Har haft en fin dag med maken, sol och utflykt. Hittills har det inte funnits plats för ilskan, börjar inse att jag får spara den till en annan helg. 😉
Som blivande adoptivförälder är rasism en av de saker man oroar sig för. Rädslan för att ens barn ska råka illa ut, enbart på grund av sitt utseende. Plötsligt mindes jag min gamla farmor. Hon dog för några år sedan efter ett långt liv. Min farmor var nog en av de mest främlingsfientliga personerna som jag har känt. Hur det än är, sorgligt och allt att hon inte lever, så är det ändå inte till nackdel för mig att slippa stångas med en sådan person i släkten, nu när vi ska adoptera.
Min farmor var en människa som antagligen var ganska rädd. Hon bodde på samma lilla ort i nästan hela sitt liv, hon avskydde att resa och hade nog ganska vaga uppfattningar om världen utanför. Eller så var det väl tvärtom. Eftersom hon visste så lite hade hon starka uppfattningar om vissa saker. Till exempel de hon kallade ”svartingar”. Min farmor var mycket emot invandring och de flesta invandrare var enligt henne kriminella. Undantaget de få hon hade träffat, som väl var acceptabla, enligt henne. Inklusive min invandrade mamma, som jag tror avskydde sin svärmor så länge hon levde. Min farmor hade sina svårigheter och motgångar i livet, det var inte lätt. Men hon var också en person som gjorde sig ovän med folk och lade ut ordmattor mellan sig och omgivningen. Hon var svår att egentligen komma nära.
Som alla människor hade min farmor både väldigt bra och mindre bra sidor. Jag undrar vad hon hade sagt om ett afrikanskt barnbarnsbarn. Det jag hoppas är att hon hade kunnat se till sitt barnbarns lycka mer än till sina egna fördomar och värderingar. Men, det jag befarar är att hon inte hade kunnat ta detta bra.
Farmor har vävt mattan i vårt barnrum, så antingen hon vill eller inte, är hon nu med på det här.
Heddas Dagbok 