När bandet brister

Att gå igenom ofrivillig barnlöshet kan som alla kriser vara något som frestar på relationen, om man har någon, och jag tänker ibland att det är konstigt att så många förhållanden trots allt håller. Nu när en medbloggerska går igenom en separation, en skilsmässa, så påminner det mig om den gången för längesedan när även mitt äktenskap tog slut i spåren av ofrivillig barnlöshet.

Jag tänker inte så ofta på det längre, för det är nästan 12 år sen, men på många sätt var det en avgörande händelse i mitt liv.

Rent faktiskt gick det till så att jag och min fd sambo bestämde oss för att försöka få barn. Vi försökte i ungefär ett år och under det året hann vi också gifta oss. När ett år nästan gått lyckades jag få en tid för ett VUL, där allt såg normalt ut. Men så långt som till utredning kom vi inte då, eftersom skilsmässan kom i vägen.

Det var jag som bröt upp. De fruktlösa försöken var inte enda anledningen. Jag hade egentligen länge känt att ”var det här allt?” och jag började också tvivla på att mina känslor för mannen var de rätta. Han kändes mer som en bror än som en partner.

I takt med att jag insåg att våra försök var fruktlösa, började jag tänka på ett nytt sätt. Om det inte är meningen att jag ska få barn, hur ska mitt liv se ut då? Och jag kom fram till att jag nog inte ville leva med den mannen i så fall. Jag ville göra något annat med mitt liv. Samtidigt fick jag just då mycket bekräftelse på jobbet och tänkte att det kanske kan finnas andra människor som kan uppskatta mig, också. Inte bara maken (som ärligt talat inte verkade uppskatta mig så jättemycket).

Och så träffade jag en annan man, som verkade vara jätteintresserad av mig. Jag upplevde att han var väldigt olik min hittillsvarande partner. Det råkade vara min nuvarande man. Direkt efter att jag inlett det nya förhållandet, flyttade jag ut.

Jag berättade dock aldrig den verkliga orsaken för min fd man. Jag kände oerhörda skuldkänslor, skämdes, och ville inte såra den person som jag levt med i flera år. Jag kan fortfarande känna styng av den där skulden. Man gör liksom inte som jag gjorde. Vilket jag fick höra från några håll. Jag fick också höra många skilsmässohistorier från bekanta som gjort ungefär som jag.

Vad trodde jag då, när jag bröt upp? Hur tänkte jag kring barn och framtiden? Jag var ju bara 28 år, så jag tänkte att det kanske kunde finnas chans igen om några år, att försöka. Men jag gick vidare i livet med vetskapen om att det kunde bli svårt, vilket är ett av skälen till att jag väldigt tidigt började fundera på adoption. Och jag gick in i en ny relation med vetskapen om att det kunde finnas svårigheter.

Nånstans tog jag för givet då, att det var mig det var fel på. Såhär i efterhand tror jag att det kan ha varit han. Och anledningen till det är att jag blev gravid på första försöket vid 37 års ålder, trots att äggreserven säkert redan då var på upphällningen.

Att jag visste att det kunde bli svårt att få barn, tror jag var en av anledningarna till att just de svårigheterna inte har slitit på min nuvarande relation. Vi har inga naiva föreställningar om hur det ska vara, som livet behöver ta ur oss. Vi har också gått igenom min svåra sjukdom tillsammans, plus en massa andra saker.

I efterhand kan jag se att skilsmässan var väldigt viktig för min utveckling som person. Eftersom jag levde ensam i 5 år efter det (nuvarande maken på annan ort), så fick jag bland annat lära mig att klara mig själv på alla möjliga sätt.

Det är svårt att skiljas, även om man inte har barn (!) och även om man är den som väljer att gå. Det är, inbillar jag mig, alltid en form av kris att skiljas.

Annonser

Om skilsmässor

Idag-sidan på SvD har nu ett nytt tema, som också berör min historia – skilsmässa.

Jag hann både gifta mig och skilja mig före 30 års ålder. I det förhållande startade min barnlöshetsresa och det var först efter att äktenskapet var över jag som blev vuxen. Man kan säga en hel massa om det förhållandet och varför det blev som det blev. Men jag ska inte fördjupa mig i det nu, det är så längsen. Tio år sedan. Däremot tycker jag omgivningens reaktioner är mer intressanta – som jag minns det idag.

Vi fick som sagt inte barn. Jag har ofta när jag senare diskuterat skilsmässor känt mig diskvalificerad av andra. Att jag inte skulle förstå skilsmässans problematik, eftersom det är ”mycket värre när man har barn”. Är därför glad att den kvinna som intervjuas i tidningen idag var just barnlös när hon skilde sig. Tydligen räknas det som en ”riktig” skilsmässa ändå, tänka sig.

Jag fick också höra följande någon gång: ”Vilken tur att ni inte hann få barn!”. Jag kände mig inte speciellt tursam i min barnlöshet dock. Konsekvensen av ett sådant uttalande blir ju också att man kan säga ”Vilken otur att ni hann få barn!” till ett par med barn som skiljer sig. Inte säger man så heller.

Alla skilsmässor är olika. Min var lugn med stora brister i kommunikationen, så som kvinnan i tidningsartikeln berättar. Eftersom det var jag som bröt upp hade jag skuldkänslor i många år efteråt. Jag kan fortfarande känna det ibland, trots att jag sedan dess levt med en annan man i 10 år. Jag kan också se att skilsmässan var en förutsättning för att jag skulle utvecklas till en ansvarstagande och kompetent vuxen.

Jag har en vän som är i sin skilsmässoprocess just nu, den är mycket uppslitande. På ett helt annat sätt än min egen. Jag tycker nog att min skilsmässa var avgörande på många sätt, men den är absolut inte det största trauma jag upplevt i mitt liv. Men då när det hände var den nog det. Min livserfarenhet var av naturliga skäl mindre då.