Anledning att se framåt

Lättnadens tårar rinner när jag får beskedet om att min hjärna ser helt ok ut, till och med bättre än förra året.

Att magnetröntgen bekräftade att jag verkligen är frisk var det bästa som kunde hända just nu. För det första därför att det finns inget värre än att vara svårt sjuk och se framtidshorisonten krympa till nästa timma, kanske nästa dag. För det andra att det ger mig en teoretisk möjlighet att någon dag bli förälder.

Visst kände jag på mig att jag är frisk. Men att få det svart på vitt, det är något särskilt. Nästa destination på adoptionsresan: specialistläkarintyg!

Konstiga drömmar

De här veckorna går jag och väntar på besked från röntgenundersökningen i förra veckan. Trodde inte jag brydde mig så mycket, men det gör jag tydligen, för på natten drömmer jag om resultatet.

Då drömmer jag att röntgenbilderna visar något dåligt, att jag inte är frisk, och att mitt liv måste åka rutchkana en våning ner igen.

Av drömmarna förstår jag att jag oroar mig, även om jag på dagarna inte tänker så mycket på det hela. För varje dag som går ökar chansen att det inte kommer att synas något anmärkningsvärt på mina röntgenbilder. Hade det varit något allvarligt, ja, då hade jag troligtvis blivit uppringd redan dagen efter.

Förmodligen måste jag vänta en dryg vecka till på det där brevet. Det brev som når mig en gång årligen för att förhoppningsvis säga att jag är frisk. Och att jag kan fortsätta mitt liv ”som vanligt”.

Mission accomplished

Så var årets hjärnröntgen avklarad. Ligga blickstilla i drygt 30 minuter djupt inuti ett rör när det smäller och smattrar som ett vägarbete kring öronen. För att undvika klaustrofobi blundar jag. Tankar på sjukhusserier som t ex House bör undvikas just då, eftersom patienterna på tv oftast har en tendens att få epileptiska anfall i den där maskinen. Tänker att det måste vara ganska ovanligt i verkligheten, men av nån anledning gör det sig bra på film.

Det tar två veckor för mig att få resultatet, det som röntgenläkaren ser på sina skärmar i realtid medan jag ligger där. Den här gången försökte jag inte ens läsa i personalens ansikten vad de eventuellt sett eller inte sett. Har lärt mig om deras pokerfejs-professionalism.

Tror jag har bestämt mig för att kontakta min läkare angående specialistläkarintyget, när jag har fått resultatet av röntgen. Utan det resultatet är ju inte bilden av min hälsa komplett. Jag är inte rädd att hjärntumören har kommit tillbaka. Jag känner att den inte har det och jag vet att risken är lika liten som för vem som helst. Men jag känner ett obehag inför tanken på att jag ska vänta i två veckor och sedan få ett besked från min läkare. Ett besked som på många sätt är avgörande för min framtid. Varje sånt där kritiskt moment i vår adoptionsprocess är förenat med oro. Filifjonkan är där igen.