Det är olika

Det är nåt slags baby-boom på min facebook just nu (har läst att vi är flera bloggare som upplever det). Jag blir dock inte ledsen och ångestfylld över de bilder på dygnsgamla spädisar som läggs ut. Och jag har känt till de graviditeter som nu avslutas såhär positivt.

Men visst blir jag avundsjuk, det blir jag. Inte på spädisarna i sig, utan snarare på den självklarhet med vilken deras föräldrar skriver om dem på nätet. De är färdiga att publiceras med namn, längd och vikt.

Visst finns det en liten önskan längst inne även i mig att berätta för hela vida världen om vår dotter som väntar på oss där långt borta. Hur lång hon är och hur vackra hennes ögon är. Att jag har hennes fotavtryck. Att vi nu bara väntar på att få träffa henne.

Men jag har förstås inte berättat något om det, inte på facebook. Och det finns flera skäl: Man ska vara väldigt återhållsam med information om det blivande adoptivbarnet på nätet, inte minst därför att google finns i de flesta länder på jorden. Inget bör ”läcka ut” innan allting är klart. Och sen är det just detta faktum att det faktiskt inte är klart, saker kan hända. Och sen är det att barnet har en egen historia, det föds inte in i familjen, och den historien är barnets egen att förfoga och bestämma över.

Och så är det ju faktiskt så att jag har en väldig massa löst folk som vänner på fb och det är inte till dem som jag i första hand vill berätta om det stora i mitt liv. Och sen är det den eländiga ryggsäcken, 10+ år som ofrivilligt barnlös. De åren gör något med en, man går från kanske naiv och förhoppningsfull till cynisk och sammanbiten. Jag är inte alltid cynisk och sammanbiten, men jag är nog mycket mer så i förhållande till att få barn än mina fb-vänner som är nyblivna bebisföräldrar.

Vi har ju också på något sätt fått barn. Det är ganska dumt av mig att bli avundsjuk på dem som kan berätta sådär fritt om sina nyfödda. Men det är väl de här enkla och okomplicerade omständigheterna som jag är avundsjuk på. Vägen fram till vårt barn kommer alltid att ha varit mycket längre och krångligare än de flesta andras. Kanske kommer det en dag då jag kan se den krångliga vägen som en gåva, på något vis.

Såhär gjorde jag

Apropå mitt inlägg igår om att hantera avundsjuka. Idag träffade jag jobbvännen, alldeles nyss faktiskt. Och under gårdagskvällen och natten kom jag på hur jag skulle tackla det hela, dvs kunna fortsätta vara vän med henne utan att min avundsjuka kommer emellan oss.

Det kan ju lätt bli som i det här och det här fallet. Att beskedet om graviditet förmedlas på ett sådant sätt att jag helt enkelt inte klarar av att fortsätta vänskapen. När jag funderade på de här tidigare händelserna som inte hade slutat så bra, kom jag på att min nuvarande vän har gjort mycket av jobbet åt mig redan.

Även om det märktes att hon tyckte det var lite svårt, så talade hon tidigare i somras om för mig att hon var gravid. Innan någon annan på jobbet fått veta. Att hon ville berätta för mig före många andra och att hon hade en viss känsla för min situation, det gjorde faktiskt hela skillnaden för mig, kom jag på.

Just respekten i att inte slarva ur sig ett besked via sms, eller sent i graviditeten när det ändå börjar synas är viktig. Ju mer jag tänkte på det, ju bättre kändes det. Den här personen har nånstans begripit någonting om min situation. Det lättaste för henne hade varit att skjuta på berättandet, eftersom hon förstod att det är känsligt för mig att få höra om andras graviditeter. Men hon gjorde inte det, hon vågade berätta ändå. Och det är respekt. Jag kände mig respekterad.

När jag kom på detta kändes hennes graviditet inte alls lika jobbig för mig längre och jag kände inget behov av att berätta det, känslan hade ju nästan försvunnit! Det jag berättade var istället att jag uppskattar hennes ärlighet mot mig, att jag hade fått veta. Och så berättade jag om de tidigare misslyckade gångerna som jag har skrivit om här. Och sen var det liksom ur världen. Nu känns det mest kul att vi kanske kommer att gå på ledighet ungefär samtidigt.

Måste avundsjukan förstöra?

En av de känslor som jag tycker är svårast att handskas med i samband med barnlösheten är avundsjukan. Fortfarande gråter jag inuti varje gång jag får höra att en ny bekant/vän/familjemedlem är gravid. Även nu när vi ska adoptera. Och det är en så barnslig och basal känsla. ”Varför får inte jag?? Det är orättvist!!” Jag kan se mig själv som en femåring som stampar med foten och sedan börjar illvråla till omgivningens obehag.

Nu börjar jag ju inte illvråla. Inte utåt, men inuti ibland. Jag försöker hantera det vuxet, men har ingen aning om hur en vuxen hantering av avundsjuka ser ut. Istället blir det en väl invand strategi som plockas fram, att trycka tillbaka känslan och låtsas som om den knappt ens finns.

Imorgon ska jag träffa min jobbvänninna, som sist vi sågs före hennes semester berättade att hon är gravid. Nu ska vi alltså ses och jag funderar på hur jobbigt det kommer att bli. Jag frågade min terapeut hur man bäst hanterar detta. Jag vill inte förlora min jobbväninna som vän, så som det har blivit så många gånger förr: Att jag inte orkar umgås med den som ska ha barn, att den som har barn inte vill umgås med mig eftersom jag saknar barn.

Jag visste ju redan terapeutens svar, eftersom det är det enda möjliga svaret. Jag har ju redan formulerat det själv, vad jag ska säga:  ”Jag är glad för ditt barn/graviditet, men jag är samtidigt ledsen över att jag själv inte har fått det (än).” Det vill säga att jag måste berätta hur jag känner. Om jag inte gör det så är risken ännu större att vi glider isär, sa terapeuten.

Usch, vad jobbigt det känns. Är så rädd att framstå som missunsam. Och vem vill vara gammal, bitter och missunsam?

Om avundsjuka

Flera av mina medbloggerskor har skrivit kloka och lite ledsna inlägg om avundsjuka. Avundsjuka på dem som får det vi inte får, barn. Det har fått mig att fundera mer på ämnet.

Enligt kristen tradition är avundsjuka en dödssynd. Man ska inte önska sig det grannen har, utan vara nöjd med sin lott i livet. Jag tror dock inte alls att vi gör oss själva en tjänst om vi slår på oss själva för att vi är avundsjuka. Det är uppenbarligen en djupt mänsklig känsla. Jag försöker därför tillåta mig själv att ha den.

Försöker också tänka mig in i hur det kan vara att vara i motsatt sits, den som någon är avundsjuk på. Känner man sig kränkt då, osedd, trampad på av den avundsjuke?

Det låter kanske övermaga, men jag har en gång varit med om att en person var avundsjuk på det jobb jag har. Jag kände tydligt att hon tyckte att det borde ha varit hon på den posten och inte jag. Antydningar om att jag glidit fram på räkmacka. Något som absolut inte var sant.

Att någon är avundsjuk på och skulle vilja ha det jag har, det kan jag ta. Men inte att någon önskar att jag skulle förlora det jag har eller att jag inte har rätt till det.

Jag tror verkligen att de flesta skulle kunna uthärda att höra något som detta: ”Jag är glad för ditt barn/graviditet, men jag är samtidigt ledsen över att jag själv inte har fått det (än).” Om det gäller en vän, så tror jag det är bättre att vara ärlig än att hålla upp en mask av spelad glädje. Men det är svårt att komma dithän att våga säga så. Och gäller det en avlägsen bekant så är kanske det bästa att bara gå därifrån.