Jobbig läsning

I helgen läste jag om författaren Astrid Flemberg Alcalá i DN. För tre år sedan gav hon ut en roman baserad på sina upplevelser som adoptivmamma Och vet inte vart. Sedan boken gavs ut har den yngre av hennes två söner tragiskt nog begått självmord. 

Jag har hittills hållit mig undan från den boken, eftersom skildringar av när det går fel i adoptioner har känts för oroande att ta del av. Men nu kände jag att jag verkligen måste ta reda på varför det inte blev bra i den här familjen. Nånstans är det min skyldighet mot ett kommande barn att även ha lärt av de historier som inte är solskenshistorier.

Hittills har jag bara läst drygt hälften av boken. Visst är det smärtsamt att läsa om de traumatiserade pojkarna. Och smärtsamt att se hur föräldrarna försöker, men ändå inte lyckas nå fram. Som läsare kan man se tecken på att barnen ibland söker den där bekräftelsen, tryggheten, som är så viktig att svara på för att anknytning ska ske. Men att föräldrarna avvisar eller inte förstår barnens svaga signaler.

Det finns flera frågor som man ställer sig i läsningen. Varför sökte inte föräldrarna psykologisk hjälp för famíljen direkt? Vad kunde föräldrarna om anknytning när de for iväg och hämtade barnen? Vad innebär det när det är pappan som helst vill adoptera, men när det är mamman som får allt ansvar för omsorg och anknytningsarbete?

Jag tycker inte att boken avskräcker mig från att adoptera. Snarare att den väcker uppmärksamheten på problem som kan uppstå. Vi vet alla att det förmodligen blir någon typ av problem vid någon tidpunkt. Kanske väldigt små problem för vissa och stora för andra. Då är det väl bra att läsa om hur det kan gå till och kännas.

Boken diskuterades på Familjeliv. Det skrevs mycket om den när den kom ut, i t ex SvD. Boken verkar inte gå att köpa längre, men kan lånas på bibliotek.

7 reaktioner på ”Jobbig läsning

  1. När jag läste om boken första gången ville jag verkligen inte läsa den. Trodde att jag skulle bli för illa berörd. Men jag ändrade mig efter att ha läst artikeln (i nån annan tidining än DN) häromdagen.

    Svårigheten att söka hjälp när det krånglar mental verkar överstiga allt förnuft emellanåt. Ibland skulle tvingande remisser behövas. Det besvärliga är ju att ingen kan se in i nån annans smärta och riktigt förstå den.
    Nu kanske jag kommer våga att läsa boken! Tack för pepp! Igen!

  2. Jag läste också om henne och barnen i DN. Först ville jag verkligen inte läsa boken, men nu börjar det så sakta gå mot att jag faktiskt vill läsa och se hur det var.

  3. En av de få böcker jag börjat på utan att läsa ut. Lånade den av svärmor innan jag börjat uppleva barnlösheten så jobbig som jag gör nu, men slutade läsa i alla fall. Läste också om henne i DN och blev lite nyfiken på boken igen.

  4. Ping: Hur mycket måste man älska? « Heddas Dagbok
  5. Ping: Att ta itu med oroligheten « Heddas Dagbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s