Att ta itu med oroligheten

Nu läser jag rapporten/boken Adoption med förhinder av Tobias Hübinette och Carina Tigervall. Sedan jag läste Och vet inte vart har jag velat gå på djupet i varför en del adopterade inte mår så bra. Jag har också hamnat i diskussioner i sociala medier där adoption ifrågasatts pga det dåliga måendet hos adopterade. Jag har då kunnat svara med fakta, siffror och statistik som jag lärt mig. Men hur kan jag själv veta något om hur det är att leva i Sverige som internationellt adopterad?

Jag tycker att som blivande adoptivförälder har jag en skyldighet att sätta mig in i problemet med diskriminering av människor med icke-vitt utseende i vårt samhälle. Ja, även om jag inte hade valt att adoptera är det såklart ett viktigt ämne. Men nu kommer jag bli berörd av detta på närmast möjliga sätt, genom ett barn som vi tar till oss i vår familj.

Jag har bara kommit halvvägs i boken ännu, men har fått lite bättre begrepp om vad rasifiering egentligen innebär och den blindhet för detta problem som har funnits hos många adoptivföräldrar. Tidigare i somras skrev jag om häftet Vitt som norm från adoptionsorganisationerna, som inte alls lyckas förklara den här problematiken på ett bra sätt. Men grejen är väl att även om det i biologisk mening inte finns raser, så är det ändå något som människor i allmänhet hänvisar till. (T ex svärfar.) Det har betydelse för hur man bemöts hur man ser ut, hur mörk eller ljus man är.

Jag tänker på en händelse som jag var med om nu i veckan. Jag skulle åka hem och det var proppfullt på tunnelbanan. Jag klev på en vagn där det stod en massa människor, men så såg jag en ensam ledig sittplats som jag trängde mig fram till. Jag tittade mig omkring, varför satte sig ingen av dem som stod närmare? Min slutsats var att de avskräcktes av att på de tre upptagna sätena satt tre ungdomar i 13-15-årsåldern. Ungdomarna såg ut att komma från Östafrika, kanske Somalia. Det var två flickor och en pojke och en av flickorna hade sjal kring huvudet. Ungdomarna pratade (svenska) ganska högt, men jag har inget problem med ungdomar eftersom jag har jobbat med tonåringar i nästan 10 år i tidigare jobb. Dessutom hade jag musik i öronen. Plötsligt hör jag att de börjar prata om hur svart pojken är. Alla tre sticker fram sina armar för att jämföra vem av dem som är svartast, vilket de pratar högt om.

Då började jag nästan le lite för mig själv, för jag förstod ju att de gjorde detta för att provocera omgivningen. ”Vi är jättefarliga att sitta bredvid och kolla dessutom hur svarta vi är!”. Jag hade god lust att sticka fram min egen arm, för jag är väldigt vit för att vara vit. Bara för att retas lite. Det hade blivit en rejäl kontrast. Sedan gick ungdomarna av och deras platser fylldes av andra.

De här ungdomarna var redan medvetna om att de utmärkte sig genom sitt utseende. Ändå är Stockholm en stad där alla typer av utseenden finns. Vissa utseenden finns dock mer på vissa platser än andra.

Att jag som förälder skulle låtsas som om mitt barn ser precis likadan ut som mig och min man, skulle jag verkligen göra det? I boken Adoption med förhinder beskrivs familjer där det är så, där barnen inte får gehör för att de blir utpekade som annorlunda av sin omgivning. Föräldrarna svarar bara – Men du är ju precis som oss! Och barnet undrar – Ser de inte att jag är mörk? Hur ska man nånsin kunna ta itu med t ex mobbning om föräldrarna inte kan se problemet?

Det här är definitivt något som jag kommer att bära med mig. Det känns som en av alla mina oroskällor.

Annonser

12 reaktioner på ”Att ta itu med oroligheten

  1. Jag upplever att det är en svår balansgång mellan att ”överproblematisera” genom att reagera allt för kraftigt på uttalanden från andra barn och göra en affär av annorlundaskapet och att att allt för mycket neutralisera / avfärda det som sägs. Vad som är lagom handlar i alla fall i teorin om att möta sitt barn, med sin personlighet, på det sätt just hon eller han behöver. Man får gå på känsla men det är ju lätt att projecera sina egna känslor kring en händelse på barnet speciellt när det handlar om sådan som gör att man själv blir upprörd. Inte alldeles lätt…
    Min dotter pratar för närvarande mycket om sina asiatiska ögon, att det är orättvist att vi som ”är svenskar” har ögon som kan bli mycket större än hennes som är smala. Jag vet också att de mer jobbiga ungarna i klassen har kommenterat hennes ögon.
    En del av mig vill slå på den som säger något som sårar mitt barn, samtidigt inser jag att jag knappast hjälper henne med det agerandet :-D.. Hennes ögon är ju så otroligt vacka, glittrande mörka, och passar ju perfekt till hennes utseende och ursprung. Jag vill att hon ska känna sig stolt över sitt utseende och sina ögon, ett par svenska ”koögon” skulle inte vara särskilt snyggt… Men hur säger man det utan att avfärda eller problematisera?

  2. Du är så himla fantastisk Hedda. Frågeställningar som har med adoptionen går du verkligen till botten med. Och visst har jag tänkt mycket på det här med att adoption av ett barn som blir olik oss Svenskar till utseendet, men inte ännu inte grävt till botten med. Jag antar att mina funderingar också kommer att bli intenstivare och mer konkritiserade ju närmare adoptionen man kommer. Kram Kix

  3. Tack för din kommentar Karin! Ja, det måste vara jättesvårt att veta hur man gör i praktiken. Visst ska man göra allt för att stärka barnets egen självkänsla, men det tar ju inte bort de kommentarer som andra barn oundvikligen häver ur sig. Och hur stärker man egentligen barnet på bästa sätt, genom att betona det lika eller det olika… Jag har nog mycket att lära av er som redan är föräldrar… 🙂

  4. Hej Hedda!
    Jag är en ganska ny läsare av din blogg och kan se problemet utifrån flera synvinklar då jag själv är adopterad från Asien och dessutom försökt bli gravid i många jobbiga år innan jag äntligen lyckades. Funderade mycket på att själv adoptera och trots att jag rent generellt inte har något emot adoptioner så ville jag så förtvivlat gärna ha/få någon som är biologiskt lik mig, då jag saknat detta hela mitt liv.
    Detta att vara synligt adopterad är ibland något som skapar utanförskap och visst kan man bli utsatt för mer eller mindre rasistiska uttalanden och påhopp. Själv kan jag tycka att det är jättejobbigt och att mina adoptivföräldrar som adopterade mig i mitten av 70-talet lite naivt har blundat för alla dessa frågor. De är fortfarande mycket obenägna till att prata öppet om detta trots att jag själv t.o.m varit ute och föreläst om ämnet i flera år. Den allra jobbigaste perioden, vad gäller utseende och tillhörighet, var dock för mig i tonåren. Det kändes som att alla bara såg mitt utseende och tyckte sig ha rätt att fälla kommentarer och fråga de mest privata saker bara för att jag inte såg svensk ut. Det som varit jobbigt att hantera nu är mer svårigheterna att bli förälder, få missfall och föräldraskapet i sig som tvingar upp minnen och frågor om min tidigaste barndom. Jag har periodvis mått dåligt men jag har inte alltid varit missnöjd heller. Och i det stora hela är jag glad och stolt över att jag är adopterad. Men det kommer att komma tider då man som adopterad funderar mycket på detta och måste lära sig att handskas med omgivningen.
    Vad jag egentligen ville säga till dig är att jag tycker det är jättebra att du läser och försöker tänka igenom en del av detta innan ni får ert efterlängtade barn. Ju mer öppen, medveten och förberedd man är i förväg, desto bättre förutsättningar tror jag att man har för att det ska bli bra. Sen får man göra så gott man kan! Allt går ju inte att förbereda sig på ändå. Jag tycker du är modig och visar stort ansvar genom att sätta dig in dessa frågor.
    Du är välkommen att höra av dig om du känner för det. Lycka till på ditt stora äventyr! 🙂

  5. Det här är frågor som jag också funderar jättemycket på och vi har ett enormt ansvar för hur vårt kommande barn blir bemött även av andra. Vi kan ju inte finnas där och skydda dem hela tiden och det saknas diskusionsforum där man kan få lufta tankar om de här farhågorna! Jag är glad att vi som adopterar nu går utbildningar, läser litteratur och pratar med varandra… Jag tror på något sätt att tonårstiden är den värsta då de ovanpå alla de ”vanliga” tonårstankarna grubblar väldigt mycket på sitt ursprung. Men det är ju lite som den som höll i vår hämta barnkurs sa : vi som adopterar tänker väldigt mycket på adoptionen i början och då förstår ju inte barnet innebörden av det. Med tiden bleknar våra tankar bort och vi blir en ”vanlig” familj medans för varje år som går växer innebörden av adoptionen för dem och blir mer konkret och frågorna ökar… Mycket svårt att prata om men jag tackar dig Hedda för att du väcker upp frågorna!

  6. Det är kan säkert vara svårt att inte se ”svensk” ut i Sverige, kanske svårare än vad det var på 70- och 80-talet.

    De som är adopterade och inte mår bra jämförs ju alltid med barn och ungdomar som är födda i Sverige, men hur hade den enskilda personens liv blivit om hon/han bott kvar i sitt ursprungsland? Jag tror att den adopterades liv oftast blir bättre i Sverige än vad det annars hade varit.

  7. Nelle, så tror jag med. Att få föräldrar är alltid det bästa alternativet. Men många förespråkar att adoption alltid ska ske inhemskt. Tyvärr ser inte vår värld ut så. Och förhoppningsvis är vi tillräckligt många som vill motverka diskriminering och fördomar.

    Medan du finns: Jag har läst din uppsats nu, mycket intressant! Är även det en fråga som jag funderar mycket över och säkert kommer skriva något om.

    Izelinn: vad roligt med en ny läsare! Tråkigt att du liksom jag och vi haft svårt att få barn, men roligt att det nu har lyckats? 🙂 Kan förstå att det är viktigare att få de biologiska rötterna ”framåt” om man inte har dem ”bakåt”. Försöker ta in vad vuxna adopterade säger och skriver, men man kan verkligen tala om att upplevelsen av att vara adopterad är mångskiftande. Har en kollega i min ålder från Sydkorea. Hon säger sig inte ha haft så mycket mer problem än att många påpekat hur bra svenska hon pratar.

    Säkert är det som Litenlängtan skriver, att betydelsen av adoptionen ökar för barnet när det blir äldre, medan föräldrarna är mest fokuserade på ämnet just när de får sitt barn.

  8. Som vanligt, Hedda, så väcker ditt inlägg många tankar hos mig. Jag tänker på Hübinette och undrar om jag skulle orka läsa den där boken. Har bara läst en artikel av honom, och jag blev bara arg. Det blir ett sånt skevt fokus på problem och är skrämmande när man ser adoptionen som orsak till alla problem en människa får i livet. Självklart ska man arbeta för att inhemsk adoption ska öka i givarländerna, men att sluta med internationella adoptioner kan knappast vara ett sätt att öka antalet välmående människor i världen. 
    Vi är överviktiga i vår släkt. Överviktiga drabbas av både fördomar och ohälsa. En del, men inte alla. Var det fel av oss att kämpa för att få ett biologiskt barn? Den kampen var ju inte med barnets bästa utan för vår egen skull. Vi längtade efter barn. Och tror att vi kan bli dugliga föräldrar som kan ge våra barn trygghet och en del verktyg att möta en orättvis värld. Jag tror det räcker långt. Att vi inte  blundar för vad som möter våra barn, och att vi kommer ihåg att tala med varandra också om det svåra.

    Att ange rasismen som anledning att sluta med adoptioner blir för mig samma sak som att för barnens bästa förespråka att alla barn med något funktionshinder ska aborteras bort. Omöjligt. 

    Hoppsan. Det här blev visst en debatt mot Hübinette istället. Som jag inte ens vill läsa. Jag gör det nog lite enkelt för mig.

    Tack för att du engagerar oss med dina funderingar. 

  9. Cecilia, jag har också uppfattat Hubinette så förut, när jag sett honom på tv, att han vill att internationell adoption ska upphöra. Men det är inte fokus för den här studien, som han gör tillsammans med en kvinna som är adoptivmor till två flickor. Fokus är att lyfta den diskriminering som faktiskt förekommer och det tycker jag är bra.

    Tror också det lätt blir så att det som man upplever som det stora problemet i sitt liv får skulden för allting. Alla människor har oundvikligen problem av olika slag och säkert får de allra flesta med sig något från barndomen som de senare lider av på ett eller annat sätt.

    Ingen vuxen adopterad som jag har haft kontakt med har velat att internationell adoption ska upphöra. Själv tänker jag, trots alla farhågor och rädslor kring om man gör rätt eller ej, att ett barn alltid får det bättre med föräldrar. Kommer det hit, så är det också väldigt efterlängtat och får möjligheter som barnet troligen aldrigt haft i sitt födelseland.

    Men jag kan också se det koloniala arvet i att det är vi som adopterar från dessa länder, och inte tvärtom. Det känns inte 100% ok, men så ser världen ut.

  10. Det som är så sorgligt när diskussionen blir så polariserad och problem har en tendens att ensidigt lyftas fram är att det definitivt bidrar till beslut som absolut inte är till barnens bästa.
    Ta Sydkorea tex som bland annat med hänvisning till grupper bland vuxna adopterade men också för att man är känslig för sitt rykte, minskar sina internationella adoptioner varje år trots att inte man lyckats öka de nationella adoptionerna mer än marginellt. Eftersom antalet övergivnaden inte minskat innebär detta med andra ord att många, många barn varje år istället får växa upp på barnhem…
    Jag får riktigt ont i magen och själen när jag tänker på att mina barn om dom fötts de senaste åren kunde varit bland dom som inte skulle fått en familj alls pga av minskningen, som samtidigt marknadsförs som lyckad (antalet internationella adoptioner är mindre än de nationella… Japp med en tillräcklig minskning blir det ju så, ursäkta sarkasmen)

    Sen betyder det inte att man som förälder får undvika att hantera det som känns jobbigt i vardagen och med att ha ett annorlunda utseende, man måste ju stötta från nuet och dess förutsättningar! Men det är ju liksom två olika saker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s