Etikettarkiv: skam
Det förflutna bär man med sig
Tycker att dottern utvecklas fort nu. Hon har lärt sig att säga ”tack” och ”förlåt”! Kan tillägga att det inte är något vi har tränat henne till, utan hon har helt enkelt tagit efter omgivningen, dvs oss. Känns som att vi gör något rätt ändå. Kanske har det känts bra för henne när mamma och pappa har sagt förlåt efter att vi t ex har rutit till lite onödigt starkt. Märker att det tröstar henne när vi ber om ursäkt för att vi tagit i för mycket, alternativt gjort något annat vi inte önskade. Kanske vill hon göra detsamma för oss?
Hon sätter alltmer ord på känslor och minnen. Jag tror att den största rädslan hos henne börjar släppa nu. Det funkar allt bättre att leka med/kring andra barn också.
Jag själv tänker alltmer på det jag sist talade om hos min terapeut. Att bakom alla lager av säkerhet och kompetens som jag skaffat mig genom åren, sitter fortfarande det där ledsna, ensamma och skamfyllda barnet. Det är en oerhört sorglig känsla och jag känner mig nedstämd. Är jag fortfarande sådär liten och värdelös, trots allt? Det tynger mina dagar. Jag förstår nu att jag försökt undgå den känslan genom att undvika den, inte genom att bearbeta den. Och jag vet bara inte hur jag ska börja eller göra. Kanske kan den nya terapiformen hjälpa, som jag ska prova efter sommaren.
Jag tror att jag lurade mig själv litegrann när jag lyckades bli av med skammen över barnlösheten, att jag lagt av mig skammen för gott. Men nu känner jag att det inte är så. Det sitter djupare. Inte skammen över barnlöshet, men skammen över mig själv. En föresats hos mig har varit att inte försöka att föra över skam på mitt barn. Men jag tänker att jag kanske delvis är blind för att/om jag gör det, eftersom jag inte har bearbetat min egen skam tillräckligt.
Blä, det känns lite som att vara tillbaka på ruta ett och jag känner mig väldigt känslig inför omvärlden. Min terapeut sa att i och med relationen till min dotter, så tvingas jag kanske att möta mina största utmaningar hos mig själv. Barn kan säga oerhört sårande saker och om jag inte riktigt tror på mig själv, så går de sakerna rakt in och gör ont, det är något jag har känt av. Jag har ingen lust att gå in i min egen smärta istället för att vara närvarande med mitt barn, så som min mamma gjorde när jag var liten. Min dotter ska inte behöva känna att ”säger jag något dumt till mamma, så börjar hon gråta och det är mitt fel”.
Ja, vi får väl se vart det här tar vägen. Det kallas kanske för utveckling, men det är jobbigt. Kanske är det lika jobbigt för min dotter att utvecklas.
Fortsättning om komplicerade föräldrarelationer
Om föräldrar vore som vilka personer som helst, då skulle man kunna byta ut dem mot några andra vänner när de inte fanns där för en. Då skulle deras brist på stöd inte göra lika ont. Då skulle man kanske inte grubbla sig fördärvad över varför allting blev som det blev.
Min strategi att öppna upp mot världen, alltså att släppa in människor mer mitt liv, fungerar inte så bra vad gäller mina föräldrar. Jag gör ju en del tafatta försök, men det fungerar inte riktigt.
Följande konversation idag: Jag och min mamma (hon är på besök för att julhandla i storstaden) sitter och äter lunch. Min mamma nämner att nypensionerade pappa inte verkar sakna jobbet alls. Jag frågar lite kring det. Sedan säger jag, att det är svårt att trappa ner på arbetet, när man inte vet om man ska vara ledig om 1 månad, 3 månader eller ännu längre. Min mamma som ett frågetecken. Och jag – men jag ska ju vara föräldraledig. Tystnad från mamma.
För mig var det ett sätt att försöka öppna upp, att ventilera min osäkerhet kring hur jag ska hantera jobbet under denna väntan som jag inte vet hur lång den blir. Problemet för mig är ju att min mamma aldrig nappar på dessa beten. Det blir helt tyst, inte en följdfråga eller kommentar på någonting.
Det skulle vara enkelt om jag kunde avfärda min mamma som en person med en intellektuell funktionsnedsättning. Då skulle jag kunna förlåta henne, som nämndes i en tidigare kommentar på bloggen. Men om jag har samma förväntningar på henne som jag har på min övriga omgivning, så innebär ju det samtidigt att jag tillerkänner henne samma kapacitet som alla andra att visa medkänsla och ge stöd.
Kan man ha krav och förväntningar på sina föräldrar och i så fall vilka? Jag har svårt att förstå varför mina förväntningar på min mamma ska vara lägre än på andra människor. Om jag säger till en vän att jag oroar mig för hur barnväntan ska gå, så har jag en förväntan om att få tillbaka något i stil med ”jag förstår att du oroar dig”, ” det låter som en jobbig situation” eller motsvarande. Får jag aldrig den responsen, ja då kanske jag undviker träffar med den vännen i fortsättningen.
Jag har ingen önskan om att bryta med mina föräldrar. Jag har bara en önskan att de ska visa att de bryr sig. Som barn ledde deras beteende till att jag blev en person som trodde att jag inte var värd att bry sig om. (Något jag har börjat komma över först de senaste åren.) Nu har jag varken önskan eller förmåga att förlåta dem för något som fortfarande pågår i vuxen ålder, eller att förlåta dem för något de aldrig ens bett om att få förlåtelse för.
Medan jag skriver detta får jag en idé. Kan det vara så att den skam som jag själv fick inristad i mig under barndomen, har ett starkt grepp om mina föräldrar fortfarande? Om man känner egen skam, så för man den vidare. Om man aldrig gör sig av med sin skam så kommer den att sitta där som ett hinder, för relationer och för växande. Det är en möjlig teori ialla fall. Jag ska fundera mer på den.
Skillnad
När livet är tungt känns det som om precis allt går tonat i svart, även de delar som inte har just med de tyngsta delarna av livet att göra.
För att nu återigen ta upp ämnet tv och Grey’s anatomy, som jag ju regelbundet följer och tycker ofta har något slags parallell till mitt eget liv, så var gårdagens avsnitt en sådan svarttonad upplevelse. Henry, gift med Dr Altman, dog slutligen av sin sjukdom. Visst, det är tv och inte verklighet, men i mitt tillstånd suger jag nog upp dysterhet som en svamp. Henry dog av en sjukdom som jag själv misstänktes ha när jag blev sjuk för 3,5 år sedan. De symtom som jag hade är samma symptom som denna sjukdom visar upp, och man måste genomföra en genetisk test för att kontrollera om så är fallet. Jag har gjort testen och jag har inte den sjukdomen, vilket var en lättnad som är svårbeskriven. Men jag kände ändå behov av att prata om det med maken – varför dog inte jag? Dessutom verkar Merediths och Dereks adoption gå åt pipan också, eländet tar aldrig slut.
Pratade just med vår utredare på familjerätten, som är en stabil och klok kvinna. Hon frågade om jag hade någon att prata med vad gäller sorgen över det barn som vi nu inte kunde ta till oss. Och det har jag ju. Jag tänker att det är en stor skillnad mellan hur det var för mig för några år sedan och hur det är nu. Jag har vågat släppa människor närmare och det betyder att jag har fler att prata med om det som är svårt.
Igår lyssnade jag på Radiopsykologen (som jag först började lyssna på efter tips från Cecilia), ett samtal från en man som har svårt att bedöma vad han kan och får göra i relation till andra människor. Hans fråga var i stort sett: Får jag säga ifrån eller är jag en ond människa då? Jag kände så igen mig, inte i hans specifika problem, men i oförmågan att bedöma och värdera sin egen rätt att utgå från vad JAG känner. Mannen i samtalet vill att psykologen ska vägleda och bekräfta om han gör rätt när han säger ifrån. Likadant var det med mig när jag började gå hos min terapeut. Jag ville att hon skulle värdera och bekräfta mina uppleveler, om det var rätt av mig att tycka att de var jobbiga, eller om det bara var ”normala” saker som man inte skulle bli så upprörd eller ledsen över. Det jag inte förstod då var att jag har rätt att definiera det själv, vad som är jobbigt och inte.
Idag kan jag ta mig rätten att själv avgöra hur jag mår. Att min mamma inte har kunnat följa upp samtalet jag ringde till henne för över en vecka sedan om den tunga processen i att välja bort ett barn, det är tråkigt, men det ändrar inte min förmåga att bedöma vad som inte är en bagatell, för mig. Att människor runtomkring mig inte alltid kan bemöta det som är svårt behöver inte betyda att det är jag som ska stå där med skammen, att det är jag som falerar. Det är stort att kunna kasta av sig skammen och förstå att det jag känner betyder precis lika mycket som det andra känner. För mig är det stort, eftersom det är en ny upplevelse.
Det är tungt nu. Men igår kväll tändes en tanke som väckte en gnista av ett hopp. Jag vantrivs ju på mitt arbete, det som en gång var mitt drömjobb är idag någonting jag drar mig för att gå upp till på morgonen. Och igår – tack vare en fråga från maken – fick jag en ingivelse om ungefär vad jag skulle vilja göra istället. Jag har en gång påbörjat en distansutbildning för att kunna ta den typen av jobb, men kunde inte fullfölja pga tidsbrist och arbetsbelastning. Kanske kan jag på något sätt börja om med det igen, någon gång.
Heddas Dagbok 