Lösenordsskyddad: Det blev bra

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Att ta itu med oroligheten

Nu läser jag rapporten/boken Adoption med förhinder av Tobias Hübinette och Carina Tigervall. Sedan jag läste Och vet inte vart har jag velat gå på djupet i varför en del adopterade inte mår så bra. Jag har också hamnat i diskussioner i sociala medier där adoption ifrågasatts pga det dåliga måendet hos adopterade. Jag har då kunnat svara med fakta, siffror och statistik som jag lärt mig. Men hur kan jag själv veta något om hur det är att leva i Sverige som internationellt adopterad?

Jag tycker att som blivande adoptivförälder har jag en skyldighet att sätta mig in i problemet med diskriminering av människor med icke-vitt utseende i vårt samhälle. Ja, även om jag inte hade valt att adoptera är det såklart ett viktigt ämne. Men nu kommer jag bli berörd av detta på närmast möjliga sätt, genom ett barn som vi tar till oss i vår familj.

Jag har bara kommit halvvägs i boken ännu, men har fått lite bättre begrepp om vad rasifiering egentligen innebär och den blindhet för detta problem som har funnits hos många adoptivföräldrar. Tidigare i somras skrev jag om häftet Vitt som norm från adoptionsorganisationerna, som inte alls lyckas förklara den här problematiken på ett bra sätt. Men grejen är väl att även om det i biologisk mening inte finns raser, så är det ändå något som människor i allmänhet hänvisar till. (T ex svärfar.) Det har betydelse för hur man bemöts hur man ser ut, hur mörk eller ljus man är.

Jag tänker på en händelse som jag var med om nu i veckan. Jag skulle åka hem och det var proppfullt på tunnelbanan. Jag klev på en vagn där det stod en massa människor, men så såg jag en ensam ledig sittplats som jag trängde mig fram till. Jag tittade mig omkring, varför satte sig ingen av dem som stod närmare? Min slutsats var att de avskräcktes av att på de tre upptagna sätena satt tre ungdomar i 13-15-årsåldern. Ungdomarna såg ut att komma från Östafrika, kanske Somalia. Det var två flickor och en pojke och en av flickorna hade sjal kring huvudet. Ungdomarna pratade (svenska) ganska högt, men jag har inget problem med ungdomar eftersom jag har jobbat med tonåringar i nästan 10 år i tidigare jobb. Dessutom hade jag musik i öronen. Plötsligt hör jag att de börjar prata om hur svart pojken är. Alla tre sticker fram sina armar för att jämföra vem av dem som är svartast, vilket de pratar högt om.

Då började jag nästan le lite för mig själv, för jag förstod ju att de gjorde detta för att provocera omgivningen. ”Vi är jättefarliga att sitta bredvid och kolla dessutom hur svarta vi är!”. Jag hade god lust att sticka fram min egen arm, för jag är väldigt vit för att vara vit. Bara för att retas lite. Det hade blivit en rejäl kontrast. Sedan gick ungdomarna av och deras platser fylldes av andra.

De här ungdomarna var redan medvetna om att de utmärkte sig genom sitt utseende. Ändå är Stockholm en stad där alla typer av utseenden finns. Vissa utseenden finns dock mer på vissa platser än andra.

Att jag som förälder skulle låtsas som om mitt barn ser precis likadan ut som mig och min man, skulle jag verkligen göra det? I boken Adoption med förhinder beskrivs familjer där det är så, där barnen inte får gehör för att de blir utpekade som annorlunda av sin omgivning. Föräldrarna svarar bara – Men du är ju precis som oss! Och barnet undrar – Ser de inte att jag är mörk? Hur ska man nånsin kunna ta itu med t ex mobbning om föräldrarna inte kan se problemet?

Det här är definitivt något som jag kommer att bära med mig. Det känns som en av alla mina oroskällor.