En smygande tanke…

Idag har jag lekt med det där förbjudna. Den där framtidsbilden då det bara är jag och mannen, inget barn. Hur skulle livet vara om vi fortsätter att leva utan egna barn? Till min förvåning var det inte känslor av nattsvart sorg som dök upp idag. Istället spred sig ett lugn inuti, ja nästan en lättnad. Ett liv där kämpandet inte är det centrala, där besvikelserna inte radas upp regelbundet varje månad. Ett liv med ett annat innehåll. Men vad?

Det känns viktigt att tänka de här tankarna, känner jag. Även om de inte alls är färdigtänkta eller färdigformulerade måste de finnas med som ett alternativ i de olika framtidsmöjligheter som jag kan skönja framöver.

Jag är en person som vet att det värsta kan hända och att det kan hända flera gånger. Någonstans är inte barnlösheten det värsta som jag kan tänka mig. Det finns mycket värre, men det vill jag inte skriva om nu, eftersom jag helst inte vill tänka på det.

Vad skulle jag vilja fylla ett liv med, om jag inte får barn? Om jag ger upp den drömmen och söker en ny? Jag vet inte. Men nånstans tror jag att det skulle kunna vara spännande att utforska även det. Jag är glad att jag har en bra dag idag och orkar tänka på det här. 🙂

Annonser

4 reaktioner på ”En smygande tanke…

  1. Jag lät mig aldrig tänka de tankarna och känna de känslorna. Idag önskar jag att jag gjort det. Inte för att jag på nåt sätt ångrar vår adoption – absolut inte. Men jag önskar jag sett alternativet. Att jag kunnat må bättre i stunden och accepterat ”OM-et”: ”om det inte går så har vi nåt annat”.

    Jag hoppas ni inte kommer till den konstanta barnlösheten, men om så kommer ni utan tvekan att klara det bra. Kram

  2. Tack Åsa 🙂 Antagligen är det en flyktreaktion, en önskan att slippa stressen och problemen. För jag tror nog inte på allvar att jag är beredd att lägga kampen för att få barn åt sidan.

  3. Apropå flyktreaktion så tror jag att man kan vända på det. Det kanske är en kunskap om sig själv som man mår bra av att finna för att kunna välja andra alternativ. Kanske är det enklare att våga försöka, drömma och hoppas på att få barn om man vet att man skulle klara av alternativet, att inte få. Jag tror att det kan göra att man kan längta efter barn precis lika intensivt men att det är skönare att längta när man slipper frukta vad som händer med en om drömen inte uppfylls. Om man vet att man då kan få leva en annan dröm och inte bara en mardröm…

    Är jag snurrig?

  4. Det stämmer säkert också! 🙂 Nånstans vill man väl känna att alternativet inte är katastrof. Det är ju väldigt pressande att känna att man har en överhängande risk att få livet förstört. Alltså måste man göra alternativet uthärdligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s