Det är olika

Det är nåt slags baby-boom på min facebook just nu (har läst att vi är flera bloggare som upplever det). Jag blir dock inte ledsen och ångestfylld över de bilder på dygnsgamla spädisar som läggs ut. Och jag har känt till de graviditeter som nu avslutas såhär positivt.

Men visst blir jag avundsjuk, det blir jag. Inte på spädisarna i sig, utan snarare på den självklarhet med vilken deras föräldrar skriver om dem på nätet. De är färdiga att publiceras med namn, längd och vikt.

Visst finns det en liten önskan längst inne även i mig att berätta för hela vida världen om vår dotter som väntar på oss där långt borta. Hur lång hon är och hur vackra hennes ögon är. Att jag har hennes fotavtryck. Att vi nu bara väntar på att få träffa henne.

Men jag har förstås inte berättat något om det, inte på facebook. Och det finns flera skäl: Man ska vara väldigt återhållsam med information om det blivande adoptivbarnet på nätet, inte minst därför att google finns i de flesta länder på jorden. Inget bör ”läcka ut” innan allting är klart. Och sen är det just detta faktum att det faktiskt inte är klart, saker kan hända. Och sen är det att barnet har en egen historia, det föds inte in i familjen, och den historien är barnets egen att förfoga och bestämma över.

Och så är det ju faktiskt så att jag har en väldig massa löst folk som vänner på fb och det är inte till dem som jag i första hand vill berätta om det stora i mitt liv. Och sen är det den eländiga ryggsäcken, 10+ år som ofrivilligt barnlös. De åren gör något med en, man går från kanske naiv och förhoppningsfull till cynisk och sammanbiten. Jag är inte alltid cynisk och sammanbiten, men jag är nog mycket mer så i förhållande till att få barn än mina fb-vänner som är nyblivna bebisföräldrar.

Vi har ju också på något sätt fått barn. Det är ganska dumt av mig att bli avundsjuk på dem som kan berätta sådär fritt om sina nyfödda. Men det är väl de här enkla och okomplicerade omständigheterna som jag är avundsjuk på. Vägen fram till vårt barn kommer alltid att ha varit mycket längre och krångligare än de flesta andras. Kanske kommer det en dag då jag kan se den krångliga vägen som en gåva, på något vis.

Annonser

Såhär gjorde jag

Apropå mitt inlägg igår om att hantera avundsjuka. Idag träffade jag jobbvännen, alldeles nyss faktiskt. Och under gårdagskvällen och natten kom jag på hur jag skulle tackla det hela, dvs kunna fortsätta vara vän med henne utan att min avundsjuka kommer emellan oss.

Det kan ju lätt bli som i det här och det här fallet. Att beskedet om graviditet förmedlas på ett sådant sätt att jag helt enkelt inte klarar av att fortsätta vänskapen. När jag funderade på de här tidigare händelserna som inte hade slutat så bra, kom jag på att min nuvarande vän har gjort mycket av jobbet åt mig redan.

Även om det märktes att hon tyckte det var lite svårt, så talade hon tidigare i somras om för mig att hon var gravid. Innan någon annan på jobbet fått veta. Att hon ville berätta för mig före många andra och att hon hade en viss känsla för min situation, det gjorde faktiskt hela skillnaden för mig, kom jag på.

Just respekten i att inte slarva ur sig ett besked via sms, eller sent i graviditeten när det ändå börjar synas är viktig. Ju mer jag tänkte på det, ju bättre kändes det. Den här personen har nånstans begripit någonting om min situation. Det lättaste för henne hade varit att skjuta på berättandet, eftersom hon förstod att det är känsligt för mig att få höra om andras graviditeter. Men hon gjorde inte det, hon vågade berätta ändå. Och det är respekt. Jag kände mig respekterad.

När jag kom på detta kändes hennes graviditet inte alls lika jobbig för mig längre och jag kände inget behov av att berätta det, känslan hade ju nästan försvunnit! Det jag berättade var istället att jag uppskattar hennes ärlighet mot mig, att jag hade fått veta. Och så berättade jag om de tidigare misslyckade gångerna som jag har skrivit om här. Och sen var det liksom ur världen. Nu känns det mest kul att vi kanske kommer att gå på ledighet ungefär samtidigt.

"Morning in Wonderland" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

Måste avundsjukan förstöra?

En av de känslor som jag tycker är svårast att handskas med i samband med barnlösheten är avundsjukan. Fortfarande gråter jag inuti varje gång jag får höra att en ny bekant/vän/familjemedlem är gravid. Även nu när vi ska adoptera. Och det är en så barnslig och basal känsla. ”Varför får inte jag?? Det är orättvist!!” Jag kan se mig själv som en femåring som stampar med foten och sedan börjar illvråla till omgivningens obehag.

Nu börjar jag ju inte illvråla. Inte utåt, men inuti ibland. Jag försöker hantera det vuxet, men har ingen aning om hur en vuxen hantering av avundsjuka ser ut. Istället blir det en väl invand strategi som plockas fram, att trycka tillbaka känslan och låtsas som om den knappt ens finns.

Imorgon ska jag träffa min jobbvänninna, som sist vi sågs före hennes semester berättade att hon är gravid. Nu ska vi alltså ses och jag funderar på hur jobbigt det kommer att bli. Jag frågade min terapeut hur man bäst hanterar detta. Jag vill inte förlora min jobbväninna som vän, så som det har blivit så många gånger förr: Att jag inte orkar umgås med den som ska ha barn, att den som har barn inte vill umgås med mig eftersom jag saknar barn.

Jag visste ju redan terapeutens svar, eftersom det är det enda möjliga svaret. Jag har ju redan formulerat det själv, vad jag ska säga:  ”Jag är glad för ditt barn/graviditet, men jag är samtidigt ledsen över att jag själv inte har fått det (än).” Det vill säga att jag måste berätta hur jag känner. Om jag inte gör det så är risken ännu större att vi glider isär, sa terapeuten.

Usch, vad jobbigt det känns. Är så rädd att framstå som missunsam. Och vem vill vara gammal, bitter och missunsam?

Om avundsjuka

Flera av mina medbloggerskor har skrivit kloka och lite ledsna inlägg om avundsjuka. Avundsjuka på dem som får det vi inte får, barn. Det har fått mig att fundera mer på ämnet.

Enligt kristen tradition är avundsjuka en dödssynd. Man ska inte önska sig det grannen har, utan vara nöjd med sin lott i livet. Jag tror dock inte alls att vi gör oss själva en tjänst om vi slår på oss själva för att vi är avundsjuka. Det är uppenbarligen en djupt mänsklig känsla. Jag försöker därför tillåta mig själv att ha den.

Försöker också tänka mig in i hur det kan vara att vara i motsatt sits, den som någon är avundsjuk på. Känner man sig kränkt då, osedd, trampad på av den avundsjuke?

Det låter kanske övermaga, men jag har en gång varit med om att en person var avundsjuk på det jobb jag har. Jag kände tydligt att hon tyckte att det borde ha varit hon på den posten och inte jag. Antydningar om att jag glidit fram på räkmacka. Något som absolut inte var sant.

Att någon är avundsjuk på och skulle vilja ha det jag har, det kan jag ta. Men inte att någon önskar att jag skulle förlora det jag har eller att jag inte har rätt till det.

Jag tror verkligen att de flesta skulle kunna uthärda att höra något som detta: ”Jag är glad för ditt barn/graviditet, men jag är samtidigt ledsen över att jag själv inte har fått det (än).” Om det gäller en vän, så tror jag det är bättre att vara ärlig än att hålla upp en mask av spelad glädje. Men det är svårt att komma dithän att våga säga så. Och gäller det en avlägsen bekant så är kanske det bästa att bara gå därifrån.

Dubbelhet

En tjej som jag tycker om och är vän med berättade just för mig att hon är gravid. Hon har redan ett barn som blev till oplanerat, men det nya barnet är planerat och blev till efter få försök. Vi är lika gamla, mamman och jag.

En del av mig unnar henne detta och en annan del vill nu bara gå hem och dra en gammal filt över mig. Jag tänker tankar, som att vi säkert kommer att få vänta så länge på vårt barn att hon hinner föda innan dess. Jag tänker att jag återigen är lämnad på efterkälken, oduglig och utanför. Den som inte kan och inte får vara med. Den som saknar, den infertila.

Hon är den som har varit mest intresserad av vår adoptionsprocess och som jag kunnat prata med, fast hon själv saknar den erfarenheten. Kommer det nu att göra ont när vi träffas? Ska jag följa hennes växande mage och förvänta mig att hon ska orka lyssna på en ganska händelselös väntan, som jag förmodligen har framför mig. Samtidigt som jag på grund av min egen sorg inte kan dela hennes upplevelser kring graviditeten fullt ut?

Visst, jag borde kanske se det positiva i att vi kanske blir föräldralediga samtidigt. Men mitt barn kommer att vara ett stort barn och hennes väldigt litet, det blir obalans där också.

Det blir inte lättare med såna här besked bara för att vi väntar på att få adoptera. Jag kan bli så avundsjuk på hennes leveranstid på 9 månader. Några veckor från eller till. I mitt fall blir det ca 9 månader från eller till, vi vet inte när vi ska få barn inom den perioden.

Och det känns så orättvist att jag är för gammal för att få barn, när inte hon är det och vi faktiskt är lika gamla. Kan nån tala om för mig hur man hanterar sånt här på ett vettigt sätt?

Strategi

Nu när jag antagligen har den här oceanen av tid framför mig, så försöker jag skapa mig en bild av vad jag vill använda tiden till. Alltså, den här väntetiden fram till barnbesked.

I min längtan efter barn finns en inte helt obetydlig portion av ”jag vill göra något annat”. En del av min besvikelse efter missfallet låg, tro det eller ej, i att jag nu inte alls skulle få gå på ledighet, få ägna livet åt något annat än det jag var van vid – arbete. Jag längtar verkligen efter en annan typ av vardag, en där man följer sin personliga rytm mer än den som har satts upp av någon annan. En rytm där dagarna kanske går långsammare men fylls ändå, av helt andra saker än det jag ägnar mig åt nu. En del av min avundsjuka på småbarnföräldrar ligger nog i deras möjlighet att ta paus från arbetslivet. Och i deras möjlighet att utan föregående varning stanna hemma en dag från jobbet för att ”vabba”, utan att någon har skymten av rätt att klandra detta.

(Jo, jag vet att det säkert är både jobbigt och stressigt att vabba, det har jag läst på Facebook.)

Så, under där här året (eller 3 månader, vad vet man) måste jag ju ändå jobba. Och jag har ingen semester kvar. Samtidigt kan jag inte lova bort mig på jobbaktiviteter från sen höst och framåt, för jag kan inte lova säkert att jag finns på plats då. Det blir spännande att se när detta börja skapa spänningar i min jobbsituation. Jag kan ju liksom inte bara sitta på rumpan och säga att jag kommer vara med, men bara kanske. Räkna inte med mig.

Maken söker andra jobb. Han har kommit rätt långt i processen på ett av dem nu. Jag tänker på hur mycket krångel det blir med medgivandet och våra papper om han byter jobb. Men stoppar huvudet i sanden och tänker att det kanske blir krångel, men det får vi ta då. Man måste ju kunna få leva ett någorlunda normalt liv medan man väntar.

Så just nu vet jag inte riktigt vad jag ska ägna min tid åt medan jag väntar. Jag ska inte resa, jag ska inte byta jobb. Närmast tillhands nu ligger väl – läsa och blogga. Arbeta med mitt inre.

Klister och ilska

Jag har inte skrivit på några dagar, därför att jag inte har haft något särskilt att skriva tycker jag. Hur upphetsande är det med papperskopiering liksom. Så blev det ju när vi fick de senaste instruktionerna för vad vi ska göra: ny åtgärdsplan, vad ska göras när, så att detta går fort. Imorgon ska maken vara iväg på aktiviteter hela dagen. Jag ska klistra upp foton på papper och skriva bildtexter. På måndag ny inlämning av hela rasket till AC. DET blir en tjock bunt, jag lovar.

Träffade min terapeut idag. Vi pratade om ilska. Jag har väldigt mycket ilska inom mig som aldrig kommer ut, eftersom det inte är ”någon idé”. Vem ska jag bli arg på över hur mitt liv blev, till exempel. Jag känner inte att jag har något att rikta ilskan mot, eftersom jag inte tror på Gud och inte heller tycker det känns meningsfullt att vara arg på ödet eller slumpen. Jag ska dock skriva brev till livet, till mamma och pappa och vräka ur mig ilskan, det tipsade terapeuten om kan vara bra (brev som dock inte skickas). Vi får se, det kanske hjälper.

För inom mig är jag ju så fruktansvärt arg och ledsen för hur allting blev. Vissa stunder tänker jag att allt det otäcka som har hänt mig de senaste åren är en gåva, eftersom det har gett mig en livserfarenhet som jag annars varit utan. Andra dagar känns det så oerhört orättvist och deprimerande. Jag tror inte det går en dag utan att jag är avundsjuk på någon som är gravid, fortfarande, för att det gick så fort och lätt för den/dem. Men för mig tar det jättelång tid och är jättesvårt att få barn. Det är just det, tiden och kampen, sorgen över att jag aldrig fick ha det enkelt. Det gör mig både förbannad och ledsen. Just då är det ingen tröst att jag upptäckt att jag vet mer än de flesta föräldrar i min omgivning om anknytningsteorier och språkutveckling. Jag har ju för f*n ingen att använda mina kunskaper på.