Berätta

Idag har jag berättat för två av mina arbetskamrater om vår adoptionsprocess. På något sätt överraskas jag av hur enkelt det är. Jag har inga somhelst problem att berätta och förklara. Känns varken pinsamt eller skamligt på något vis. Inte heller sorgligt eller nära till gråten. Bara ganska självklart och rätt skönt.

Nu har jag till största delen väldigt kloka och socialt kompetenta kollegor. Så det blir inga klavertramp från deras sida, inga klumpiga frågor. Och frågan om varför vi inte kan få biologiska barn slingrar jag mig förbi. Där går min gräns, det är mitt och makens privata.

Över huvud taget har jag inte heller haft svårt att berätta tidigare, för de lite närmare vännerna. Det enda som kan få min röst och läpp att darra är när jag för terapeuten berättar om mina 11 år som ofrivilligt barnlös. Om att ha önskat barn så länge och ha blivit ”omkörd” av alla andra, inte bara en utan två, tre gånger. Att ha blivit nekad det jag mest önskat, när alla i omgivningen har fått just det. Att jag kunde ha haft en 10-åring idag och inte suttit barnlös, omgiven av barnfamiljer. För det är jobbigt, att tänka på hur de här 10 åren blev istället.

Men nu känns det bra. Att fler och fler i min omgivning vet. Litegrann känns det som om ett säkerhetsnät vecklas ut runtomkring mig.

Annonser

Alternativa framtider

Idag har vi promenerat i det fina vädret och sedan lagat mat. Sett några avsnitt av Coupling, som alltid får oss båda att skratta.

Pratat lite om framtiden. Jag vill kunna berätta öppet nu att vi ska adoptera och frågade maken om det är ok. Det är ok för honom, men han kommer inte att berätta för alla på sitt jobb än. En tjej som skulle adoptera och som arbetade inom samma företag, blev av med jobbet när hon berättade att hon skulle resa till Colombia och hämta sitt barn. Det låter helknasigt, tycker jag med min fackliga bakgrund, men om det är en sån stämning på detta företag förstår jag att maken vill vänta.

Men jag känner att det nu är dags för mig att ”komma ut” mer allmänt med min och vår stora hemlighet. Det finns redan en handfull personer som jag har kontakt med via jobbet som vet, och egentligen är det väl en tidsfråga innan någon annan sprider nyheten. Och jag vill att det ska vara vi som gör det.

Vi pratade också lite om vad vi ska göra om något skulle komma i vägen för vår adoption. Om drömmen inte skulle slå in, vad skulle vi ägna framtiden åt då? Några förslag som kom upp:

  • bli familjehem (mitt förslag)
  • resa (makens förslag)
  • skaffa en tredje katt (makens förslag)
  • flytta utomlands (makens förslag)
  • skaffa en trädgård (mitt förslag)
  • äggdonation (makens förslag)

Tja, så vi har ju några alternativ. 😉

Berättat

Idag har jag berättat för min chef – per mejl. Hade föredragit att säga det personligen men när jag jämför våra kalendrar inser jag att det blir svårt de kommande veckorna.

Alltså – att vi är i en adoptionsprocess och genomgår medgivandeutredningen.

Jag skrev kortfattat, fick med det viktigaste – att vi fått veta att vi inte kan få biologiska barn, alla intyg vi samlar osv. Nästa vecka måste jag nämligen vara borta en halvdag från jobbet pga hembesöket och snart börjar det bli konstigt om jag inte berättar vart jag tar vägen hela tiden. Dessutom är jag ju ofta någon annanstans i tankarna….

Fick ett fint svar tillbaka. Min chef är bra och det visste jag. Skönt att han vet nu.

Snyggt fångat

Lunch på jobbkonferensen. Sitter mitt emot en tjej som jag gillar, men inte känner så jätteväl. Hon säger ”Nu när ni är nygifta så ska ni väl skaffa barn också, eller hur tänker du kring det?”. Ser ytterligare tre huvuden vändas åt mitt håll. Misstänker att ett lätt generat fniss undslipper mig och jag får fram ”Det är lite komplicerat”. Då ser hon förskräckt ut och säger nåt om att hon kanske har trampat i klaveret.

Vet inte hur jag lyckas rädda den här situationen så snyggt som jag ändå gör, men jag säger rätt lugnt och ogenerat ”Jag kan berätta det för dig lite senare om du vill”. Hon nickar.

Senare när det bara är vi två så berättar jag om de senaste årens helvete. Att jag varit sjuk vet hon redan, men inget om missfall, infertilitet, äggdonation, adoptionsprocess, etc. Hon tar emot det bra. Hon har själv flera barn och jag är tacksam dels att hon inte excellerar i berättelser om dem, men också att hon inte låter bli att berätta något om dem.

Hur jag hanterade situationen kändes väldigt bra, är nöjd med mig själv. Jag undvek att sätta mig i en situation som var alltför utlämnande, dvs att berätta ”allt” för kreti och pleti. Och jag undvek att skoja bort frågan eller att tiga bort den. Jag flyttade helt enkelt hela frågan till ett sammanhang då det kändes tryggt att berätta. Och nu är jag glad att hon vet.

Mor-dotter

Dra mig baklänges men idag ringde mamma för att höra hur det går med adoptionen! Efter samtalet kände jag mig så lugn och lättad, ja nästan trygg – det här kommer att gå bra. Min mamma, pappa, syster – allihop ser fram emot och tycker det ska bli spännande med ett nytt litet barn i familjen. Jag känner mig stark med deras stöd i ryggen. Jag kunde aldrig tro att framförallt min mamma skulle visa det här intresset.

De som har följt den här bloggen vet ju att mitt förhållande till min mamma har varit rätt problematiskt. För en vecka sedan pratade jag med pappa i telefon om att vår medgivandeutredning nu skulle börja. Mamma har jag inte pratat med sedan jag kom på att jag mest av allt är arg på henne. Men föräldrarna måste ha kommunicerat sinsemellan, eftersom mamma nu ringde och frågade hur mötet hade gått. Eftersom jag har bestämt mig för att min nya linje är öppenhet, berättade jag alltihop och frågade också hur hon tror det kommer att kännas att få in ett nytt barn i familjen, som inte är genetiskt släkt med oss. Barn som barn, alla barn är fina, tyckte mamma.

Hon berättade också om hur det var att växa upp med min moster, alltså hennes syster som egentligen var fosterbarn i familjen. Hur hon alltid varit hennes ”riktiga syster” och deras mamma var bådas ”riktiga mamma”. Jag tror att min mamma äntligen har fattat, eller i alla fall vågar uttrycka att hon har fattat. Behöver jag säga hur bra detta känns? I min ilska över att jag tycker hon har svikit mig när jag behövde stöd, så har jag glömt bort hennes positiva sidor som ju faktiskt finns.

En sten från hjärtat idag.

Mänsklig

Den senaste tiden har jag pratat med ett par vänner om terapin som jag genomgår och litegrann om vad jag kommit fram till om mig själv. Det känns både bra och väldigt ledsamt. Känns bra att berätta om terapin och vad jag håller på att lära mig. Men blir ledsen när jag får bekräftelse på att jag har uppfattats som – ja som vad? Att jag har haft svårt att visa känslor, svår att komma nära inpå, ett avstånd. Jag har själv aldrig velat vara sådan eller velat framstå på det sättet, men förstår att jag ändå har uppfattats så.

Att mina vänner berättar detta för mig, det kan jag intellektuellt förstå att de gör för att de gillar mig och inte tar avstånd från mig. Men inombords gör det så ont, för jag har aldrig velat vara den personen. Det är den jag har blivit för att klara mig och skydda mig själv, det enda sätt jag har känt till. Jag kan också förstå att detta ligger bakom att jag aldrig har haft särskilt många nära vänner. Fler i vuxen ålder än som barn, men fortfarande väldigt många bekanta och få nära vänner.

Det gör mig också ont att en uppväxt i en helt vanlig familj, utan missbruksproblem eller övergrepp, kan sätta spår i ett barn som skapar problem långt upp i vuxen ålder. Jag vill aldrig, aldrig vidareförmedla sådana beteendemönster till ett eventuellt barn. Just nu känner jag ilska mot och skäms över mina föräldrar, framförallt min mamma, som skaffade barn utan att ha en aning om vad de gav sig in på. Jag blir också ledsen när jag avslöjar för vänner hur min mamma har betett sig. Hon betyder mycket för mig och det tar emot att ”baktala” sin egen familj.

Har varit så glad idag över vårt steg framåt mot medgivandeutredningen, men ikväll blev jag ledsen igen, efter träff med en vän. Bakvänt känns det, eftersom jag vet att hon bryr sig om mig. Men det finns en sorg i att ha blivit någon som jag inte vill vara.

Såhär är det tydligen

På senaste tiden har jag tagit del av många inlägg på andra bloggar som berör ämnet att prata med andra om sin ofrivilliga barnlöshet, adoption, etc. Några exempel är Kvarnlyckans bland annat här, Liten längtan bland annat här, Om ofrivillig barnlöshet och adoption bland annat här. Själv har jag ju inte pratat så mycket om ämnet under de 10 år som har gått sedan jag började längta barn, eftersom det har blivit fel så stor andel av gångerna som jag har försökt. Kan verkligen säga att jag har lidit i tysthet, då jag bara har delat sorgen med mannen.

Min erfarenhet har varit att mötas av tystnad snarare än att mötas av oförstående kommentarer. Det har skapat dåligt självförtroende och skam hos mig själv, att jag inte har vågat prata om min djupa sorg. Och tidvis har allt barnprat i omgivningen känts som pilar som varit riktade mot mig. Vilket förstås är helt och hållet min egen tolkning och något som bara jag själv har uppfattat!

Först i samband med min svåra sjukdom blev det tydligt för mig att andras tystnad beror på rädsla och missriktad respekt. Att andra kan tro att jag tycker det är svårt att prata om tråkigheter och att de därför ska ”skona” mig. Rädslan har blivit särskilt tydlig, inför att beröra det som är svårt och känns jobbigt att prata om. Att många av oss bär på en skräck inför att inte veta vad man ska säga, och därför inte säger något.

För jag har ju själv varit där. Varit en av dem som inte vet vad man säger till någon som till exempel just förlorat en anhörig och att jag därför har förblivit tyst.

Det här är en av de saker jag tackar min sjukdom för. Jag är inte rädd för att fråga längre, eftersom jag själv har varit där och balanserat på randen mellan liv och död. Döden skrämmer mig, eftersom jag vill leva. Men det som hör livet till är jag idag inte rädd att fråga om. Och en sak vet jag. Det är inte så att man måste säga RÄTT saker när man pratar med någon som har det svårt. Man behöver inte säga knappt nånting mer än att man finns där för att lyssna eller hjälpa. Man kan ställa frågor, den som svarar väljer själv vad hon vill svara på.

Jag har blivit mycket besviken, bland annat på min ursprungsfamilj då de var frånvarande på många sätt i samband med min svåra sjukdom. Men någonstans måste jag själv som vuxen kunna förstå att inte ens mina föräldrar är perfekta, utan att de har svagheter som jag kanske måste kunna förlåta för att kunna fortsätta ha en relation till dem. Vilket jag vill. Vi är alla svaga på ett eller annat sätt. Och jag kan inte kräva perfektion av varken vänner eller familj. Någonstans väljer jag vilka jag vill fortsätta ha i mitt liv. Och det valet har jag gjort redan.

Idag finns det några personer som jag kan diskutera infertiliteten och den kommande adoptionen med. Men frågorna kommer (förstås) inte från föräldrar eller svärföräldrar.

Idag hälsade vi på svärföräldrarna som just återkommit från en lång resa. De pratade mycket om ett par de träffat som snart ska få sitt första barn. Men de frågade inget om hur det går för oss, trots att bland det sista vi berättade innan de reste var att vi gick en föräldrakurs inför adoption. Inte heller mina föräldrar som vi träffade för någon vecka sedan frågade något alls om barnplanerna, trots att jag berättat att vi funderar på att adoptera.

Jag kan inte säga att jag inte blir besviken. För det blir jag verkligen. Men jag måste påminna mig om att de förmodligen aldrig kommer att fråga. Kanske svärmor dock, eftersom hon i alla fall har frågat lite om hur jag mår efter min sjukdom. Det är ju så att vi, mannen och jag, kommer att bli de som får ge dem all nödvändig info oavsett om de frågar. Om de inte vill veta, tough shit, vi kommer att berätta det vi anser att de bör veta ändå. Inte för vår skull, men för deras eventuellt kommande barnbarns skull. Och barnbarn vet jag ju att både föräldrar och svärföräldrar vill ha. Kanske måste de bara vänja sig vid tanken på hur de ska få just detta barnbarn.