Som flitiga läsare av denna blogg kanske har uppmärksammat, så fick maken och jag, något överraskande, medgivande för att adoptera ett barn eller ett syskonpar. Sedan dess har vi våndats över hur vi skulle göra om vi ställdes inför möjligheten att adoptera just två barn samtidigt. Skulle vi klara det? Vad skulle egentligen krävas av oss? Fördelar, nackdelar? Som tur är har jag kunnat bolla lite med Teachgirl, som har gett mig vettiga synpunkter.
Maken är den som mest tvivlar över sin kapacitet – klarar jag verkligen av att vara förälder? Även om jag kan bli lite irriterad och uppgiven över att han har de funderingarna just nu, så tror jag ändå det är bra att verkligen tänka över hur det skulle kunna bli. Bättre att han tvivlar och funderar nu än senare, skulle man kunna säga.
Även jag har tänkt mycket. Jag är numera övertygad (FÖR trosviss?) om att jag skulle klara av att vara förälder. Förhoppningsvis en tillräckligt bra förälder. Men jag har aldrig lyckats föreställa mig hur det skulle vara att ha två barn – det har alltid varit det där enda barnet som hägrat. Jag har aldrig vågat fantisera om mer.
Men just nu börjar jag känna att – varför inte? Det jag har känt mig tveksam kring tidigare är att det skulle vara svårare att få till anknytningen om man får två barn samtidigt. Räcker man till för att bygga anknytning med två barn samtidigt, särskilt om dessa barn kanske helst tyr sig till varandra? Klarar jag att se dem som två olika individer? Se behov som kanske skiljer sig åt? Är mannen redo att ta ett 100% ansvar, vilket absolut skulle krävas om vi fick två? Jag föreställer mig att särskilt i början måste både föräldrarna ägna sig helhjärtat åt varsitt barn (och gärna byta barn emellanåt!). Har vi råd? Orkar vi?
Fördelarna, de är inte heller svåra att se. Vi blir en stor familj redan på en gång: två vuxna, två barn, två katter. Barnen kommer alltid att ha varandra. Det blir en annan dynamik i familjen när man blir flera. Vi kan sluta fundera på om vi skulle försöka få ytterligare ett barn genom adoption eller äggdonation, eftersom vi absolut skulle vara nöjda med två. Och vi blir inte yngre.
Jag är själv uppvuxen med en syster som är nära i ålder. Det är svårt att se hur jag hade påverkats av att inte ha syskon, men visst är det nu i vuxen ålder också nåt slags trygghet att ha den delen av min familj. Och att vårt/våra barn får en kusin på det hållet.
Jag har faktiskt ingen aning om ifall det ens kommer syskonpar från det land som vi vill välja. Det ska jag fråga när/om jag får tag i rätt handläggare. Jag fortsätter min telefonjakt och funderar vidare! Och pratar med maken.
Heddas Dagbok 