Lösenordsskyddad: Skam

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Det förflutna bär man med sig

Tycker att dottern utvecklas fort nu. Hon har lärt sig att säga ”tack” och ”förlåt”! Kan tillägga att det inte är något vi har tränat henne till, utan hon har helt enkelt tagit efter omgivningen, dvs oss. Känns som att vi gör något rätt ändå. Kanske har det känts bra för henne när mamma och pappa har sagt förlåt efter att vi t ex har rutit till lite onödigt starkt. Märker att det tröstar henne när vi ber om ursäkt för att vi tagit i för mycket, alternativt gjort något annat vi inte önskade. Kanske vill hon göra detsamma för oss?

Hon sätter alltmer ord på känslor och minnen. Jag tror att den största rädslan hos henne börjar släppa nu. Det funkar allt bättre att leka med/kring andra barn också.

Jag själv tänker alltmer på det jag sist talade om hos min terapeut. Att bakom alla lager av säkerhet och kompetens som jag skaffat mig genom åren, sitter fortfarande det där ledsna, ensamma och skamfyllda barnet. Det är en oerhört sorglig känsla och jag känner mig nedstämd. Är jag fortfarande sådär liten och värdelös, trots allt? Det tynger mina dagar. Jag förstår nu att jag försökt undgå den känslan genom att undvika den, inte genom att bearbeta den. Och jag vet bara inte hur jag ska börja eller göra. Kanske kan den nya terapiformen hjälpa, som jag ska prova efter sommaren.

Jag tror att jag lurade mig själv litegrann när jag lyckades bli av med skammen över barnlösheten, att jag lagt av mig skammen för gott. Men nu känner jag att det inte är så. Det sitter djupare. Inte skammen över barnlöshet, men skammen över mig själv. En föresats hos mig har varit att inte försöka att föra över skam på mitt barn. Men jag tänker att jag kanske delvis är blind för att/om jag gör det, eftersom jag inte har bearbetat min egen skam tillräckligt.

Blä, det känns lite som att vara tillbaka på ruta ett och jag känner mig väldigt känslig inför omvärlden. Min terapeut sa att i och med relationen till min dotter, så tvingas jag kanske att möta mina största utmaningar hos mig själv. Barn kan säga oerhört sårande saker och om jag inte riktigt tror på mig själv, så går de sakerna rakt in och gör ont, det är något jag har känt av. Jag har ingen lust att gå in i min egen smärta istället för att vara närvarande med mitt barn, så som min mamma gjorde när jag var liten. Min dotter ska inte behöva känna att ”säger jag något dumt till mamma, så börjar hon gråta och det är mitt fel”.

Ja, vi får väl se vart det här tar vägen. Det kallas kanske för utveckling, men det är jobbigt. Kanske är det lika jobbigt för min dotter att utvecklas.

Fortsättning om komplicerade föräldrarelationer

Om föräldrar vore som vilka personer som helst, då skulle man kunna byta ut dem mot några andra vänner när de inte fanns där för en. Då skulle deras brist på stöd inte göra lika ont. Då skulle man kanske inte grubbla sig fördärvad över varför allting blev som det blev.

Min strategi att öppna upp mot världen, alltså att släppa in människor mer  mitt liv, fungerar inte så bra vad gäller mina föräldrar. Jag gör ju en del tafatta försök, men det fungerar inte riktigt.

Följande konversation idag: Jag och min mamma (hon är på besök för att julhandla i storstaden) sitter och äter lunch. Min mamma nämner att nypensionerade pappa inte verkar sakna jobbet alls. Jag frågar lite kring det. Sedan säger jag, att det är svårt att trappa ner på arbetet, när man inte vet om man ska vara ledig om 1 månad, 3 månader eller ännu längre. Min mamma som ett frågetecken. Och jag – men jag ska ju vara föräldraledig. Tystnad från mamma.

För mig var det ett sätt att försöka öppna upp, att ventilera min osäkerhet kring hur jag ska hantera jobbet under denna väntan som jag inte vet hur lång den blir. Problemet för mig är ju att min mamma aldrig nappar på dessa beten. Det blir helt tyst, inte en följdfråga eller kommentar på någonting.

Det skulle vara enkelt om jag kunde avfärda min mamma som en person med en intellektuell funktionsnedsättning. Då skulle jag kunna förlåta henne, som nämndes i en tidigare kommentar på bloggen. Men om jag har samma förväntningar på henne som jag har på min övriga omgivning, så innebär ju det samtidigt att jag tillerkänner henne samma kapacitet som alla andra att visa medkänsla och ge stöd.

Kan man ha krav och förväntningar på sina föräldrar och i så fall vilka? Jag har svårt att förstå varför mina förväntningar på min mamma ska vara lägre än på andra människor. Om jag säger till en vän att jag oroar mig för hur barnväntan ska gå, så har jag en förväntan om att få tillbaka något i stil med ”jag förstår att du oroar dig”, ” det låter som en jobbig situation” eller motsvarande. Får jag aldrig den responsen, ja då kanske jag undviker träffar med den vännen i fortsättningen.

Jag har ingen önskan om att bryta med mina föräldrar. Jag har bara en önskan att de ska visa att de bryr sig. Som barn ledde deras beteende till att jag blev en person som trodde att jag inte var värd att bry sig om. (Något jag har börjat komma över först de senaste åren.)  Nu har jag varken önskan eller förmåga att förlåta dem för något som fortfarande pågår i vuxen ålder, eller att förlåta dem för något de aldrig ens bett om att få förlåtelse för.

Medan jag skriver detta får jag en idé. Kan det vara så att den skam som jag själv fick inristad i mig under barndomen, har ett starkt grepp om mina föräldrar fortfarande? Om man känner egen skam, så för man den vidare. Om man aldrig gör sig av med sin skam så kommer den att sitta där som ett hinder, för relationer och för växande. Det är en möjlig teori ialla fall. Jag ska fundera mer på den.

Skillnad

När livet är tungt känns det som om precis allt går tonat i svart, även de delar som inte har just med de tyngsta delarna av livet att göra.

För att nu återigen ta upp ämnet tv och Grey’s anatomy, som jag ju regelbundet följer och tycker ofta har något slags parallell till mitt eget liv, så var gårdagens avsnitt en sådan svarttonad upplevelse. Henry, gift med Dr Altman, dog slutligen av sin sjukdom. Visst, det är tv och inte verklighet, men i mitt tillstånd suger jag nog upp dysterhet som en svamp. Henry dog av en sjukdom som jag själv misstänktes ha när jag blev sjuk för 3,5 år sedan. De symtom som jag hade är samma symptom som denna sjukdom visar upp, och man måste genomföra en genetisk test för att kontrollera om så är fallet. Jag har gjort testen och jag har inte den sjukdomen, vilket var en lättnad som är svårbeskriven. Men jag kände ändå behov av att prata om det med maken – varför dog inte jag? Dessutom verkar Merediths och Dereks adoption gå åt pipan också, eländet tar aldrig slut.

Pratade just med vår utredare på familjerätten, som är en stabil och klok kvinna. Hon frågade om jag hade någon att prata med vad gäller sorgen över det barn som vi nu inte kunde ta till oss. Och det har jag ju. Jag tänker att det är en stor skillnad mellan hur det var för mig för några år sedan och hur det är nu. Jag har vågat släppa människor närmare och det betyder att jag har fler att prata med om det som är svårt.

Igår lyssnade jag på Radiopsykologen (som jag först började lyssna på efter tips från Cecilia), ett samtal från en man som har svårt att bedöma vad han kan och får göra i relation till andra människor. Hans fråga var i stort sett: Får jag säga ifrån eller är jag en ond människa då? Jag kände så igen mig, inte i hans specifika problem, men i oförmågan att bedöma och värdera sin egen rätt att utgå från vad JAG känner. Mannen i samtalet vill att psykologen ska vägleda och bekräfta om han gör rätt när han säger ifrån. Likadant var det med mig när jag började gå hos min terapeut. Jag ville att hon skulle värdera och bekräfta mina uppleveler, om det var rätt av mig att tycka att de var jobbiga, eller om det bara var ”normala” saker som man inte skulle bli så upprörd eller ledsen över. Det jag inte förstod då var att jag har rätt att definiera det själv, vad som är jobbigt och inte.

Idag kan jag ta mig rätten att själv avgöra hur jag mår. Att min mamma inte har kunnat följa upp samtalet jag ringde till henne för över en vecka sedan om den tunga processen i att välja bort ett barn, det är tråkigt, men det ändrar inte min förmåga att bedöma vad som inte är en bagatell, för mig. Att människor runtomkring mig inte alltid kan bemöta det som är svårt behöver inte betyda att det är jag som ska stå där med skammen, att det är jag som falerar. Det är stort att kunna kasta av sig skammen och förstå att det jag känner betyder precis lika mycket som det andra känner. För mig är det stort, eftersom det är en ny upplevelse.

Det är tungt nu. Men igår kväll tändes en tanke som väckte en gnista av ett hopp. Jag vantrivs ju på mitt arbete, det som en gång var mitt drömjobb är idag någonting jag drar mig för att gå upp till på morgonen. Och igår – tack vare en fråga från maken – fick jag en ingivelse om ungefär vad jag skulle vilja göra istället. Jag har en gång påbörjat en distansutbildning för att kunna ta den typen av jobb, men kunde inte fullfölja pga tidsbrist och arbetsbelastning. Kanske kan jag på något sätt börja om med det igen, någon gång.

Livskvalitet

Funderar en del på Barnläntans undersökning och vad den visar. Just det här att så många som drygt hälften någon gång har funderat på att ta sitt liv på grund av barnlösheten och att en del har dessa tankar varje vecka. Samtidigt som mer än hälften aldrig har erbjudits psykologiskt stöd. Att lämnas ensam med sådana svåra tankar är tufft. Det är egentligen ett stort folkhälsoproblem vi har att göra med, men ett dolt. Det enda sättet, tror jag, att få mer stöd till den här gruppen, det är att börja tala mer öppet om ofrivillig barnlöshet. Inte bara för att fler ska få hjälp, men för att färre ska slippa känna sig ensamma och misslyckade.

Som jag skrev tidigare, i vissa länder blir en ofrivilligt barnlös kvinna utstött från samhället. Så är det inte hos oss, men vissa av de värderingar som ligger till grund för en sådan syn på kvinnor har vi spår av även hos oss. Helt enkelt därför att om vi går tillbaka i tiden var en kvinna som inte kunde producera barn av mindre värde, även hos oss.

Det är jättesvårt att vara den som bryter tabut och öppet börjar berätta om sina erfarenheter av ofrivilligt barnlöshet. Det är mycket lättare att berätta om det när man har den perioden bakom sig. När man själv är i kris, så har man fullt upp med sina egna reaktioner och att läka sig själv. När man har läkt, det kanske är då som fler av oss kan börja berätta – mer?

Jag hittade en artikel om sorg på nätet idag, en amerikansk hjälpguide för olika sorters livsproblem. Bland annat listades myter och fakta om sorg på ett sätt som jag tycker var bra. Jag översatte lite:

Myt: Smärtan försvinner snabbare om du ignorerar den.
Fakta: Om du försöker igorera smärtan kommer den inte till ytan och på lång sikt blir det värre. För att kunna läka måste du aktivt ta itu med smärtan.
Myt: Det är viktigt att ”vara stark” när man går igenom en förlust.
Fakta: Att känna sig ledsen, rädd eller ensam är en normal reaktion. Du är inte svag därför att du gråter. Du behöver inte ”skydda” dina nära genom att sätta på dig en mask. Om du visar dina sanna känslor så kan det hjälpa både dem och dig.
Myt: Om du inte gråter så betyder det att du inte är ledsen över din förlust.
Fakta: Att gråta är ett vanligt uttryck för sorg, men det är inte det enda uttrycket. De som inte gråter kan känna lika djup smärta, men visar det på andra sätt.
Myt: Sorg varar i ungefär ett år.
Fakta: Det finns ingen tidsgräns för sorg. Hur länge den varar varierar från person till person.

Att få hjälp att hantera sin sorg och smärta innebär ofta att den snabbare kan komma till ytan och bearbetas. Det är därför jag tycker det är så viktigt att människor får psykologisk hjälp. I barnlöshet blir det lätt så att man fastnar i ett sorgetillstånd som varar år efter år, eftersom själva krisen ju inte tar slut så länge processen till barn inte tar slut. Men jag tror ändå att det finns möjlighet för sorgen att lätta, även om man fortfarande befinner sig i barnlösheten. Om man får bra hjälp.

Nu blir det här ett alldeles för långt inlägg igen. Men jag insåg imorse att jag inte befinner mig i den där djupa sorgen längre. Och det känns som en befrielse. För jag har stundtals varit en av dem som inte känt någon mening med att leva. Jag har sett inre bilder av mig själv där jag kastar mig framför ett tåg. Framförallt har jag känt sorgen som ett tungt täcke som jag fått släpa med mig vart jag går, en enorm tyngd över axlarna. Men just nu känns det lättare än jag ens kommer ihåg att det har känts förut.

Och det finns ju flera skäl till det. 1. Vi är förhoppningsvis på väg att få barn. 2. Jag har släppt fram sorgen och låtit den finnas. 3. Jag har fått hjälp att se mina känslor och varför jag fungerar som jag gör genom terapi. 4. Att bli mer öppen gentemot andra med min situation har ffa stärkt mig. Detta betyder inte att min sorg är borta, men den dominerar inte tillvaron på samma sätt som förut. Det känns bra – just som en tyngd har lättat.

Motsägelsefullt

Litenlängtan skriver ett inlägg idag om att få frågan eller inte få frågan.

Vi som väntar och är ofrivilligt barnlösa är ofta extra känsliga när det gäller det här med frågor från andra. Får vi frågor vi uppfattar som klumpiga, så blir vi ledsna och sårade. Får vi ingen fråga alls, så blir vi ledsna och sårade över det också. Hur ska en omgivning förstå hur vi ska hanteras? Vill vi ha frågor kring vår barnlöshet och våra försök, eller inte?

Själv tillhör jag nog dem som gärna vill få frågor. Idag. Men säg för tre-fyra år sedan var läget ett annat. Då hade jag nog hellre sjunkit genom jorden än att få en fråga om barnskaffande. Då kände jag mig så misslyckad, mest misslyckad i hela världen. Utanför, felaktig och outcast på alla sätt och vis. Min rädsla var att andra skulle upptäcka dels hur dålig jag var, dels hur mycket skam jag hade kring min dålighet.

Idag känner jag mig inte dålig. De senaste åren har jag inför mig själv kunnat upprätta ett egenvärde. Viktiga faktorer i den processen har främst varit min genomgångna sjukdom och terapin som jag går i. Idag skäms jag inte för mig själv. Visst, nånstans djupt därinne finns fortfarande stråk av skam. Men de gör sig allt mindre påminda.

Därför vill jag gärna få frågor idag. Jag är inte rädd att andra ska se ned på mig eller att jag ska börja gråta. Men problemet är väl mitt invanda beteende att hålla det mesta inom mig. För att få frågor om t ex adoptionen måste jag bjuda till själv. Och jag har ibland svårt att hitta ingångar. Svårt att leda in samtalet på mitt privata. Jag är helt enkelt inte van.

Om några dagar ska jag resa iväg och hälsa på i min ursprungsfamilj. Jag skulle tro att jag kommer att få någon fråga om hur det går med adoptionen. Kanske frågor kring någon praktisk detalj. Men mer än så förväntar jag mig inte. I vår familj kan man inte tala om känslor. Det finns en historia av att när man försöker berätta blir man mött av tystnad eller irritation. Därför har jag svårt att bjuda in till samtal som rör mig själv. Och jag har också svårt att ställa personliga frågor till de andra i familjen. Hos oss så gör man liksom inte det.

Den här vanan att inte förvänta mig intresse hos andra har jag tagit med mig i arbetsliv och vänskapsliv. Den är ganska trög att göra sig av med! Man kan tycka att jag borde bjuda till mer, om jag nu vill att andra ska fråga mig hur det går. Men oj, så motigt det är att ta första steget…

Och så tar vi det här med skam igen

Ett återkommande tema i min terapi är skam. Den skam som man bär med sig inuti sedan barndomen och som jag tror att faktiskt väldigt många lider av. Om än inte alla.

I min barndom handlade skammen mycket om att känna sig utanför. Att inte vara tillräckligt bra för att få vara med, att inte vara tillräckligt bra för att mina föräldrar skulle vilja lyssna på mina problem. Den som var jag blev liksom förknippad med skam. I den senare 20-årsåldern flyttades skammen över till att gälla barnlösheten. Att inte kunna bli gravid, inte kunna bli en av alla dem som hade familj och barn. Också ett utanförskap.

För att både glömma skammen och dölja den för andra har jag överkompenserat på andra områden. Jag var inte populär som kompis, men jag var i alla fall väldigt duktig på annat. Jag fick ofta beröm som barn för att jag var så duktig på att teckna och måla. För att jag lärde mig läsa bra tidigt. Jag var ”duktig” i skolan. Som vuxen i yrkeslivet har jag kompenserat genom att arbeta hårdare och engagera mig mer än de flesta omkring mig. Det har betalat sig, jag har fått olika typer av belöningar och bekräftelse för detta. Men jag har samtidigt insett att inga av dessa åtgärder på något sätt har tagit bort den skam som jag bär inom mig. Skammen av att inte duga.

Ordet ”skamlös” är i vår kultur förknippat med något väldigt negativt. Att framhäva sig själv, att inte känna några gränser. Socialiseringen uppmuntrar skammen. Ibland råkar jag på människor som för mig framstår som ”skamlösa” i mina ögon, men på ett väldigt positivt sätt. Det är människor som inte verkar känna den här inneboende skammen, som inte verkar rädda att inte duga, som vågar visa vilka de egentligen är och som har empati över för andra. Jag blir väldigt avundsjuk. Hur gör man för att känna att jag är bra precis som jag är? Inte bättre än andra, men heller inte sämre.

I min ursprungsfamilj tror jag att alla känner att de inte riktigt duger till. Och det yttrar sig på olika sätt hos oss alla.

Just nu läser jag en bok, Skammens boning, av en författare som jag haft förmånen att ha kontakt med på olika sätt genom mitt jobb. I mina ögon framstår denna person som en oerhört stark, generös och modig person. Jag hade kanske inte kunnat tro att även hon är uppvuxen i skam. Eller hade jag det? Jag är så nyfiken på hur hon lyckades ta sig upp ur sin skam, att bli den hon är idag. Jag läser och någonstans hoppas jag finna svaret… kan man bryta en familjetradition av skam?