Om kontroll igen

Som jag tidigare har skrivit är jag en kontrollfanatiker. Jag vill veta och jag vill kunna påverka. Kan jag inte det får jag hjärtklappning och ont i magen. Utom vid de sällsynta tillfällen då allting är för stort för att jag ens ska våga ge mig på att kontrollera. Då kan istället ett slags frid ta plats inuti. En känsla av att släppa taget och det är ganska skönt.

Så var det t ex när jag var svårt sjuk. Jag hade redan för längesedan insett att detta klarar jag inte själv, när jag väl kom till sjukhus. Och där låg jag lika oförmögen som ett nyfött spädbarn och överlämnade mig helt i andras vård. Jag kände inget ångestfyllt i det, mest en lättnad.

Natten mellan fredag och lördag vaknade jag kallsvettig med bultande hjärta. Specialistläkarintyget! En ångest över just detta vaknade då mitt i natten. Sedan har den malt och malt. Jag har lyckats lugna ner mig själv i perioder av sekunder. Maken har också lyckats lugna mig i perioder av kanske 20 sekunder. All denna nojja på grund av att min läkare inte har skickat intyget vid den tidpunkt som jag uppfattade att vi hade kommit överens om. Nu har det gått nästan 2 veckor sedan dess.

Jag ringde sjukhuset i måndags och sköterskan lovade att påminna. Nu har jag också mejlat läkaren, vilket hon tidigare har sagt är ok att göra. Jag kan inte göra mer än så. Nu kan jag bara vänta och försöka distrahera mina tankar. Jag läser böcker som sätter mina ganska små problem litegrann i perspektiv. Gör det något om vårt medgivande dröjer en extra månad? Förmodligen inte.

Funderar på vad som är så hotfullt i ett litet intyg som inte dyker upp när jag hade förväntat. Varför det är så farligt att inte kunna påverka. Inser att situationen är förknippad med just min rädsla för att vara hjälplös i livet. Situationen upplever jag som ett hot mot min önskade framtid med ett eget barn. Och att jag genom att inte kunna kontrollera andras handlingar upplever att jag inte kan kontrollera min egen framtid. Samtidigt VET jag och har erfarenhet av att livet är utom vår kontroll. Vad håller jag på med egentligen och har jag inte lärt mig någonting?

Suckar över mig själv och försöker tänka på annat. Nu har vi pga förkylning även bokat om våra tider, maken och jag, för den ”vanliga” läkarundersökningen.

Annonser