Förunderligt

En av mina arbetskamrater var här inne nyss, tårögd, och ville prata om vår adoption. En av dem som jag tidigare har tyckt fattat nada och sagt knäppa saker angående barn och barnlöshet. Är glad över hennes intresse och berättar gärna!

Hur känner jag mig när jag berättar? Lite brydd är jag nog, men helt torrögd och väldigt saklig. Märker hur mån jag är att få fram hur byråkratiskt det är att adoptera, hur mycket papper och utredande som ska till, hur lång tid det tar. Kanske vill jag på något vis förmedla lite av vår kamp, även om det blir på ett väldigt osentimentalt sätt.

Funderar på varför andra hamnar i tårar. Antar att det beror på att de vill mig väl. Men det känns ovant och lite underligt… 🙂

All out

Nu är det helt ute att vi ska adoptera. Även bland kollegor på andra arbetsplatser som jag inte träffar så ofta, men som jag har mycket kontakt med via nätet. Har fått många meddelanden om grattis och roligt och ”jag tänkte väl att det var något på gång”. Vilket känns bra! Det värsta hade väl varit om man berättat och bara fått en axelryckning tillbaka.

Igår fick vi tillbaka översättningen av våra handlingar. Mitt hjärta sjönk som en sten när jag såg hur min sjukdomsdiagnos var översatt.  Det var ju inte så det skulle stå. Men efter lite mejlkontakt med översättaren ska han skicka en ny version, med andra ordval. Jag hade lite panik där ett tag igår kväll innan det löste sig. Det är väldigt viktigt att det blir rätt. Jag tror att fel ordval kan vara ett reellt hinder för oss att adoptera. Jag märker hur den typen av grej verkligen sänker mig snabbt som en sten i vatten. Inget får gå fel!

Idag ska bilder tas. Jag tror det finns en god chans att vi blir klara med allt samlande under veckan som kommer. Hålla tummar!

En bomb

Så beskrev en av mina kollegor det, mejlet som jag skickade till hela avdelningen innan vi reste på konferens. Som ni vet har jag velat och tvekat kring hur jag ska berätta om adoptionen på jobbet. Så fick jag plötsligt ett infall och tänkte ”va f*n”, skrev ihop ett mejl om var mina tankar finns i dessa dagar och klickade på send. Det var när jag kände mig så splittrad att jag var tvungen att gå hem. Såhär kan det inte fortsätta, tänkte jag, och valde inte det bästa alternativet men inte det sämsta heller.

Nu vet alla. Jag fick flera svar tillbaka i stilen ”jag hoppades/trodde att det var något på gång!”. Några hade lagt pussel med mina uttalanden på sista tiden. Några hade kanske hoppats att vi skulle få barn, trots missfallet för 1,5 år sedan som alla kände till. Samtidigt vet de ju min ålder och en utebliven graviditet talar väl sitt tydliga språk i sig. Det kanske var en bomb, men ingen oväntad bomb.

Så nu är jag ute ur garderoben och behöver inte bekymra mig om vad jag säger och till vem. Hann få lite frågor under konferensresan och förväntar mig att det kanske kommer fler framöver. Har inga problem med det.

Nu – fortsätta samla papper och foton!

Splittrad

Just nu är jag till ungefär 80 procent fokuserad på vår adoptionsprocess. Ursäkta, men allt annat får komma i andra hand! Även jobbet. Visst sköter jag mitt jobb som jag ska, men jag är inte där. Mina tankar är nån helt annanstans.

Tycker att vårt papperssamlande hittills har gått rätt bra, med några smärre missöden. Vi borde kunna vara klara med allt inom ca tre veckor. Blir vi det, så har samlandet tagit ungefär en månad. Det är fotona jag funderar mest över nu. När de ska tas och hur. Jag har en plan för allt, men det underlättar ju om andra är med på planerna också… Har lätt för att rusa iväg och lämna andra bakom mig. Jamen, JAG har ju tänkt färdigt!

Såg att BFA fortfarande söker pilotfamiljer till Ryssland, som kan få starta direkt. Började tänka att kanske…? Men nej. Vi har ju bestämt oss för land och samlar redan papper! Vet inte varför mina tankar far iväg såhär. Allt för att maximera chanserna till barn.

Fick mens för någon dag sedan och blev nästan lättad. Nej, jag är inte ledsen för att jag inte är gravid. Jag vill inte bli gravid, jag vill adoptera. Skulle bli mycket ledsen däremot, om den möjligheten togs ifrån mig.

Och jag ska ta mig en funderare till på hur och om jag ska berätta allmänt på jobbet. Tappade ju lusten tidigare i veckan, men kanske finns det ytterligare någon som jag kan berätta för. Sen får de väl berätta för varandra, om de vill.

Svårt bryta gamla mönster

Idag hade jag besök på jobbet av en kollega som arbetar i en annan del av landet, men som jag gillar mycket. Vi åt lunch ihop och jag uppdaterade om läget vad gäller adoptionen. Hon är en av dem som jag har berättat för redan från början. Tycker det är kul att hon verkar så intresserad!

När vi kom tillbaka till mitt jobb skulle det vara fika, gemensam för vår lilla avdelning och vår gäst. Mina arbetskamrater kom genast in på ämnet om hur gamla den långväga kollegans barn nu är. De är ganska små. En av mina kollegor kom då passade med kommentaren: – Ja, alla som jobbar här har ju mycket äldre barn! Varpå Heddas blick blev alltmer inåtvänd närsom samtalet framskred på detta ämne.

När det blir såna här diskussioner så tänker jag att jag aldrig kommer att kunna berätta här att jag ska adoptera. För det här med ofrivillig barnlöshet verkar ju inte ens finnas på kartan bland somliga av mina kollegor. Och ändå vet jag att vissa av dem inte har barn. Vet inte hur jag ska tolka det där med att ”alla” som jobbar här har äldre barn. När tre av oss inte har barn alls. Finns inte vi, eller räknas vi helt enkelt inte?

Just nu känns det väldigt motigt och nästan omöjligt att jag skulle kunna berätta. Redan innan tyckte jag det kändes känsligt och svårt att hitta rätt tillfälle. Nu undrar jag om det tillfället öht finns.

Lite jobbigt var det också att den fina kollegan på besök, ville försöka få veta varför vi inte kan få barn. Men jag vill inte berätta det och undrar varför det är så viktigt. Blir väldigt kortfattad när samtalet kommer in på det ämnet. Det är en sak som jag har bestämt mig för att jag inte vill berätta (jag fick ju rådet av min terapeut att tänka över var min gräns finns).

Kan hålla med om att det kan bli motsägelsfullt när jag gärna vill berätta om vissa saker, men inte om andra. Men varför skulle det inte kunna få vara så? Känns just nu inte som ett dike jag ska hoppa över, utan en j*a vallgrav.

Vårkänsla

Haft en del bra samtal med människor jag tycker de senaste dagarna. Att bry sig om andra, men att de också bryr sig tillbaks. Har dock inte berättat ”publikt” på jobbet ännu om adoptionen. Min terapeut föreslår att jag tänker ut i förväg vad det är jag vill berätta, respektive inte berätta. Mitt problem är att jag är rädd att frågor från arbetskamraterna ska komma för nära, att jag ska känna mig sårbar och oskyddad. Jag ska prova.

Annars är jag invaderad av vårkänslan. Jag inser nu att det kanske alltid ska vara så att just den här tiden på året är förknippad med min sjukdom och tillfrisknande för tre år sedan. Jag har aldrig haft en så oerhört stark känsla för någonting i naturen, som jag hade då. När jag för första gången fick komma utomhus en dryg vecka efter min operation så slog all grönska emot mig med full kraft. Det kändes fantastiskt att hela världen hade vaknat till liv utanför, samtidigt som jag gjorde det innanför sjukhusets väggar.

Jag fick tillbringa flera veckor på ett ställe för rehabilitering efter operationen. Ett hus som låg i ett idylliskt villaområde med skog och sjöar runtomkring. Jag flyttades dit på Valborgsmässoafton och bland det första jag upplevde där var en enorm Valborgsmässoeld på granntomten.

De dagar som kom tränade jag på att gå 100 meter från huset. Sedan 200 meter och sedan längre. Det var ett äventyr att våga gå ut ensam och man var tvungen att säga till personalen först. Jag plockade liljekonvaljer, hittade till närmaste sjö. Jag var målmedveten, skulle tillbaka till livet.

Det är en väldigt positiv känsla förknippad med den här tiden. Jag var rädd, väldigt rädd. Men jag hade överlevt och jag skulle tillbaka. Och livet verkade vilja hjälpa mig. Döden hade sett mig, men vänt åter. Det är en rikedom att ha de här upplevelserna med sig i livet.

Lättare sagt än gjort

Det var ju då inte så himla lätt att berätta om adoptionen på jobbet som jag hade tänkt mig. Facit hittills idag: ytterligare en (1) person som vet. Tror att jag är rädd för hur JAG ska reagera på DERAS reaktioner.

Fick pratat lite med kollegan adoptivmamman, vilket var bra. Men känner mig så osäker. Kan man säga att vi SKA adoptera nu då, eller? Alternativt HOPPAS vi fortfarande att få adoptera, men är osäkra på om det kommer att bli så? Enligt all erferanhet brukar väl de flesta som kommit såhär långt förr eller senare adoptera. Om inte kötiderna i Landet ökar med flera år väldigt snabbt (vilket verkar osannolikt).

Eftersom jag själv pendlar mellan hopp och misströstan ungefär varannan dag, vet jag liksom inte vilket förhållningssätt jag ska ta. Jag tror det bidrar till att jag tycker det känns lite knepigt att berätta. Plus att det är en sak som är så nära, så emotionell.