Mer katt

Är så imponerad av vår ”stora” kisse, låt oss kalla henne Paddan. Hon har alltid haft en ängels tålamod och så även nu (till skillnad från matte då alltså). En liten (men för katten stor) dotter som gärna vill klappa, klia och hålla. Paddan låter henne hållas. Smiter iväg när det blir alltför närgånget, men säger inte ett pip.

Och dottern visar en oväntad varsamhet med katterna. När jag säger att vi ska viska för att inte skrämma lillkissen, så gör hon det. Hon är tyst och håller sig stilla, på ett sätt jag inte hade trott var möjligt för ett litet barn. Kanske blir det som en lek för henne, mamma säger ”shh” och så är det tysta leken och man får bara viska. Dottern har ingen vana vid husdjur (på det sätt som vi har dem här), därför blir jag extra imponerad av henne.

Lillkissen är av det nerviga slaget. Hon föredrar därför fortfarande att sitta under soffan när vi är hemma. Men då och då tar hon små utflykter i omgivningarna. Bland annat för att nosa på dotterns fötter när hon sitter vid datorn. Katten har numera mat- och vattenskålen placerad under soffan…

Lillkissen ja, som är en dryg månad äldre än dottern. När vi satt och väntade på att få hem vår nya kattunge, så föddes dottern, långt långt borta. Det är sådant man aldrig kan föreställa sig. Dottern hade dessutom redan både en mamma och en pappa då.

Jag känner att jag fortfarande har bättre koll på hur man är kattmamma än människomamma, men det kanske tar sig så småningom. Just nu känns det som om det är jag som har problem och ingen annan, svårt att vänja mig vid mitt nya liv, behov av att bearbeta alla jobbiga upplevelser i Landet. Jag trodde ju att bara vi kom hem så skulle allt bli frid och fröjd. Istället blev det svårare, konstigt nog. Ja, just nu lutar jag åt att problemet/n ligger mest hos mig själv. Egentligen finns det inga problem, det är jag själv som upplever/skapar dem. Vad jag menar är att visst finns det mycket att hantera, men det borde ju gå bra, bara jag själv kommer mer i balans igen.

Kattbalsam för själen

Familjens fyrfota medlemmar har äntligen fått komma hem. Vi tvekade att ta hem dem när det var som mest turbulent tidigare. Och som jag har saknat dem… De är en av de delar av mitt gamla liv* som jag älskade mest. Jag tänkte många gånger under mina barnlösa år, att mina historier om katternas upptåg, vad är det i jämförelse med andras berättelser om sina barn och barnbarn. Nu som förälder skulle jag vilja säga – väldigt mycket! Våra små vågade katter är underbara och en stor rikedom att ha i livet.

Katternas närvaro ger ett tunt men viktigt extra lager av tålamod i föräldraskapet. De ger dottern något extra att intressera sig för och lära sig mer om. Att lära sig vårda.

Visst behövs det en tillvänjning även här, från båda sidor. Ena kattens reaktion på dottern första gången som hon såg henne idag var ett lågt men bestämt fräs. Och sedan sitta under soffan hela dagen. Lite stressande att det inte funkar riktigt från början, men det positiva överväger ändå, att få ha katterna hemma.

Har idag haft lyckan att diskutera med andra föräldrar som gått igenom nästan precis samma sak som vi. Det var väldigt skönt. Det är lätt att känna sig helt misslyckad och avig när lyckan inte ler mot en med hela ansiktet från början. Sedan upptäcker man att väldigt, väldigt många har det såhär den första tiden. Varför pratas det inte mer om det?

* före föräldraskapet

Älskade katter!

En av de bra sakerna med att komma hem igen var att få träffa katterna. När man har varit borta ett tag ser det mesta lite annorlunda ut. Var katterna verkligen så små? Och så vackra! Våra två katter med fladdermusöron och vågor i pälsen är en mycket viktig del av vår familj. Så är det helt klart. Skulle gärna lägga ut bilder på dem här, om det inte vore för att det avslöjar lite för mycket om vem jag är… 😉 De har haft det bra under vår bortavaro, men nu är det skönt att de är hemma igen. Vårt hem är inte vårt hem utan katterna.

Jag testar förresten en ny layout på bloggen. Man måste variera sig ibland.