Barnlöshet i DN

Det var säkert fler än jag som läste reportaget i DN om Klara Zimmergren idag. Sedan jag första gången såg sketchen ”Har du buarn??” ur Mia och Klara, så har jag antagit att Klara är ofrivilligt barnlös. Var skulle annars idén till sketchen komma ifrån? Repliker som ”det är mycket värre med skilsmässa om man har barn” och ”barn är ändå meningen med livet”, skulle inte ha kommit upp annars.

Dessvärre har ämnet tolkats lite tråkigt av reportern, så som det ofta blir när man försöker beskriva något som man själv inte riktigt förstår. Jag refererar t ex till ordet ”vettlöshet” i artikelrubriken. Om jag ska beskriva ofrivillig barnlöshet, så skulle jag kanske inte först välja ordet vettlöshet. Jag skull kanske välja orden längtan och sorg. Och försoning, eller brist på. Kamp, kanske.

Att man sedan i ett samtal med någon kan beskriva känslan av att vettet är på väg att försvinna när man är i barnlöshetsprocessen, ja, det är väl egentligen bara en del av det som man kan känna. Men ok. Jag tror att man har kommit långt när man kommer till det stället där man kan sätta en gräns, en punkt. Klara Zimmergren säger:

Till slut inser man att det inte fungerar att gå runt och leva i ett ”vänta på”-liv. Man har ett ansvar att leva sitt liv och faktiskt försöka sträva efter att vara en glad tjej. Men det där kommer inte över en natt, det handlar om tid, så klart.

Om man vill fortsätta leva, fast man inte lyckas få barn, så har man ju inget annat val än att börja se annat i livet som kan ge det mening. Klara själv berättar att hon har gått mycket i terapi.

Annonser

Alternativa framtider

Idag har vi promenerat i det fina vädret och sedan lagat mat. Sett några avsnitt av Coupling, som alltid får oss båda att skratta.

Pratat lite om framtiden. Jag vill kunna berätta öppet nu att vi ska adoptera och frågade maken om det är ok. Det är ok för honom, men han kommer inte att berätta för alla på sitt jobb än. En tjej som skulle adoptera och som arbetade inom samma företag, blev av med jobbet när hon berättade att hon skulle resa till Colombia och hämta sitt barn. Det låter helknasigt, tycker jag med min fackliga bakgrund, men om det är en sån stämning på detta företag förstår jag att maken vill vänta.

Men jag känner att det nu är dags för mig att ”komma ut” mer allmänt med min och vår stora hemlighet. Det finns redan en handfull personer som jag har kontakt med via jobbet som vet, och egentligen är det väl en tidsfråga innan någon annan sprider nyheten. Och jag vill att det ska vara vi som gör det.

Vi pratade också lite om vad vi ska göra om något skulle komma i vägen för vår adoption. Om drömmen inte skulle slå in, vad skulle vi ägna framtiden åt då? Några förslag som kom upp:

  • bli familjehem (mitt förslag)
  • resa (makens förslag)
  • skaffa en tredje katt (makens förslag)
  • flytta utomlands (makens förslag)
  • skaffa en trädgård (mitt förslag)
  • äggdonation (makens förslag)

Tja, så vi har ju några alternativ. 😉

Vuxenliv utan barn

Livsstilsprogrammet Annas eviga har i två program under hösten tagit upp frågan om att leva ett liv utan barn och vad barn betyder.

I det första programmet diskuteras om barn verkligen är meningen med livet. Medverkar gör bl a Åsa Moberg, som är en person som jag beundrar av många skäl. Man pratar bl a om den starka normen att skaffa barn, eftersom det förutsätts kröna den heterosexuella parrelationen och ge en speciell mening till livet. Man diskuterar också att kvinnor uppfattas som kontroversiella när de inte vill ha barn.

I säsongens sista avsnitt som sändes i veckan diskuteras om man kan välja lyckan. Två vuxna kvinnor, de underbara Carina Rydberg och Pia Johansson, medverkar och berättar om sina vuxenliv utan partner och barn. Kan man leva lyckligt trots avsaknad av detta? Pia Johansson förklarar att hon har valt att leva lycklig, vilket tycks provocera. Nånstans genom all smärta och livskris går det att komma igenom på andra sidan och hitta ett bra sätt att förhålla sig till sitt liv. Det diskuteras förstås också vad lycka är.

Sevärt! Både programmen ligger kvar till 7 januari 2011.

En smygande tanke…

Idag har jag lekt med det där förbjudna. Den där framtidsbilden då det bara är jag och mannen, inget barn. Hur skulle livet vara om vi fortsätter att leva utan egna barn? Till min förvåning var det inte känslor av nattsvart sorg som dök upp idag. Istället spred sig ett lugn inuti, ja nästan en lättnad. Ett liv där kämpandet inte är det centrala, där besvikelserna inte radas upp regelbundet varje månad. Ett liv med ett annat innehåll. Men vad?

Det känns viktigt att tänka de här tankarna, känner jag. Även om de inte alls är färdigtänkta eller färdigformulerade måste de finnas med som ett alternativ i de olika framtidsmöjligheter som jag kan skönja framöver.

Jag är en person som vet att det värsta kan hända och att det kan hända flera gånger. Någonstans är inte barnlösheten det värsta som jag kan tänka mig. Det finns mycket värre, men det vill jag inte skriva om nu, eftersom jag helst inte vill tänka på det.

Vad skulle jag vilja fylla ett liv med, om jag inte får barn? Om jag ger upp den drömmen och söker en ny? Jag vet inte. Men nånstans tror jag att det skulle kunna vara spännande att utforska även det. Jag är glad att jag har en bra dag idag och orkar tänka på det här. 🙂