Ny bok om adoption

Juusela, M - Adoption - 13026527
Alla som är i adoptionssvängen vet förstås att det nyligen har kommit en helt ny bok på området, Mary Juuselas Adoption- banden som gör oss till familj. Jag har precis läst den, den var lättillgänglig och snabbläst.

Som i många av de tidigare adoptionsböckerna, som börjar få några år på nacken, kommer familjer som har adopterat till tals. Fokus har varit på att HELA familjen ska vilja medverka, alltså både barn och föräldrar, syskon. Av alla de som tillfrågades att medverka blev bortfallet ganska stort, mer än 50 procent.

Först tänkte jag att typiskt att det skulle vara så stort bortfall just för adoptivfamiljer, det blir återigen adoption = problem. Men sen tänkte jag igen. Om man hade tillfrågat ”vanliga” familjer, hur stort hade bortfallet blivit då? Hur många vill ställa upp i en bok och berätta om sina nära familjerelationer? Ja, jag hade ju inte gjort det. Så, där har vi det.

Något annat som slår mig är att det verkar som om anknytningen i familjen har avgörande betydelse för hur viktigt barnen uppfattar att det biologiska ursprunget är. I familjer med stark anknytning, och där man talat öppet om allt inklusive adoptionen, förefaller det som om barnen är mindre intresserade av sitt biologiska ursprung. Ett av adoptivbarnen (i vuxen ålder) håller nästan krampaktigt fast i sin misslyckade kontakt med sin biologiska familj. Han har känslan av att hade han bara fått veta allt och fått en bra kontakt med sin biologiska familj, så hade hans liv sett annorlunda ut. Hans liv präglas av rotlöshet och jag undrar om det inte har med en svag anknytning i adoptivfamiljen att göra. Men jag kanske överdriver denna tolkning eller generaliserar.

Hela boken består av intervjuer med adoptivfamiljerna, som är spännande och intressanta att läsa. Men jag hade kanske önskat något mer, ett ramverk kring berättelserna. En tolkning eller något slags referens till tidigare forskning. Mycket annat sägs inte än att forskningen har visat på en hel del negativt kring adoption.

Nu saknar jag bara de där berättelserna av föräldrar som adopterar idag, på 2000-talet. Men jag antar att det är då man får söka sig till bloggosfären…

Uppdatering 9 oktober: Här ett inslag från TV4 där Mary Juusela berättar om sin bok, men framförallt om adoption som ett sätt att bli familj. Intressant för all som funderar på adoption.

Annonser

Mission accomplished

Så var årets hjärnröntgen avklarad. Ligga blickstilla i drygt 30 minuter djupt inuti ett rör när det smäller och smattrar som ett vägarbete kring öronen. För att undvika klaustrofobi blundar jag. Tankar på sjukhusserier som t ex House bör undvikas just då, eftersom patienterna på tv oftast har en tendens att få epileptiska anfall i den där maskinen. Tänker att det måste vara ganska ovanligt i verkligheten, men av nån anledning gör det sig bra på film.

Det tar två veckor för mig att få resultatet, det som röntgenläkaren ser på sina skärmar i realtid medan jag ligger där. Den här gången försökte jag inte ens läsa i personalens ansikten vad de eventuellt sett eller inte sett. Har lärt mig om deras pokerfejs-professionalism.

Tror jag har bestämt mig för att kontakta min läkare angående specialistläkarintyget, när jag har fått resultatet av röntgen. Utan det resultatet är ju inte bilden av min hälsa komplett. Jag är inte rädd att hjärntumören har kommit tillbaka. Jag känner att den inte har det och jag vet att risken är lika liten som för vem som helst. Men jag känner ett obehag inför tanken på att jag ska vänta i två veckor och sedan få ett besked från min läkare. Ett besked som på många sätt är avgörande för min framtid. Varje sånt där kritiskt moment i vår adoptionsprocess är förenat med oro. Filifjonkan är där igen.

Kvinnlig för sin ålder

Så heter en ny avhandling från Linköpings universitet, som jag tycker verkar intressant. Hoppas den läggs ut som fulltext så småningom! Man kan bland annat läsa följande:

Therése Persson visar också hur vi alla förhåller oss till vad hon kallar för livets tidtabell eller livets manus. Vissa saker ska ske i vissa åldrar, annars finns risken för ett misslyckande.

– De jag intervjuade använde ofta ord som ”sent”, ”tidigt”, ”än”. Ord som avslöjar att det finns en uppfattning om när i livet det är normalt att till exempel gifta sig och få barn.

”Jag blev mamma sent”, eller ”Jag har inga barnbarn än”, är sådana uttryck.

Jag tycker att de här normerna känns väldigt starka. Det känns ofta plågsamt för mig (oss) som inte fått barn – ÄN. Läs mer om Kvinnlig för sin ålder av Therése Persson.