Förunderligt

En av mina arbetskamrater var här inne nyss, tårögd, och ville prata om vår adoption. En av dem som jag tidigare har tyckt fattat nada och sagt knäppa saker angående barn och barnlöshet. Är glad över hennes intresse och berättar gärna!

Hur känner jag mig när jag berättar? Lite brydd är jag nog, men helt torrögd och väldigt saklig. Märker hur mån jag är att få fram hur byråkratiskt det är att adoptera, hur mycket papper och utredande som ska till, hur lång tid det tar. Kanske vill jag på något vis förmedla lite av vår kamp, även om det blir på ett väldigt osentimentalt sätt.

Funderar på varför andra hamnar i tårar. Antar att det beror på att de vill mig väl. Men det känns ovant och lite underligt… 🙂

All out

Nu är det helt ute att vi ska adoptera. Även bland kollegor på andra arbetsplatser som jag inte träffar så ofta, men som jag har mycket kontakt med via nätet. Har fått många meddelanden om grattis och roligt och ”jag tänkte väl att det var något på gång”. Vilket känns bra! Det värsta hade väl varit om man berättat och bara fått en axelryckning tillbaka.

Igår fick vi tillbaka översättningen av våra handlingar. Mitt hjärta sjönk som en sten när jag såg hur min sjukdomsdiagnos var översatt.  Det var ju inte så det skulle stå. Men efter lite mejlkontakt med översättaren ska han skicka en ny version, med andra ordval. Jag hade lite panik där ett tag igår kväll innan det löste sig. Det är väldigt viktigt att det blir rätt. Jag tror att fel ordval kan vara ett reellt hinder för oss att adoptera. Jag märker hur den typen av grej verkligen sänker mig snabbt som en sten i vatten. Inget får gå fel!

Idag ska bilder tas. Jag tror det finns en god chans att vi blir klara med allt samlande under veckan som kommer. Hålla tummar!

En bomb

Så beskrev en av mina kollegor det, mejlet som jag skickade till hela avdelningen innan vi reste på konferens. Som ni vet har jag velat och tvekat kring hur jag ska berätta om adoptionen på jobbet. Så fick jag plötsligt ett infall och tänkte ”va f*n”, skrev ihop ett mejl om var mina tankar finns i dessa dagar och klickade på send. Det var när jag kände mig så splittrad att jag var tvungen att gå hem. Såhär kan det inte fortsätta, tänkte jag, och valde inte det bästa alternativet men inte det sämsta heller.

Nu vet alla. Jag fick flera svar tillbaka i stilen ”jag hoppades/trodde att det var något på gång!”. Några hade lagt pussel med mina uttalanden på sista tiden. Några hade kanske hoppats att vi skulle få barn, trots missfallet för 1,5 år sedan som alla kände till. Samtidigt vet de ju min ålder och en utebliven graviditet talar väl sitt tydliga språk i sig. Det kanske var en bomb, men ingen oväntad bomb.

Så nu är jag ute ur garderoben och behöver inte bekymra mig om vad jag säger och till vem. Hann få lite frågor under konferensresan och förväntar mig att det kanske kommer fler framöver. Har inga problem med det.

Nu – fortsätta samla papper och foton!

Splittrad

Just nu är jag till ungefär 80 procent fokuserad på vår adoptionsprocess. Ursäkta, men allt annat får komma i andra hand! Även jobbet. Visst sköter jag mitt jobb som jag ska, men jag är inte där. Mina tankar är nån helt annanstans.

Tycker att vårt papperssamlande hittills har gått rätt bra, med några smärre missöden. Vi borde kunna vara klara med allt inom ca tre veckor. Blir vi det, så har samlandet tagit ungefär en månad. Det är fotona jag funderar mest över nu. När de ska tas och hur. Jag har en plan för allt, men det underlättar ju om andra är med på planerna också… Har lätt för att rusa iväg och lämna andra bakom mig. Jamen, JAG har ju tänkt färdigt!

Såg att BFA fortfarande söker pilotfamiljer till Ryssland, som kan få starta direkt. Började tänka att kanske…? Men nej. Vi har ju bestämt oss för land och samlar redan papper! Vet inte varför mina tankar far iväg såhär. Allt för att maximera chanserna till barn.

Fick mens för någon dag sedan och blev nästan lättad. Nej, jag är inte ledsen för att jag inte är gravid. Jag vill inte bli gravid, jag vill adoptera. Skulle bli mycket ledsen däremot, om den möjligheten togs ifrån mig.

Och jag ska ta mig en funderare till på hur och om jag ska berätta allmänt på jobbet. Tappade ju lusten tidigare i veckan, men kanske finns det ytterligare någon som jag kan berätta för. Sen får de väl berätta för varandra, om de vill.