40

Jag har ju sagt att jag inte får någon 40-årskris, men har börjat fundera – att det beror väl på hur man definierar kris…?

Om en månad fyller jag 40. Blev livet som jag ville och trodde? Det är väl sånt som man funderar över i åldersrelaterade kriser? Och det kan jag inte neka till, att det ändå blir ett slags summering av livet varje gång ett nytt decennium läggs till det gamla.

Om jag för 10 år sen fått veta att jag fortfarande inte var mamma vid 40, då hade jag börjat skaka av skräck och tänkt att det är ingen idé att fortsätta. Men om någon berättat för mig att vid 40 skulle jag vänta ett adoptivbarn? Då kanske jag skulle tycka att det verkade lite spännande? Det beror helt på vad man fokuserar, bristen eller tillgångarna.

Jag kunde aldrig tro att jag skulle lyckas så bra i yrkeslivet som jag har gjort, så där ligger jag helt klart på plussidan.

Vid min aktningsvärda ålder har jag hunnit vara gift två gånger. Det var inte något jag drömde om eller planerande, det vara bara något som blev. Och jag är mycket glad över mitt nuvarande äktenskap.

Jag har hunnit bli dödssjuk, men överlevt. Det hade jag definitivt aldrig tänkt kunde hända mig heller.

Överhuvud taget hade jag aldrig kunnat fantisera ihop det liv som blev mitt, sånt går bara inte att göra i förväg och tur är väl det.

Egentligen har ju allting gått väldigt bra förutom barnlösheten. Men jag hade inte velat veta om de otäcka saker som har hänt i förväg, för då vet jag som sagt inte om jag vågat fortsätta. Vissa saker som har hänt mig var sådant jag inte ens vågade tänka på för 10 år sedan. Tanken på att inte få barn var en skräck som jag inte vågade närma mig. Det fick inte hända. Men det hände. Jag fick beskedet om att det inte blir några biologiska/genetiska barn för mig. Och man hanterar det, därför att man inte har något val, även om det tog 1 – 1,5 år innan jag kände mig ok med det.

Det är väl så med det mesta i livet, man hanterar det, för man har inget val om man ändå vill fortsätta. Och det som JagvillJagkan skrev som kommentar i det förra inlägget är viktigt. Om det finns en stort mörker i och omkring en, så är det viktigt att kunna se det lilla som ger gläjde. För helt utan glädje blir det väldigt tungt. Och det är utan tvekan så att vid vissa tillfällen i livet kommer det stunder då mörkret inte kan skingras av något. Då gäller det bara att hålla ut, att invänta att mörkret lättar. För någon gång sker det.

Idag ringde min mobil från ett dolt nummer, men jag fick trycka bort samtalet eftersom jag satt i möte. Fantiserade en stund om att det var AC, men kom fram till att det inte var så ändå, de har inte använt sig av dolda nummer förut. Tänker på den familj som väntat på RB i ”vårt” land, nästan lika länge som vi väntat på BB, dvs ett halvår. Önskar att de inte ska behöva vänta längre, att inte vi ska behöva vänta länge till heller. Men samtidigt, vad som än händer är det något som vi inte kan kontrollera och behöver lära oss att stå ut med. Att adoptera är ett spännande sätt att bli familj, men det är ingen dans på rosor.

Jag önskar också råd från er som läser. Ska jag fira min 40-årsdag och i så fall hur? Är kanske inte på värsta partyhumöret, men en weekendresa kanske skulle funka? Vart ska man åka såhär års? 🙂

Annonser

Filifjonkan på besök

Dagen började inte bra. Mest därför att dagen inte slutade bra igår. Maken och jag är som fast i våra olika oroligheter. Jag är ledsen för att jag inte tycker jag har någon att prata med, som verkar förstå vad jag går igenom. Inte ens maken. Och maken har helt andra tankar. Hans oro handlar om att jag ska bli sjuk igen, att jag inte ska orka med barnet så att hela ansvaret för både mig och barnet blir hans.

Ingen av våra olika oroligheter är väl mer realistisk eller obefogad än den andra. Maken har aldrig haft samma barnlängtan som jag. För honom är vårt förhållande viktigare, något han vill få stöd av. Han är rädd att bli den som bara måste stötta. Lite som det var när jag var sjuk. Kan jag lova maken att jag aldrig ska bli sjuk igen? Nej, det kan jag inte. Jag kan bara säga att jag inte är sjuk nu och att jag inte har större risk att bli sjuk än någon annan. Jag kan också säga att jag orkar bli och vara mamma.

Maken är rädd att jag inte ska orka det, som sagt. Det verkar inte spela någon roll att jag har arbetat heltid i över tre år och har extra uppdrag vid sidan av. Han säger – ”Det är jobbigare att vara förälder än man tror, det säger alla. Det säger killarna på jobbet.” Jag säger – ”Det är inte mer fysiskt ansträngande än att vara på konferenser och föreläsa hela dagarna. Tror du att jag inte ska klara av att vara här hemma med vårt barn på dagarna?” Han säger – ”Barn skriker. Det är jobbigare än man tror.” Jag säger – ”Jag vet att det är jobbigt, men jag klarar det.”

Ja, sådär låter det ungefär. Det är inte precis den sortens diskussion jag vill ha när jag själv är orolig, när jag själv vill ha stöd, att behöva försvara mig. Min oro handlar om en oändlig väntan, ett barn som aldrig kommer, någonting som går fel, en katastrof. Inom mig tänker jag att nu är det hela 1,5 år sedan den senaste katastrofen, beskedet om infertilitet. Borde det inte vara dags nu snart igen? Dags för ett nytt missfall kanske? För varje dag händer det hemska saker i världen, hemskare än vi nånsin vågar tänka på och varför skulle just jag denna gång gå förskonad från det? Det känns omöjligt att tänka på att jag efter mer än 10 år av barnlängtan verkligen skulle få ett barn. Det är liksom sånt som inte händer i mitt liv.

Det känns öht väldigt tungt att stiga upp ur sängen på morgonen och det är tur att jag redan igår bestämde mig för att jobba hemifrån. Vi börjar snart Hämta barn-kursen och jag har väl kanske nåt slags hopp att den ska kanalisera mina jobbiga känslor åt ett vettigt håll. Kanske hoppas jag för mycket på det.

Min vän har fått ett nytt tragiskt och chockartat besked. Det blev inte så enkelt för henne som hon trodde. Jag försöker självklart stötta henne i det jobbiga hon upplever nu. Men hon sa något till mig som fick mig att fundera – ”Låt inte detta som händer mig hålla tillbaka dina egna bekymmer”. Och det är just detta, att det är lätt för mig att försöka stötta henne, men att be om hjälp för egen del det har jag så väldigt svårt för.

Mitt i min struliga morgon läser jag en om ny pjäs som handlar om 40-årskrisen. Det gör mig så provocerad att läsa sånt här:

Fyra fyrtioåringar, två män och två kvinnor, två par med barn och hus, har börjat tappa glädjen och lusten i sina förhållanden. Föreställningen börjar med att de fyra karaktärerna Mats och Caroline, Malena och Viktor, står hela nakna. Mats (spelas av Emil Almén) undrar om Caroline (spelad av Katharina Cohen) är sur. ”Nej”, hon är inte sur. Bara trött. Trött på Mats, trött på barnen, trött på huset, trött på sig själv och sin kropp efter att i många år bara varit mamma och inte känt sig uppskattad av Mats som kvinna.

Det som provocerar mig är väl att jag gärna skulle byta den här typen av problem mot de jag själv har. ”Inte uppskattad som kvinna”, ”trött på sin kropp”, ”bara varit mamma”. Man vill ju bara lägga upp ett flatskratt av ilska, när man själv har en kropp som vägrat producera barn, blivit så sjuk så att den hade dött utan ingripande av sjukvården, en kropp som går in i klimakteriet alldeles för tidigt. ”Trött på sin kropp”, minsann. Så skönt det verkar att inte ha katastrofer och olyckor som roten till sina problem.

Kommer Hedda få en 40-årskris?

Min man fyller år i dagarna. Och om ett halvår fyller jag själv 40. Har funderat på det här med att krisa – många gör tydligen det i samband med att de fyller 40. Jag googlade fenomenet och kom fram till att en 40-årskris brukar ha ungefär de här ingredienserna:

  • Man befinner sig mitt i livet och inser att det mesta som är roligt ligger bakom en.
  • Det är ganska tråkigt att ha make/maka, radhus, fina möbler och barn.
  • Man har ett tråkigt jobb och ingen chans att få ett nytt.
  • Man har inget bra sex.
  • Man har inte utrymme för sina intressen.

Och med detta klarlagt känner jag mig ganska lugn. Mina senaste tre år i livet har varit som att genomleva en lång pågående kris. Ångest över att bli sjuk och nästan dö, försöka att få barn, förlora möjligheten och inse att biologiska barn aldrig kommer att hända mig. Den personliga utvecklingen fullkomligen sprutar ur öronen på mig känns det som.

Dessutom har jag ju det bästa framför mig – att få bli förälder! Det känns som om livet aldrig har varit mer spännande än idag. Jag har många intressen, jag är frisk och jag har en fin man och underbara katter. Jag har ett stimulerande jobb. Visst, sexlivet har stått mer på topp under andra perioder av livet, men who cares.

Ärligt talat så känns det sorgligt att läsa om människor som är ledsna för att de uttråkas av sitt radhusliv. Det är inte ett bättre liv dessa människor behöver, det är förmågan att se vad man har. Nånstans gick de på myten om att man blir glad av att ha många saker omkring sig, dyr bil, två barn och eget hus. Det är ju inte saker i sig som man blir glad av. Det är hur man förhåller sig till dem. Det är när man jämför sig för mycket med andra som man blir ledsen.

Jag skulle gärna bo i ett radhus. Därför att jag gärna skulle ha en liten täppa att odla i och en liten gräsplätt att sitta på när solen skiner. Saker jag ser fram emot med att bli 40:

  • Bli förälder
  • Få en extra semestervecka
  • Få pondus
  • Få ett ännu mer spännande jobb, kanske
  • Få råd att köpa ett radhus, kanske

Eftersom jag vet att livet kommer att ta slut någon dag, så är jag glad för varje nytt år jag får. Det som är lite jobbigt med att åldras är iof sig kroppens förfall. Den fungerar sämre och man får fler krämpor. Men hoppas de värsta krämporna håller sig undan ett tag i alla fall.

Och det här med att fyrtio skulle vara det nya tjugo. Lägg ner såna larvigheter, va? Vem 17 skulle vilja vara tjugo igen?

Läs mer om 40-årskrisen:
40. Jag? Hjälp! – Aftonbladet
40-årskrisen – Nattens bibliotek
40 års kris – Gaudium Fidei

Livskvalitet

Funderar en del på Barnläntans undersökning och vad den visar. Just det här att så många som drygt hälften någon gång har funderat på att ta sitt liv på grund av barnlösheten och att en del har dessa tankar varje vecka. Samtidigt som mer än hälften aldrig har erbjudits psykologiskt stöd. Att lämnas ensam med sådana svåra tankar är tufft. Det är egentligen ett stort folkhälsoproblem vi har att göra med, men ett dolt. Det enda sättet, tror jag, att få mer stöd till den här gruppen, det är att börja tala mer öppet om ofrivillig barnlöshet. Inte bara för att fler ska få hjälp, men för att färre ska slippa känna sig ensamma och misslyckade.

Som jag skrev tidigare, i vissa länder blir en ofrivilligt barnlös kvinna utstött från samhället. Så är det inte hos oss, men vissa av de värderingar som ligger till grund för en sådan syn på kvinnor har vi spår av även hos oss. Helt enkelt därför att om vi går tillbaka i tiden var en kvinna som inte kunde producera barn av mindre värde, även hos oss.

Det är jättesvårt att vara den som bryter tabut och öppet börjar berätta om sina erfarenheter av ofrivilligt barnlöshet. Det är mycket lättare att berätta om det när man har den perioden bakom sig. När man själv är i kris, så har man fullt upp med sina egna reaktioner och att läka sig själv. När man har läkt, det kanske är då som fler av oss kan börja berätta – mer?

Jag hittade en artikel om sorg på nätet idag, en amerikansk hjälpguide för olika sorters livsproblem. Bland annat listades myter och fakta om sorg på ett sätt som jag tycker var bra. Jag översatte lite:

Myt: Smärtan försvinner snabbare om du ignorerar den.
Fakta: Om du försöker igorera smärtan kommer den inte till ytan och på lång sikt blir det värre. För att kunna läka måste du aktivt ta itu med smärtan.
Myt: Det är viktigt att ”vara stark” när man går igenom en förlust.
Fakta: Att känna sig ledsen, rädd eller ensam är en normal reaktion. Du är inte svag därför att du gråter. Du behöver inte ”skydda” dina nära genom att sätta på dig en mask. Om du visar dina sanna känslor så kan det hjälpa både dem och dig.
Myt: Om du inte gråter så betyder det att du inte är ledsen över din förlust.
Fakta: Att gråta är ett vanligt uttryck för sorg, men det är inte det enda uttrycket. De som inte gråter kan känna lika djup smärta, men visar det på andra sätt.
Myt: Sorg varar i ungefär ett år.
Fakta: Det finns ingen tidsgräns för sorg. Hur länge den varar varierar från person till person.

Att få hjälp att hantera sin sorg och smärta innebär ofta att den snabbare kan komma till ytan och bearbetas. Det är därför jag tycker det är så viktigt att människor får psykologisk hjälp. I barnlöshet blir det lätt så att man fastnar i ett sorgetillstånd som varar år efter år, eftersom själva krisen ju inte tar slut så länge processen till barn inte tar slut. Men jag tror ändå att det finns möjlighet för sorgen att lätta, även om man fortfarande befinner sig i barnlösheten. Om man får bra hjälp.

Nu blir det här ett alldeles för långt inlägg igen. Men jag insåg imorse att jag inte befinner mig i den där djupa sorgen längre. Och det känns som en befrielse. För jag har stundtals varit en av dem som inte känt någon mening med att leva. Jag har sett inre bilder av mig själv där jag kastar mig framför ett tåg. Framförallt har jag känt sorgen som ett tungt täcke som jag fått släpa med mig vart jag går, en enorm tyngd över axlarna. Men just nu känns det lättare än jag ens kommer ihåg att det har känts förut.

Och det finns ju flera skäl till det. 1. Vi är förhoppningsvis på väg att få barn. 2. Jag har släppt fram sorgen och låtit den finnas. 3. Jag har fått hjälp att se mina känslor och varför jag fungerar som jag gör genom terapi. 4. Att bli mer öppen gentemot andra med min situation har ffa stärkt mig. Detta betyder inte att min sorg är borta, men den dominerar inte tillvaron på samma sätt som förut. Det känns bra – just som en tyngd har lättat.

Den jag blev

Jag saknar ibland den jag var innan allting drabbade mig. Jag saknar den person som kunde tro på att allting skulle ordna sig till det bästa.

Den Hedda som var 29 år eller 34 år hade en ganska fast tro på att bara man arbetar tillräckligt hårt för någonting, så kommer det att hända. Den Hedda var en person som ”aldrig var sjuk” och som tänkte att bra saker väntade i framtiden. Den Hedda fick nästan alltid de jobb hon ville ha. Den Hedda var visserligen också ledsen och ängslig ibland, men ledsenheten var inte en dominerande del av hennes liv.

Jag saknar det. Förmågan att våga tro på att allt ska bli bra. Hjärntumören, missfallet och infertiliteten tog den tron ifrån mig. Ibland undrar jag om jag någonsin ska hitta tillbaka dit igen, eller om mitt liv ska fortsätta levas i skuggan av den katastrof som kan inträffa när som helst.

Jag brukar ibland skriva att jag är som Filifjonkan, i den här bloggen. Filifjonkan är den ängsliga damen i Muminböckerna, som har en ständig beredskap inför den katastrof som slutligen också kommer. Skillnaden mellan mig och henne är att katastrofen befriar henne, när den äntligen har hänt. Då först kan hon se att det inte var så farligt och hon kan sluta vara så rädd. För mig är det lite tvärtom. Jag var en Mymlans dotter, som blev en Filifjonka. Katastrofen gjorde mig rädd. Den väckte min beredskap inför fler katastrofer.

Idag hoppas jag, men jag vågar inte tro. Jag tror att det är främst detta som jag saknar i mitt liv. Jag vill ha tillbaka tillförsikten, kombinerad med allt det jag lärt mig om livet efter att katastrofen kom. Är det möjligt?

Kris leder ofta till utveckling

Just nu nojjar jag nåt kopiöst över vår medgivandeutredning, men det är inte vad det här inlägget ska handla om.

Jag läste något som jag fastnade på i Mias blogg. Nämligen de här uttalandena som man ofta hör om ”att få barn gjorde mig vuxen”, ”när jag fick barn förstod jag livets mening” etc. Har alltid känt mig extra värdelös när jag hört/läst detta, eftersom det ställer mig ännu mer utanför den underbara upplevelsen att få barn. Inte bara saknar jag ett eget barn, bristen gör mig också till en lite mindre livserfaren, lite olyckligare och lite mer omogen människa.

Nånstans har jag vetat och känt att det inte egentligen är så att jag är mindre värd för att jag inte har barn. Men jag har inte kunnat sätta ord på varför även jag som barnlös skulle kunna vara lika vuxen som någon annan. Värdet av barn för vuxenblivandet är så oerhört starkt i vår kultur.

När jag låg hjälplös på sjukhus fick jag ofta frågan från vårdpersonalen: ”Har du barn också?”. De undrade alltså om det satt ett par ledsna småttingar hemma och längtade efter mamma och undrade om hon skulle dö. Varje gång jag svarade ”nej” och det blev sådär tyst från frågeställaren kände jag att mitt eget värde ifrågasattes. Visst, det var viktigt att jag räddades till livet, men inte lika viktigt som om jag hade varit mamma. Hur kunde jag argumentera för mitt eget värde i den situationen?

Boken Förluster, som jag fortsätter att tjata om i den här bloggen, tar upp krisen som en möjlighet till personlig utveckling och mognad. Alla typer av livsomställningar innebär en kris, av varierande svårighetsgrad. Anledningen till att man växer då man får barn är att det är en typ av livskris. Allting ställs om och man får nya prioriteringar. För många leder det här till personlig utveckling. Men som vi alla vet är det inte alla föräldrar som har lyckats nå den mognad som krävs, trots allt.

Fertilitietskriser leder på motsvarande sätt till omvärderingar av livet och så småningom i många fall till personlig utveckling och nytt tänkande kring livet. Men som i alla kriser kan man förstås också fastna i krisen, beroende på vika resurser man själv har att ta sig igenom och ut.

I mitt fall är min sjukdomskris den största katalysatorn för utveckling i livet. Den har fått mig att omvärdera och se livet och döden på nytt vis. Tänk om jag tvärsäkert skulle hävda: ”Det är inte förrän man har haft en hjärntumör som man riktig förstår vad livet går ut på.”

Visst skulle jag kunna göra det, men det skulle vara både orättvist och missvisande. För mig var det hjärntumören som skakade om min livssyn i grunden. För någon annan var det att bli förälder. För ytterligare någon annan var det upplevelsen av att kämpa för att få det efterlängtade barnet. Det innebär inte att någon upplevelse är mer riktig eller värdefull än den andra. Det innebär inte att en person är mer värd än den andra. Eller att den ena personen är mer vuxen.

Vi har ofta svårt att se längre än vår näsa räcker. Det är lätt att tro att just min upplevelse är universell, att det bara är just den typen av upplevelse som kan berika eller leda till utveckling. Och så mycket vet jag – tror vi det så leder det oss fel.

Det kan finnas hjälp

Oavsett vilken kris man befinner sig i så behöver man i regel hjälp eller stöd, t ex i form av andra människor som bekräftar ens känslor och upplevelser. Till Nationella Hjälplinjen kan man ringa eller skriva och få professionellt stöd i svåra situationer.

Just nu driver man en kampanj för att få fler att upptäcka den här möjligheten. Varför inte sätta en banner på din blogg? Hjälplinjen har förresten också en blogg.

Känns det som om livet pågår någon annanstans?