Jag brukar inte tänka så mycket på att jag närmar mig ett tidigt klimakterium numera. Det har gått över ett år sedan jag fick veta att mina ägg nästan var slut. men ibland när jag har en särskilt kort cykel så tänker jag på det. Som nu. För det är det enda tecknet på att klimakteriet är på gång. Allt kortare (mens)cykler och infertiliteten. Annars känner jag inte av någonting, inga vallningar eller något sådant.
Det sägs att man ska fråga sin mamma om när hennes klimakterium inföll, för att veta när det ska drabba en själv. Det skulle jag aldrig göra. Min mamma hade kanske ett tidigt klimakterium hon också, men för henne hade det ingen betydelse. Hon fick sina barn när hon var runt 25 år gammal. Vad som hände när hon närmade sig 40 var förmodligen ganska betydelselöst. Men det är förstås mer intressant för mig som har försökt att få barn i den här åldern.
Tänker på hur det var för 100 eller 200 år sedan. Då kanske ett tidigt klimakterium kunde ses som en välsignelse. Äntligen fick en kvinna sluta föda barn. Barnsäng innebar ju länge en hög risk att dö och gör så fortfarande i många länder. Med dålig mat och många munnar att mätta var de flesta troligen inte i så god form för graviditet när de närmade sig 40-årsåldern.
Om de levde så länge. Medellivslängden var inte hög för 200 år sedan. Om jag hade blivit bortgift vid 16 års ålder, som skett i andra kulturer och andra tidsepoker, så hade jag haft många år på mig att bli gravid. Förmodligen hade jag fått ett antal barn då. Hade jag levt kring 1800, så hade jag kanske varit utsläpad av alla graviditeter och andra umbäranden och välkomnat upphörandet av graviditeterna.
Fast jag hade kanske dött i barnsäng tidigare. I en annan kultur eller tid, så är jag i alla fall säker på att jag hade dött vid senast 36 års ålder, eftersom det var då jag blev sjuk. Och den sjukdomen överlever man inte utan operation, vilket inte hade varit möjligt i en annan tid eller på en annan plats.
Man vill gärna hitta en mening i saker som sker, men ibland är det väldigt svårt! Kanske är det inte förrän man blir gammal och kan titta bakåt som man ser vilken sorts berättelse som ens liv gestaltade sig till.