Det är nåt slags baby-boom på min facebook just nu (har läst att vi är flera bloggare som upplever det). Jag blir dock inte ledsen och ångestfylld över de bilder på dygnsgamla spädisar som läggs ut. Och jag har känt till de graviditeter som nu avslutas såhär positivt.
Men visst blir jag avundsjuk, det blir jag. Inte på spädisarna i sig, utan snarare på den självklarhet med vilken deras föräldrar skriver om dem på nätet. De är färdiga att publiceras med namn, längd och vikt.
Visst finns det en liten önskan längst inne även i mig att berätta för hela vida världen om vår dotter som väntar på oss där långt borta. Hur lång hon är och hur vackra hennes ögon är. Att jag har hennes fotavtryck. Att vi nu bara väntar på att få träffa henne.
Men jag har förstås inte berättat något om det, inte på facebook. Och det finns flera skäl: Man ska vara väldigt återhållsam med information om det blivande adoptivbarnet på nätet, inte minst därför att google finns i de flesta länder på jorden. Inget bör ”läcka ut” innan allting är klart. Och sen är det just detta faktum att det faktiskt inte är klart, saker kan hända. Och sen är det att barnet har en egen historia, det föds inte in i familjen, och den historien är barnets egen att förfoga och bestämma över.
Och så är det ju faktiskt så att jag har en väldig massa löst folk som vänner på fb och det är inte till dem som jag i första hand vill berätta om det stora i mitt liv. Och sen är det den eländiga ryggsäcken, 10+ år som ofrivilligt barnlös. De åren gör något med en, man går från kanske naiv och förhoppningsfull till cynisk och sammanbiten. Jag är inte alltid cynisk och sammanbiten, men jag är nog mycket mer så i förhållande till att få barn än mina fb-vänner som är nyblivna bebisföräldrar.
Vi har ju också på något sätt fått barn. Det är ganska dumt av mig att bli avundsjuk på dem som kan berätta sådär fritt om sina nyfödda. Men det är väl de här enkla och okomplicerade omständigheterna som jag är avundsjuk på. Vägen fram till vårt barn kommer alltid att ha varit mycket längre och krångligare än de flesta andras. Kanske kommer det en dag då jag kan se den krångliga vägen som en gåva, på något vis.
Heddas Dagbok 