Jag märker att jag på senare tid har börjat omvärdera KBT (kognitiv beteendeterapi) som metod att må bättre i livet (mitt liv alltså).
Många gånger har KBT-tänkandet hjälpt mig att inte känna mig som ett offer. Jag har genom tankar och handlingar kunnat påverka min syn på livet, har jag upplevt det som. Det har genom åren känts som ett fungerande sätt att tänka.
KBT går ut på att man genom övning kan förändra sitt sätt att tänka. Istället för en kanske negativ och ångestladdad känsla inför livet kan man genom medvetna tankar uppleva sitt liv som rikare och bli av med ångest och depression.
Senaste gången som jag lite mer aktivt använde mig av de här principerna var i samband med mitt missfall för ett år sedan. En kurator jag träffade rekommenderade en bok i KBT-genren som jag läste. Det var bara det att jag inte tyckte att de problem som beskrevs i boken var tillämpbara på mig och min situation.
Hur jag än bläddrade i boken och letade efter min typ av problem – djup sorg över det som skulle ha blivit mitt barn i kombination med en skörhet i livet som jag fått av hjärntumören – så hittade jag inget exempel i boken som sade något om hur jag kunde hantera detta.
Den senaste tiden har jag blivit övertygad om att KBT inte är något för såna som jag. KBT fungerar troligen bättre på personer som upplever en mer obestämbar nedstämdhet, missnöje i livet och kanske ångest, men utan att detta har sitt ursprung i något trauma som de har genomlevt. Jag kanske har fel, men det är så jag upplever det nu.
Karin Thunberg skriver i dagens SvD att:
Vissa sorger och eländen måste vi gå igenom, förr eller senare. Men kräv för allt i världen inte att vi ska se dem som positiva, så fort vi torkat snor och tårar.
Vad jag menar är att det inte alltid är möjligt eller ens önskvärt att se något positivt i en viss situation. Sorgen måste få finnas och ta sin plats för att vi sedan ska kunna må lite bättre igen. Jag tror att jag kanske börjar förstå något av det nu. Det lönar sig inte att försöka tränga undan sorg med argument om att man måste se glaset som halvfullt istället för halvtomt. Alla känslor måste få finnas.
Den terapi som jag går i nu har lyckats få mig att börja se att det finns andra sätt att tänka, än att man måste vända negativt till positivt genom tankekraft, ständigt och jämt. De trauman jag har upplevt går aldrig att tänka bort, även om jag verkligen har försökt. Och att jag misslyckats med att tänka bort det, ja det har ju bara blivit ytterligare ett misslyckande att lägga på min loser-hög.
Nu provar jag tvärtom-strategin istället, att så mycket som möjligt bekräfta för mig själv hur otroligt tufft mitt liv har varit och är. Och se – jag går inte runt och gråter hela tiden ändå (som jag trodde). Inte än i alla fall.
Jag vet att traditionell psykoterapi och KBT är olika skolor. Just nu passar KBT:n inte för mig. Men kanske för andra.
Heddas Dagbok 