Filifjonkan på besök

Dagen började inte bra. Mest därför att dagen inte slutade bra igår. Maken och jag är som fast i våra olika oroligheter. Jag är ledsen för att jag inte tycker jag har någon att prata med, som verkar förstå vad jag går igenom. Inte ens maken. Och maken har helt andra tankar. Hans oro handlar om att jag ska bli sjuk igen, att jag inte ska orka med barnet så att hela ansvaret för både mig och barnet blir hans.

Ingen av våra olika oroligheter är väl mer realistisk eller obefogad än den andra. Maken har aldrig haft samma barnlängtan som jag. För honom är vårt förhållande viktigare, något han vill få stöd av. Han är rädd att bli den som bara måste stötta. Lite som det var när jag var sjuk. Kan jag lova maken att jag aldrig ska bli sjuk igen? Nej, det kan jag inte. Jag kan bara säga att jag inte är sjuk nu och att jag inte har större risk att bli sjuk än någon annan. Jag kan också säga att jag orkar bli och vara mamma.

Maken är rädd att jag inte ska orka det, som sagt. Det verkar inte spela någon roll att jag har arbetat heltid i över tre år och har extra uppdrag vid sidan av. Han säger – ”Det är jobbigare att vara förälder än man tror, det säger alla. Det säger killarna på jobbet.” Jag säger – ”Det är inte mer fysiskt ansträngande än att vara på konferenser och föreläsa hela dagarna. Tror du att jag inte ska klara av att vara här hemma med vårt barn på dagarna?” Han säger – ”Barn skriker. Det är jobbigare än man tror.” Jag säger – ”Jag vet att det är jobbigt, men jag klarar det.”

Ja, sådär låter det ungefär. Det är inte precis den sortens diskussion jag vill ha när jag själv är orolig, när jag själv vill ha stöd, att behöva försvara mig. Min oro handlar om en oändlig väntan, ett barn som aldrig kommer, någonting som går fel, en katastrof. Inom mig tänker jag att nu är det hela 1,5 år sedan den senaste katastrofen, beskedet om infertilitet. Borde det inte vara dags nu snart igen? Dags för ett nytt missfall kanske? För varje dag händer det hemska saker i världen, hemskare än vi nånsin vågar tänka på och varför skulle just jag denna gång gå förskonad från det? Det känns omöjligt att tänka på att jag efter mer än 10 år av barnlängtan verkligen skulle få ett barn. Det är liksom sånt som inte händer i mitt liv.

Det känns öht väldigt tungt att stiga upp ur sängen på morgonen och det är tur att jag redan igår bestämde mig för att jobba hemifrån. Vi börjar snart Hämta barn-kursen och jag har väl kanske nåt slags hopp att den ska kanalisera mina jobbiga känslor åt ett vettigt håll. Kanske hoppas jag för mycket på det.

Min vän har fått ett nytt tragiskt och chockartat besked. Det blev inte så enkelt för henne som hon trodde. Jag försöker självklart stötta henne i det jobbiga hon upplever nu. Men hon sa något till mig som fick mig att fundera – ”Låt inte detta som händer mig hålla tillbaka dina egna bekymmer”. Och det är just detta, att det är lätt för mig att försöka stötta henne, men att be om hjälp för egen del det har jag så väldigt svårt för.

Mitt i min struliga morgon läser jag en om ny pjäs som handlar om 40-årskrisen. Det gör mig så provocerad att läsa sånt här:

Fyra fyrtioåringar, två män och två kvinnor, två par med barn och hus, har börjat tappa glädjen och lusten i sina förhållanden. Föreställningen börjar med att de fyra karaktärerna Mats och Caroline, Malena och Viktor, står hela nakna. Mats (spelas av Emil Almén) undrar om Caroline (spelad av Katharina Cohen) är sur. ”Nej”, hon är inte sur. Bara trött. Trött på Mats, trött på barnen, trött på huset, trött på sig själv och sin kropp efter att i många år bara varit mamma och inte känt sig uppskattad av Mats som kvinna.

Det som provocerar mig är väl att jag gärna skulle byta den här typen av problem mot de jag själv har. ”Inte uppskattad som kvinna”, ”trött på sin kropp”, ”bara varit mamma”. Man vill ju bara lägga upp ett flatskratt av ilska, när man själv har en kropp som vägrat producera barn, blivit så sjuk så att den hade dött utan ingripande av sjukvården, en kropp som går in i klimakteriet alldeles för tidigt. ”Trött på sin kropp”, minsann. Så skönt det verkar att inte ha katastrofer och olyckor som roten till sina problem.

Annonser

4 reaktioner på ”Filifjonkan på besök

  1. Är det inte så att ni står inför en livsomvälvande händelse? Och att den är svår att greppa till fullo, och att det liksom därför kommer lite oro för annat? Jag säger det inte för att bagatellisera, inte för att du inte behöver prata om det säkert ofta och mycket, men jag tycker jag ser det ibland, att oron för något (hjälp, snart blir vi föräldrar!) i stället tar sig uttryck i andra saker.
    Ni är kloka människor. Jag tror att det blir bra. Din vän verkar fin också. Se upp för sådana som BARA tar energi, och inte ger. KRAM!

  2. Åh… släng hit det där barnbeskedet nu! Jag tror det är just vad ni behöver.
    Vet inte om det stämmer – men ser för mig hur ni går i cirklar med era orostankar, där svansen på din sorg och frustration över att inte få prata som du behöver, blir något som påminner honom om sjukdom och sätter igång makens känslominnen av din sjukdomstid.
    Även om hans oro inte är relevant i fråga om att det kommer inträffa så kanske den är fortfarande finns kvar att bearbeta i honom. All den skräck han måste ha upplevt när han höll på att förlora dig. Den kanske triggas nu när livet på nytt ska förändras, och en ny person att älska ska komma.
    Jag hoppas denna dag är bra och att ni hittar både vila och närhet i helgen. Kram

  3. Tack för kloka kommentarer, båda två! Jo, säkert har våra reaktioner att göra med den stora förändring vi väntar oss framöver. Särskilt i min mans fall. 😉 Min oro handlar om att det ska hända något som gör att adoptionen avbryts, att vi efter alla om och men inte ska tilldelas något barn. Det är konstigt. Fram till i fredags kändes allt ganska lugnt. Men efter att det par som skickat sina handlingar några veckor innan oss fick bb, blev det allt annat än lugnt. Jag hade ju tänkt ut så fint hur vi skulle resa tillsammans ner till Landet, att vi kanske skulle få bb nästan samtidigt. Nu kommer de att resa med ett annat par. Det blev inte som jag fantiserade och jag har återigen noll koll på situationen. Börjar känna mig lite som när vi väntade på att vår medgivandeutredning skulle bli klar. Veckorna gick och vi hörde inget från utredaren. Jag mådde jättedåligt av det. Jag har svårt för ovissheten. Och svårt för att hantera att jag inte vet vad jag ska säga till omgivningen, att jag inte kan ge besked om när vi ska resa. På nåt sätt har jag dåligt samvete för att jag inte kan ge besked. Och dessutom känner jag mig slutkörd både fysiskt och psykiskt. Nä, härifrån måste det bara gå uppåt nu…

  4. Ping: Läkande « Heddas Dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s