En konstig grej

Idag pratade jag med ny kollega om barnlängtansprogrammen som gick i tv i höstas. Det visade sig att hon sett det mesta, även om hon själv har barn. Vi kom in på personer som Elida, Matilda, Emilie & Anders m fl. Men hur konstigt kändes inte det!

För jag upplever det ju lite som att jag känner er genom era bloggar. Och så skulle jag stå där och diskutera era förehavanden i rutan med min kollega som inte vet nånting om den här nätvärlden (Narnia-världen). Och på nåt sätt låtsas som att jag inte heller visste så mycket mer än hon. För hur det än är så känns det som ”skvaller” om jag genom det ni berättat på era bloggar skulle ge mig på att ”fylla ut” kollegans bild. T ex om vad som hände sen, efter programmen. Det där får hon ta reda på själv, tänkte jag. Kanske hänger det också ihop med att jag inte för mitt liv vill avslöja att jag bloggar själv. Det är onödigt att ge ledtrådar!

Jag vill i alla fall rikta ett varmt tack till alla er modiga som vågade berätta i tv om era vedermödor. Tänk så mycket det ändå betyder för oss alla som kämpar och har kämpat.

Skillnad

När livet är tungt känns det som om precis allt går tonat i svart, även de delar som inte har just med de tyngsta delarna av livet att göra.

För att nu återigen ta upp ämnet tv och Grey’s anatomy, som jag ju regelbundet följer och tycker ofta har något slags parallell till mitt eget liv, så var gårdagens avsnitt en sådan svarttonad upplevelse. Henry, gift med Dr Altman, dog slutligen av sin sjukdom. Visst, det är tv och inte verklighet, men i mitt tillstånd suger jag nog upp dysterhet som en svamp. Henry dog av en sjukdom som jag själv misstänktes ha när jag blev sjuk för 3,5 år sedan. De symtom som jag hade är samma symptom som denna sjukdom visar upp, och man måste genomföra en genetisk test för att kontrollera om så är fallet. Jag har gjort testen och jag har inte den sjukdomen, vilket var en lättnad som är svårbeskriven. Men jag kände ändå behov av att prata om det med maken – varför dog inte jag? Dessutom verkar Merediths och Dereks adoption gå åt pipan också, eländet tar aldrig slut.

Pratade just med vår utredare på familjerätten, som är en stabil och klok kvinna. Hon frågade om jag hade någon att prata med vad gäller sorgen över det barn som vi nu inte kunde ta till oss. Och det har jag ju. Jag tänker att det är en stor skillnad mellan hur det var för mig för några år sedan och hur det är nu. Jag har vågat släppa människor närmare och det betyder att jag har fler att prata med om det som är svårt.

Igår lyssnade jag på Radiopsykologen (som jag först började lyssna på efter tips från Cecilia), ett samtal från en man som har svårt att bedöma vad han kan och får göra i relation till andra människor. Hans fråga var i stort sett: Får jag säga ifrån eller är jag en ond människa då? Jag kände så igen mig, inte i hans specifika problem, men i oförmågan att bedöma och värdera sin egen rätt att utgå från vad JAG känner. Mannen i samtalet vill att psykologen ska vägleda och bekräfta om han gör rätt när han säger ifrån. Likadant var det med mig när jag började gå hos min terapeut. Jag ville att hon skulle värdera och bekräfta mina uppleveler, om det var rätt av mig att tycka att de var jobbiga, eller om det bara var ”normala” saker som man inte skulle bli så upprörd eller ledsen över. Det jag inte förstod då var att jag har rätt att definiera det själv, vad som är jobbigt och inte.

Idag kan jag ta mig rätten att själv avgöra hur jag mår. Att min mamma inte har kunnat följa upp samtalet jag ringde till henne för över en vecka sedan om den tunga processen i att välja bort ett barn, det är tråkigt, men det ändrar inte min förmåga att bedöma vad som inte är en bagatell, för mig. Att människor runtomkring mig inte alltid kan bemöta det som är svårt behöver inte betyda att det är jag som ska stå där med skammen, att det är jag som falerar. Det är stort att kunna kasta av sig skammen och förstå att det jag känner betyder precis lika mycket som det andra känner. För mig är det stort, eftersom det är en ny upplevelse.

Det är tungt nu. Men igår kväll tändes en tanke som väckte en gnista av ett hopp. Jag vantrivs ju på mitt arbete, det som en gång var mitt drömjobb är idag någonting jag drar mig för att gå upp till på morgonen. Och igår – tack vare en fråga från maken – fick jag en ingivelse om ungefär vad jag skulle vilja göra istället. Jag har en gång påbörjat en distansutbildning för att kunna ta den typen av jobb, men kunde inte fullfölja pga tidsbrist och arbetsbelastning. Kanske kan jag på något sätt börja om med det igen, någon gång.

Plågsam väntan

Nu vill jag bara förtydliga att det inte är min väntan som det här inlägget ska handla om, för den har inte hunnit bli så plågsam ännu.

Men jag såg Drömmen om ett barn på tv3 play nyss och tänker på alla dem som nu har väntat så länge i Sydafrika. Eller, det är väl egentligen en liten grupp som har väntat riktigt länge. Även om jag inte skriver i tråden själv, så följer jag Sydafrikatråden på Familjeliv. Jag tycker det verkar så jobbigt, så jag vill helst inte tänka på det. Och jag vet ju att situationen är och har varit liknande i andra länder.

Minns ett visdomsord jag fick med mig från en person som skulle adoptera, men i våras blev ”för gammal” och fick avbryta sitt köande. (Hon är nu lycklig fostermamma istället, btw.) ”Bered dig på att vänta mycket längre än du tror”. Såna visdomsord vill man helst inte ta till sig. Man tänker att för mig kommer det att gå fort, vi ska inte behöva vänta lika länge. Annars blir det för svårt att se framåt.

Vi var på Hämta barn-kursen igen. För min del känns det alltid jättebra att träffa andra blivande adoptivföräldrar. Man slipper känna sig som den avvikande och kan dela erfarenheter som helt enkelt inte går att dela med andra, som inte gått igenom detta själva. Vi pratade med ett par som fick sitt barnbesked ungefär samtidigt som jag och maken fick vårt medgivande. Dvs för 8 månader sedan. Så länge har de alltså väntat på resebesked. Under tiden har de sett sina barn växa, på bild. Också svårt att ta in hur det egentligen är, att ha sina barn, men ändå inte ha dem. Att inte få veta när man ska få träffa dem, inte veta riktigt hur de tas omhand. Hur kan man förklara hur en sådan väntan känns?

Återigen imponeras jag av personer som vågat vara så öppna i sin barnlängtan, som Emilie och Anders i Drömmen om ett barn. Jag tror det gör skillnad, när man vågar berätta om de svåra och ”fula” känslorna som man oftast också har. Om omgivningen kan ta emot det, men det kan den ju inte alltid.

Själv har jag nu påbörjat olika praktiska förberedelser, att köpa barnvagn, som sagt, och att återigen kontakta Försäkringskassan. Vi får väl skicka in medgivandet till dem, om de nu promt ska ha det, vilket de påstår. Dessvärre är jag inte lika effektiv på jobbfronten i dessa dagar… 😉

Lite besviken på Dr Grey

Tv-serien Grey’s anatomy har länge varit en favorit. Och vad som än har hänt i mitt liv, så har jag ofta kunnat spegla det i tv-programmet. Inte konstigt att det blir en favvis då!

Men, vad har hänt?? Gårdagens avsnitt var ju helt uppåt väggarna. För er som inte följer serien, kan jag berätta att några av huvudpersonerna, ett läkarpar vid namn Meredith och Derek, är ofrivilligt barnlösa. För en tid sedan bestämde de sig för att försöka adoptera en liten afrikansk flicka som kommit till deras sjukhus för vård inom ett biståndsprogram. Men trassel uppstod med de sociala myndigheterna och nu vet de inte om de kommer att få flickan ändå. Flickan omhändertogs av det sociala.

Efter denna pärs är det också lite trubbel i makarnas förhållande. Man skulle kunna förvänta sig att de är ledsna och deprimerade. Men vad gör då Meredith i spåren av detta trauma. Jo, hon tar med ett leende jobb på – förlossningen! Hur trovärdigt känns det att någon som misslyckats med att få barn och förlorat sitt blivande adoptivbarn söker sig till ett ställe där man konfronteras med babylycka dagarna i ända?

Jo, jag vet att det bara är en tv-serie, men nu blev jag bara så besviken. 😛 En annan konstig sak. Paret Christina och Owen har just genomgått en abort, där han ville behålla barnet, men hon ville inte det. Detta har nästan tagit kål på deras förhållande. Detta löser de med ohämmat sex varhelst de kommer åt. Jo, sex är nog det första man vill ha efter en abort… :-/  Eller inte!

Jag undrar om de tog in en 22-åring som avsnittsförfattare denna gång. För såhär illa brukar det inte vara. Och nu ska jag hasta vidare till nästa i-landsproblem… 😉

Vardag

Inte så mycket händer i mitt liv. Förutom lite jobbtråkigheter av ledsamt och tröttsamt slag, fortsätter jag med min ständiga kamp för att dra gränserna där jag vill och kunna leva den tillvaro som jag själv vill ha.

Igår kväll tog jag ett steg på detta område då jag i möte med en föreningsstyrelse jag sitter i, berättade att jag kommer att resa långt bort länge, men vet inte när, och att jag inte kan fullfölja mitt uppdrag. Alla såg förbryllat på mig, så jag var tvungen att lägga till det där om adoption. Oj, så ansiktena lyste upp då minsann. Att dra mig ur uppdraget utan att ha adoptionen att skylla på hade varit mycket jobbigare. Tråkigt men sant.

Dessutom gjorde mötet så att jag inte kunde se Barn till varje pris?, så jag fick se det på datorn nu efter jobbet istället. Jag tycker verkligen att serien har blivit bättre för varje program. Tycker det var så otroligt lätt att känna igen killparets längtan i sig själv. Alla år vi väntat, att det alltid har varit så avlägset, men nu är vi nästan där… Och att få se i rörliga bilder Elida och Matilda pryda Lillsudds urna, det är så grymt. Men jag är glad att jag via bloggen fått Elidas egna ord på allting som hände då. (Och vem Matilda är i bloggvärlden har jag listat ut för ett tag sedan… 😉 ) Inom mig tänker jag, kan man se ett sådant här program utan att lära sig att förstå någonting om ofrivillig barnlöshet? Är det möjligt?

Idag mer adoptionsprat med ytterligare kollegor jag inte berättat för tidigare (jo, de dyker upp fortfarande, jag har många kollegor på alla möjliga håll i landet). Är glad över respekten i frågan jag fick – Är det ok att jag frågar dig om adoptionen? Då gör det inget att man för 1000:e gången får besvara frågan om man får välja kön.

Och när jag kommer åt mellan varven så knarkar jag såna här filmer. 😉

Några tankar kring tv-programmen

Givetvis har jag sett de tv-program om ofrivillig barnlöshet som nu har startat i både svt och tv3. Konstigt vore det annars, eftersom jag själv är så berörd av ämnet. Och det är jättespännande och tårfyllt att ta del av de olika personernas berättelser, varav jag ju känner till några berättelser sedan innan.

Men jag tycker också det är intressant att se hur de uppdrag som de olika tv-kanalerna har påverkar hur de tar sig an ämnet. På bloggar har jag läst många som tycker att tv3:s serie var mycket bättre. Och jag kan förstå att man tycker så. På mig rann tårarna genom nästan hela första avsnittet. Självklart är det helt fantastiskt att få ta del av en historia som slutar lyckligt, två vuxna och ett barn som blir familj genom adoption. Precis det som jag just nu önskar och väntar på mest av allt.

Men som min man sa, när jag frågade varför han inte ville titta färdigt på programmet: De visar inte på svårigheterna, tiden det tar, utredningen, alla frågor. Och jag kan för min del tycka att programledarens frågor är väldigt bleka: Vad är det bästa med din man/fru? Hur visste du att han/hon var rätt för dig?

Jag kan känna att mina tankar om att man måste vara lite ”bättre” om man är adoptivförälder bekräftas i serien, eftersom de valt ett sånt fint par att följa. Vackra, trevliga, med ett kärleksfullt förhållande och ett mysigt hus på Gotland. En slump? I think not.

Tv3:s motto (payoff) är ”Starka känslor, starka karaktärer”. Det är vad man vill visa i sina program, känslor och människor som berör. Och det lyckas de ju verkligen med. Gå t ex in och läs chatten efter programmet!

Svt har ett helt annat uppdrag, som stavas public service. Public service är i Sverige en typ av folkbildningsuppdrag. Såhär formulerar Radiotjänst det:

Public service är radio och tv i allmänhetens tjänst. Uppdraget för SVT, Sveriges Radio och UR är att ge svenska folket allt från nyheter och dokumentärer till underhållning och utbildning – på ett sakligt och objektivt sätt.

Det gör att tv-program som produceras av svt bör innehålla en kritisk twist. Det ska vara sakligt och objektivt, vilket förmodligen innebär att skildringar av starka känslor inte är tillräckligt. Det handlar om att vrida och vända på saker, vilket man ju gör i tv-serien Barn till varje pris?. Och därav kommer kanske också den ifrågasättande titeln på serien.

Jag tror att jag gillar båda serierna, men på olika sätt. Drömmen om ett barn, därför att den inte skaver utan matar mig med identifikation och många möjligheter till sköna tårar. Barn till varje pris? därför att den vrider på en problematik som jag är intresserad av, men utan att kränka de personer som medverkar. Jag slipper också att känna mig dålig eller skamfylld för att jag inte bildar familj på det ”vanliga” sättet, eller avstår från familj för att jag inte kan på ”naturligt” vis. (Hittills iaf.)