Med denna helt opretentiösa rubrik tänkte jag inleda söndagen… 😉
Det är nämligen en fråga som jag, som många andra, har funderat mycket över, men där jag också periodvis tyckt mig kunna se svaret på frågan.
Den mest omvälvande händelsen i mitt liv var när jag blev livshotande sjuk och räddades till livet på ett operationsbord. Till minne av händelsen har jag ett långt blankt ärr i bakhuvudet, som jag alltid får förklara för nya frisörer (syns inte om man inte rotar runt i mitt hår) och en liten fontanell, en mjuk inbuktning i huvudet där kirurgerna borrade upp ett hål i min skalle för att kunna få ut hjärntumören. Jag har också visst känselbortfall i huden pga de avskurna nerverna. Och jag blir trött på ett annat sätt än förr.
Men de mest genomgripande effekterna är inte de fysiska, utan de tankar som jag bär med mig varje dag sedan händelsen. Inte lika påtagligt nu som tidigare. Jag tänker inte på det varje timma, är inte ens säker på att jag numera tänker på det varje dag.
Efter att ha överlevt den svåra sjukdomen stod det helt klart för mig vad som är livets mening – livets mening är att leva varje dag, varken mer eller mindre. Livet i sig är ett mirakel och det är först när vi kan känna det, som vi förstår att det finns en egen inneboende mening i själva livet. Meningen finns i att uppleva det gröna lilla grässtrået på våren, att känna vinden i ansiktet under en båttur på sjön, att se en enorm klarblå himmel ovanför sitt huvud. Att ta vara på det faktum att man faktiskt lever.
Detta låter säkert både flummigt och pretentiöst, men var något som jag väldigt starkt upplevde efter att ha varit i skuggan av döden. Hur det nu är så går tiden, vi glömmer barmhärtigt nog hur den skarpaste smärtan känns, livet blir mer vardagligt. Det är svårt att uppleva tacksamhet över själva livet varje dag. Och så ska det nog vara.
Då återstår frågan, vad är meningen med mitt liv idag? Visst kan jag minnas och uppskatta känslan av att själva livet är meningen, men idag behöver jag något mer. Ett annat syfte i min vardag. Länge har jag tänkt att föräldraskapet ska ge mig den där meningen. Samtidigt är jag medveten om att jag kanske lurar mig själv när jag lägger meningen i något som jag svårligen kan uppnå. I så fall har jag inget ansvar för att skapa mening i mitt liv här och nu. Dessutom är det en orimlig börda för ett barn, att vara den som ska ge sina föräldrar livets mening.
Jag tror att jag vill hitta meningen i att betyda något för någon. Att göra skillnad. Och minns att jag ju faktiskt redan är den viktigaste personen för någon – min man. Och att jag får mycket uppskattning för det jag gör i mitt arbete, att jag påverkar människor. Jag tror också att jag betyder mycket för resten av min familj, även om de har svårt att visa det.
Tänker också på hur jag fullständigt kan gå upp i skapandet av mina bilder, ett intresse som jag har. Och hur det känns som om tid och rum försvinner när jag gör någonting som jag tycker är roligt.
Jag tror att meningen med livet definieras olika av olika människor, men en grundingrediens är nog ändå att kunna se och uppskatta livet för dess egen skull. Så tänker jag.
Heddas Dagbok 