid kommer att bära med mig detta barn i ditt hjärta. Du verkar vara en mycket klok och kärleksfull människa, Hedda. Full av visdom.
    Allt gott / Tina

  4. Kära fina du. Det verkar vara en fruktansvärd situation. Min enda referensram är KUB-testet man kan göra, vid grav, då man också kan välja att behålla eller inte ett foster med olika handikapp. Jättesvårt. Men ngt många ju gör.

    Jag tänker att resurser att ta hand om ett barn med ngn svårigheter inte handlar om ekonomi och klass, utan främst om känslomässiga och psykiska. Det är vanligare att föräldrar till funktionshindrade barn separerar, kanske just för den extra ansträngningen det kan innebära. Att din man inte vill tacka ja, kan du se det som att han inte har den styrkan och känslomässiga mogenheten du har? Att han inte har samma personliga resurser som du? Att inte kunna stå för barnet utåt- det är ju ett jättehinder. En omognad, i form av skam. Han har kanske inte tillräckligt stark självkänsla, tillräckligt med personlig mognad för att klara detta. Kanske blir det lättare för dig om du tänker att barnet har rätt att komma till en eller två föräldrar som har tillräckligt god självkänsla för att vara stolta över denne, för att älska barnet utan förbehåll. Frågan är om din man är där, om han är den? Och med det sagt, vill jag inte DÖMA honom. Jag vet inte om jag heller är så mogen, hur jag skulle göra. Modet att säga vad han känner har din make, och det är stort. Modet att se sin begränsning.

    Jag tycker att det verkar vara en outhärdligt svår situation. Och att ni inte vått veta innan att ni skulle skulle ställas inför den måste vara urkonstigt. Samtidigt är det kanske så att det påminner om en graviditet. Ha ett par i nära bekantskapskretsen som fick veta på rutinultraljud att fostret såg ”missbildat” ut. Kubtest bekräftade ett allvarligt handikapp. Han ville behålla, inte hon. Hur många par går till ultraljudet och har gemensamt bestämt innan vid vilka diagnoser de skall behålla osv. Det är så sjukt svåra frågor, och oerhört svårt moraliskt att säga ”nej”. Åh, jag hoppas så att ni kan respektera varandra i längden för era olika ståndpunkter, att de går att leva vidare med. I respekt.

    • Tack! Du har rätt i att det finns en del likheter med besluten som gäller fosterdiagnostik. Vi har en graviditet bakom oss. Där valde jag bort KUB-test, medan maken ville ta detta och även kunde tänka sig abort vid DS-diagnos. Det kunde inte jag så då var det lika bra att avstå testen. Nu spelade det ju ingen roll ändå, eftersom det blev missfall, men det finns likheter. Vilka barn väljs bort och på vilka grunder?

      Min man håller med om att det kan finnas risker för funktionshinder även när det gäller ett barn som kommer hit utan diagnos. Men han menar att då är insikten om att barnet har problem något som mer växer fram, och då tror han sig ha lättare att hantera det. Jag kan förstå hur han menar, även om min ståndpunkt är en annan.

  5. Så svårt det här har varit och kommer att bli för er. Men det är ju som du skriver, ni behöver båda vara helt säkra på vad ni vill för att kunna tacka ja och din mans åsikt måste ju få väga lika tungt som din. Det känns så vansinnigt onödigt att du skulle behöva vara med om det här. Jag visste inte heller att det kunde gå till så här, men nu har jag lärt mig… Jag minns att Medan skrev i en kommentar att ingen nog ångrar ett barn. Det har jag också svårt att tro, men det var något vi fick höra under adoptionskursen. Det händer tydligen att adoptivföräldrar ångrar sig och därför är det väl extra viktigt att ni båda är säkra till 100% (för din mans skull). Som i så mycket annat finns det nog inte svart eller vitt här. Kanske är det så att din man inte är skapt för livsavgörande beslut, men det kan ju gälla många andra också? En situation likt den ni är i nu är ju väldigt ovanlig även om det förstås händer.

    Jag känner med dig, tänker på dig och håller tummar och tår för att ni tillsammans ska ta er igenom detta utan att detta ska ligga kvar och skava allt för mycket i framtiden.

    Stora kramar!

  6. Kanske är dessa situationer inte så ovanliga som vi tror? Både gällande fosterdiagnostik och adoption. Och tänk alla de barn som förr lämnades bort pga medfödda handikapp. Eller de vars ena förälder inte orkar, inte klarar, och en förälder står ensam kvar, efter separation, med hela ansvaret.
    Möjligen är det så tabu att prata om att man inte vågar, orkar eller tror sig klarar ett barn med särskilda behov att vi när vi hamnar i sådana här situationer blir helt perplexa. Hur många känner jag inte som gjort KUBtestet för att få se fostret på bild, men som heller ej reflekterat över ett ev beslut om att inte fortsätta graviditeten. Vilket handikapp skulle man acceptera, vilket skulle man ta bort osv.
    Kanske borde vi prata om detta mer. Innan situationen uppstår.
    Och kanske borde adoptioner av barn med särskilda behov hanteras på ett helt annat sätt, kanske ska det snarare ställas högre krav på dessa föräldrar än andra. Eftersom dessa barn behöver så mkt mer. Nu känns det lite som att de reas ut.
    Kan man tacka nej till barn även av andra skäl? Hur funkar det?

  7. Ja, så starkt du beskriver det. Och så sant att vi ibland hamnar i lägen som vi inte trodde fanns. Vi fick förfrågan om ett svenskfött barn och valdes bort i slutändan. Totalt oväntad händelse och på ett vis sorg. Men då kunde vi tro – utan att alls veta – att barnet skulle få det bra i den familj som inte var vår.

    Men nu är det er det handlar om. Din sorg och makens rädslor

    • och er gemensamma kamp.
      Jag hoppas att din sorg inte ska behöva ha ton av skuld. Det bästa för detta barn är vidöppna famnar, och jag ber och hoppas att det är just det som ska ske nu. Ta hand om din stukade famn. Den som nu saknar ett barn.
      Varma kramar

  8. Hedda, jag känner så väl igen mig i ditt sätt att resonera kring den moraliska aspekten – den väger tungt och sitter djupt inne. Jag hoppas att du inte lastar dig själv för det val som ni gemensamt kommit fram till i en så komplex situation. Och jag är också förundrad över att det pratas så lite om dessa livsavgörande dilemman, att hamna i valsituationer där man inte vill hamna, både när det gäller adoption och fosterdiagnostik. Nu finns dessa val, varför låtsas om att de inte gör det. Kram och hoppas att sorgen snart får övergå i lycka.

  9. Så svårt, men så bra att ni kunnat diskutera det ordentligt. Som Cecilia skriver – ett barn behöver bli välkomnat till fullo och det innebär ju 100 + 100 %. Det är oerhört starkt av er att ta det här beslutet. Och jag kan förstå din makes rädslor. Jag är också livrädd över att mitt (helfriska) svarta barn ska bli mobbat i skolan pga sin färg. Det är som om nån hårt och oömt kramar om hela mitt inre när jag tänker tanken. Skulle han dessutom vara ett sn-barn skulle nog rädslan vara ännu större. Kanske ohanterbar.

    Jag sörjer med dig. Med Er. Se till att låta sorg och besvikelse komma ut ordentligt nu. Ni har förlorat ytterligare ett barn och det måste få läka.

    Kram ❤

  10. Jag förstår att det måste vara en tung sorg för dig nu. Och det måste få ta den tid det tar att sörja detta barn, nu när vi kommit fram till ett beslut. Jag hoppas snart ni får ett barnbesked som är menat att bli just ert barn! Stor KRAM

  11. Hej Hedda, Ett jättesvårt beslut ni ställdes inför, och jag förstår både dig och din make. Jag hoppas som Maya att du inte lastar dig själv för mycket nu, även om det blir en sorg att ta sig igenom. Eftersom vi står i SN-kö har vi haft många samtal kring olika SN och vad vi tror att vi båda klarar av. Det är inte alltid vi tycker lika, men vi måste försöka hitta en väg där vi båda känner oss trygga. Var rädda om varandra i den här stunden. Kramar!

    • Låter klokt. Först nu inser jag och maken att vi inte pratat igenom SN tillräckligt, eller iaf inte menat riktigt samma när vi pratat om det. Min man kan tänka sig SN, men bara sådana som s a s går att ”bota”. Inget kroniskt eller allvarligt alltså. Detta var vi inte riktigt på det klara med innan frågan kom. Vi trodde vi menade samma saker med SN, men det gjorde vi inte. Om du mejlar mig kan jag berätta vilken diagnos det handlade om för oss, om det är så att du funderar.

  12. Jag är så ledsen för din skuil – och för din makes också.
    Det måste vara jättesvårt att inte ”kunna” säga ja, inte våga, orsaka dig sorg, känna att man är den som inte kan göra det ”rätta valet”
    Men till skillnad mot KUB-tester så väljer ni inte bort det här barnets liv (och nej, jag är inte abortmotståndare), men det är ju en skillnad – ni är inte enda chansen för det här barnet!

    Jag hoppas verkligen att detta barn får en annan familj, ett annat liv, ett gott liv!

    Och det är klart att du kommer att bära med dig detta barn – jag vet om ett fall där man tackade nej till ett barn och där barnet sedan hamnade i en familj i bekantskapskretsen.
    Jag tänker att många av de barn som hamnar på ” barn söker familj” har någon/några tackat nej till.
    AC skriver ju i alla fall så – att först så söker de familj bland de som har handlingar i landet, sen går förfrågan ut på hemsidan.Så det är nog inte ovanligt alls med svåra val.
    Jag vet också flera som fått barn på det sättet – via en allmän förfrågan till de familjer som hade papper i landet just då. Men fick ni en riktad förfrågan till bara er alltså – det blir ju en annan sak då förstås.

    Jag hoppas att ni kanske kan få veta när det här barnet får familj – och jag hoppas att du kan landa i att hur sorgligt det än är så förtjänar barnet att komma till föräldrar som kan ta emot det med öppna armar som någon skrev.
    Många kramar till er!

  13. Skönt att höra att diskussionen trots allt varit bra. Det måste vara ett svårt beslut att ta. Vi fick ett löst erbjudande om ett barn precis när vi kommit i fram i kön, men bestämde oss efter lite diskussion att inte gå vidare. Klart att man tänker på detta barn och funderar på vad som hände egentligen. Snart kommer ert barn! Kramar!

  14. Vilket omöjligt val att göra, men vad skönt att ni kan gå vidare tillsammans. Tycker det borde pratas mer om såna val både gällande adoption men även KUB. Hur resonerar man i en sådan omöjlig situation? Och jag tror precis som någon annan skrev att man kan ångra ett barn. Det är bara så extremt tabu att prata om det. Det är inte alltid så enkelt att känna sina begränsningar, jag tycker det är starkt av din man att står upp för vad han känner. Och starkt av dig att acceptera hans val.

  15. Åh vad jobbigt, och det är som du skriver, viktigt att ni pratar igenom olika SN nu för det är inte omöjligt att ni ställs inför en liknande situation än en gång.

  16. Och glömde skriva, vi var också tvungna att tacka nej till en förfrågan, då diagnosen krävde att vi bytte bostad för att ge barnet en möjlighet. Vi kände även att vi behövde ta hänsyn till vårt barn vi har här hemma. Så det händer nog de flesta under en adoptionsprocess.

  17. Hej Hedda! Jag har precis börjat läsa din blogg och om det barn som ni har blivit erbjudna, och det måste vara jätte jobbigt att du känner det rätt och din man känner det helt fel, men det måste ju kännas 100% rätt för båda. Vi har inte riktigt varit ute för samma sak, men vi vill adoptera en pojke som har funktionshinder, och vi har varit överens om det hela tiden, men det som har varit svårt är omgivningens åsikter och synpunkter, att vi förstör våra liv m.m. Det kändes nästan som vi höll på att ge upp ett tag bara för allas otroligt negativa kommentarer, men nu är vi på banan igen, och hoppas att vi snart skall kunna ha vår kille hos oss.

    • Länka gärna! Och stort lycka till! Förstår hur motigt det måste vara med omgivningens inställning! Jag tror det är precis sånt som min man är rädd för.
      Kram.

  18. Usch vad svårt och jobbigt för er. Vi var i en liknande situation i våras och det var otroligt tufft att i slutändan inte gå vidare. Barnet var väldigt sjukt och det var helt enkelt för mycket. Vi kände stor sorg och skuld över att behöva ta ett beslut och än idag undrar vi hur det har gått för barnet.

  19. Hej

    Har inte läst någon av de andra kloka kommentarena, vill dock bara säga att jag tycker att ni båda är modiga och kloka som klarar av att tala med varandra och som vågar känna olika och stå kvar i det, trots att det är så svårt. Att inte ens det här fick bli enkelt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s