En av mina arbetskamrater var här inne nyss, tårögd, och ville prata om vår adoption. En av dem som jag tidigare har tyckt fattat nada och sagt knäppa saker angående barn och barnlöshet. Är glad över hennes intresse och berättar gärna!
Hur känner jag mig när jag berättar? Lite brydd är jag nog, men helt torrögd och väldigt saklig. Märker hur mån jag är att få fram hur byråkratiskt det är att adoptera, hur mycket papper och utredande som ska till, hur lång tid det tar. Kanske vill jag på något vis förmedla lite av vår kamp, även om det blir på ett väldigt osentimentalt sätt.
Funderar på varför andra hamnar i tårar. Antar att det beror på att de vill mig väl. Men det känns ovant och lite underligt… 🙂