Filosoferingar kring klimakteriet

Jag brukar inte tänka så mycket på att jag närmar mig ett tidigt klimakterium numera. Det har gått över ett år sedan jag fick veta att mina ägg nästan var slut. men ibland när jag har en särskilt kort cykel så tänker jag på det. Som nu. För det är det enda tecknet på att klimakteriet är på gång. Allt kortare (mens)cykler och infertiliteten. Annars känner jag inte av någonting, inga vallningar eller något sådant.

Det sägs att man ska fråga sin mamma om när hennes klimakterium inföll, för att veta när det ska drabba en själv. Det skulle jag aldrig göra. Min mamma hade kanske ett tidigt klimakterium hon också, men för henne hade det ingen betydelse. Hon fick sina barn när hon var runt 25 år gammal. Vad som hände när hon närmade sig 40 var förmodligen ganska betydelselöst. Men det är förstås mer intressant för mig som har försökt att få barn i den här åldern.

Tänker på hur det var för 100 eller 200 år sedan. Då kanske ett tidigt klimakterium kunde ses som en välsignelse. Äntligen fick en kvinna sluta föda barn. Barnsäng innebar ju länge en hög risk att dö och gör så fortfarande i många länder. Med dålig mat och många munnar att mätta var de flesta troligen inte i så god form för graviditet när de närmade sig 40-årsåldern.

Om de levde så länge. Medellivslängden var inte hög för 200 år sedan. Om jag hade blivit bortgift vid 16 års ålder, som skett i andra kulturer och andra tidsepoker, så hade jag haft många år på mig att bli gravid. Förmodligen hade jag fått ett antal barn då. Hade jag levt kring 1800, så hade jag kanske varit utsläpad av alla graviditeter och andra umbäranden och välkomnat upphörandet av graviditeterna.

Fast jag hade kanske dött i barnsäng tidigare. I en annan kultur eller tid, så är jag i alla fall säker på att jag hade dött vid senast 36 års ålder, eftersom det var då jag blev sjuk. Och den sjukdomen överlever man inte utan operation, vilket inte hade varit möjligt i en annan tid eller på en annan plats.

Man vill gärna hitta en mening i saker som sker, men ibland är det väldigt svårt! Kanske är det inte förrän man blir gammal och kan titta bakåt som man ser vilken sorts berättelse som ens liv gestaltade sig till.

Täcket över huvet

Vissa dagar är det lite tyngre. Det är just de gånger jag påminns om att jag är på väg in i klimakteriet – 38 år gammal.

Dagarna kring förväntad mens är jag förstås vanligt uppriven, som alla som försökt bli gravida en längre period. Men för min del är tanken på att mensen helt ska sluta komma – utan att jag är gravid – tydligen ännu lite värre. Istället för en ”normallång” menscykel eller att jag till och med är gravid, kom jag idag på att mensen kanske inte tänker komma tillbaka alls.

Insåg att jag nog ändå gärna vill ha den där mensen. Även om det betyder att jag inte har blivit gravid den här månaden heller. Ingen tant röd mer = alla chanser att lyckas på egen hand brända. Plus att det känns oerhört deprimerande att komma in i klimakteriet före 40.

Innan jag fick beskedet om min begränsade fertilitet hade jag aldrig misstänkt att jag var så väldigt på upploppet i racet om att nånsin kunna få barn. Svårt, visst. Men definitivt slut och omöjligt – sånt vill man inte ens tänka på.

Jag har förstått att många kvinnor tycker det är jobbigt att komma in i klimakteriet. Men att hamna där utan att ha fått barn, det känns bara så ledsamt att jag ibland får lust att lägga mig ner och aldrig vakna igen.

Jag vet ingenting om klimakteriet har jag kommit på. Jag har inga värmevallningar. När man googlar på nätet om klimakteriesymtom står det att man ska fråga sin mamma hur hon hade det. Så tusan heller jag ska. Nånstans vägrar jag acceptera att jag är på väg dit. Jag är för ung och har missat det där man måste hinna innan.

Min man gör vad han kan för att jag ska få tillbaka lite vett och sans när jag blir såhär svartsynt. Han följde till och med in i butiken när jag kände behov av att tröstshoppa en liten klänning som jag definitivt inte såg ‘klimakteriell’ ut i.

Och förresten, jag tror att mensen är på väg nu. Så klimakteriemonstret har förhoppningsvis inte tagit min kropp helt i besittning än så länge.