Är så imponerad av vår ”stora” kisse, låt oss kalla henne Paddan. Hon har alltid haft en ängels tålamod och så även nu (till skillnad från matte då alltså). En liten (men för katten stor) dotter som gärna vill klappa, klia och hålla. Paddan låter henne hållas. Smiter iväg när det blir alltför närgånget, men säger inte ett pip.
Och dottern visar en oväntad varsamhet med katterna. När jag säger att vi ska viska för att inte skrämma lillkissen, så gör hon det. Hon är tyst och håller sig stilla, på ett sätt jag inte hade trott var möjligt för ett litet barn. Kanske blir det som en lek för henne, mamma säger ”shh” och så är det tysta leken och man får bara viska. Dottern har ingen vana vid husdjur (på det sätt som vi har dem här), därför blir jag extra imponerad av henne.
Lillkissen är av det nerviga slaget. Hon föredrar därför fortfarande att sitta under soffan när vi är hemma. Men då och då tar hon små utflykter i omgivningarna. Bland annat för att nosa på dotterns fötter när hon sitter vid datorn. Katten har numera mat- och vattenskålen placerad under soffan…
Lillkissen ja, som är en dryg månad äldre än dottern. När vi satt och väntade på att få hem vår nya kattunge, så föddes dottern, långt långt borta. Det är sådant man aldrig kan föreställa sig. Dottern hade dessutom redan både en mamma och en pappa då.
Jag känner att jag fortfarande har bättre koll på hur man är kattmamma än människomamma, men det kanske tar sig så småningom. Just nu känns det som om det är jag som har problem och ingen annan, svårt att vänja mig vid mitt nya liv, behov av att bearbeta alla jobbiga upplevelser i Landet. Jag trodde ju att bara vi kom hem så skulle allt bli frid och fröjd. Istället blev det svårare, konstigt nog. Ja, just nu lutar jag åt att problemet/n ligger mest hos mig själv. Egentligen finns det inga problem, det är jag själv som upplever/skapar dem. Vad jag menar är att visst finns det mycket att hantera, men det borde ju gå bra, bara jag själv kommer mer i balans igen.