Filifjonkan på besök

Dagen började inte bra. Mest därför att dagen inte slutade bra igår. Maken och jag är som fast i våra olika oroligheter. Jag är ledsen för att jag inte tycker jag har någon att prata med, som verkar förstå vad jag går igenom. Inte ens maken. Och maken har helt andra tankar. Hans oro handlar om att jag ska bli sjuk igen, att jag inte ska orka med barnet så att hela ansvaret för både mig och barnet blir hans.

Ingen av våra olika oroligheter är väl mer realistisk eller obefogad än den andra. Maken har aldrig haft samma barnlängtan som jag. För honom är vårt förhållande viktigare, något han vill få stöd av. Han är rädd att bli den som bara måste stötta. Lite som det var när jag var sjuk. Kan jag lova maken att jag aldrig ska bli sjuk igen? Nej, det kan jag inte. Jag kan bara säga att jag inte är sjuk nu och att jag inte har större risk att bli sjuk än någon annan. Jag kan också säga att jag orkar bli och vara mamma.

Maken är rädd att jag inte ska orka det, som sagt. Det verkar inte spela någon roll att jag har arbetat heltid i över tre år och har extra uppdrag vid sidan av. Han säger – ”Det är jobbigare att vara förälder än man tror, det säger alla. Det säger killarna på jobbet.” Jag säger – ”Det är inte mer fysiskt ansträngande än att vara på konferenser och föreläsa hela dagarna. Tror du att jag inte ska klara av att vara här hemma med vårt barn på dagarna?” Han säger – ”Barn skriker. Det är jobbigare än man tror.” Jag säger – ”Jag vet att det är jobbigt, men jag klarar det.”

Ja, sådär låter det ungefär. Det är inte precis den sortens diskussion jag vill ha när jag själv är orolig, när jag själv vill ha stöd, att behöva försvara mig. Min oro handlar om en oändlig väntan, ett barn som aldrig kommer, någonting som går fel, en katastrof. Inom mig tänker jag att nu är det hela 1,5 år sedan den senaste katastrofen, beskedet om infertilitet. Borde det inte vara dags nu snart igen? Dags för ett nytt missfall kanske? För varje dag händer det hemska saker i världen, hemskare än vi nånsin vågar tänka på och varför skulle just jag denna gång gå förskonad från det? Det känns omöjligt att tänka på att jag efter mer än 10 år av barnlängtan verkligen skulle få ett barn. Det är liksom sånt som inte händer i mitt liv.

Det känns öht väldigt tungt att stiga upp ur sängen på morgonen och det är tur att jag redan igår bestämde mig för att jobba hemifrån. Vi börjar snart Hämta barn-kursen och jag har väl kanske nåt slags hopp att den ska kanalisera mina jobbiga känslor åt ett vettigt håll. Kanske hoppas jag för mycket på det.

Min vän har fått ett nytt tragiskt och chockartat besked. Det blev inte så enkelt för henne som hon trodde. Jag försöker självklart stötta henne i det jobbiga hon upplever nu. Men hon sa något till mig som fick mig att fundera – ”Låt inte detta som händer mig hålla tillbaka dina egna bekymmer”. Och det är just detta, att det är lätt för mig att försöka stötta henne, men att be om hjälp för egen del det har jag så väldigt svårt för.

Mitt i min struliga morgon läser jag en om ny pjäs som handlar om 40-årskrisen. Det gör mig så provocerad att läsa sånt här:

Fyra fyrtioåringar, två män och två kvinnor, två par med barn och hus, har börjat tappa glädjen och lusten i sina förhållanden. Föreställningen börjar med att de fyra karaktärerna Mats och Caroline, Malena och Viktor, står hela nakna. Mats (spelas av Emil Almén) undrar om Caroline (spelad av Katharina Cohen) är sur. ”Nej”, hon är inte sur. Bara trött. Trött på Mats, trött på barnen, trött på huset, trött på sig själv och sin kropp efter att i många år bara varit mamma och inte känt sig uppskattad av Mats som kvinna.

Det som provocerar mig är väl att jag gärna skulle byta den här typen av problem mot de jag själv har. ”Inte uppskattad som kvinna”, ”trött på sin kropp”, ”bara varit mamma”. Man vill ju bara lägga upp ett flatskratt av ilska, när man själv har en kropp som vägrat producera barn, blivit så sjuk så att den hade dött utan ingripande av sjukvården, en kropp som går in i klimakteriet alldeles för tidigt. ”Trött på sin kropp”, minsann. Så skönt det verkar att inte ha katastrofer och olyckor som roten till sina problem.

”Det du är rädd för har redan hänt”

Det här citatet lyste mot mig imorse när jag öppnade DN. En dikt av Jenny Tunedal inleds så.

Och trots att den här lördagen började tungt, en sådan där dag då sorgen är lite mer närvarande, så fick den här meningen mig att känna mer tillförsikt.

För jag har nog inte riktigt kunnat ta till mig det förut, att mycket av det som jag varit som allra mest rädd för har ju faktiskt hänt. Och jag står kvar ändå. Filifjonkan igen. Hon som är rädd för katastrofen, men blir lugn då den väl inträffat. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med det lugnet förrän nu. Katastrofen har skapat mer oro och ängslan hos mig, inte lugn.

Jag har nästan dött i en sjukdom som de flesta associerar med dödsdom, men jag överlevde. Jag har burit på början till ett barn, men förlorat det. Det överlevde jag. Jag har varit rädd att det skulle bli för sent för mig att få barn, att jag aldrig skulle lyckas få det. Och det har på sätt och vis hänt. Jag kommer aldrig att föda ett barn själv. Men ändå står jag kvar.

Att det som man är mest rädd för händer, det är väldigt svårt. Det är inte en lättnad, som i Filifjonkans fall. Men i alla fall en del av de här katastroferna går att överleva. Och det går att ha ett liv efteråt, ett någorlunda bra liv.

Nu är det kanske lättare för mig att resonera såhär, för jag har fortfarande hoppet kvar om att bli förälder. Och även om sorgen finns över hur det blev, finns också lyckan och förväntningarna inför framtiden. Att det kan bli bra ändå. Katastroferna ligger nu bakom mig. Kanske väntar fler katastrofer framöver, det kan man aldrig veta. Men jag vet att jag har överlevt förut, flera gånger. Det ger tröst.

Stod just och tänkte

… på att nu har det inte inträffat EN ENDA katastrof i mitt liv, från april förra året till april i år! Ett år då jag hela tiden har väntat katastrofen, men den kom alltså inte.

Året dessförinnan var det två katastrofer, missfall och infertilitetsbesked. Och dessförinnan hjärntumör. Men nu – inget!

Vågar inte sia om någon vändning eller så, men visst känns det skönt att se tillbaka och konstatera – det hemska som jag väntade hände faktiskt inte.

Jag är inte som Filifjonkan, som blir trygg när katastrofen hänt.

Den jag blev

Jag saknar ibland den jag var innan allting drabbade mig. Jag saknar den person som kunde tro på att allting skulle ordna sig till det bästa.

Den Hedda som var 29 år eller 34 år hade en ganska fast tro på att bara man arbetar tillräckligt hårt för någonting, så kommer det att hända. Den Hedda var en person som ”aldrig var sjuk” och som tänkte att bra saker väntade i framtiden. Den Hedda fick nästan alltid de jobb hon ville ha. Den Hedda var visserligen också ledsen och ängslig ibland, men ledsenheten var inte en dominerande del av hennes liv.

Jag saknar det. Förmågan att våga tro på att allt ska bli bra. Hjärntumören, missfallet och infertiliteten tog den tron ifrån mig. Ibland undrar jag om jag någonsin ska hitta tillbaka dit igen, eller om mitt liv ska fortsätta levas i skuggan av den katastrof som kan inträffa när som helst.

Jag brukar ibland skriva att jag är som Filifjonkan, i den här bloggen. Filifjonkan är den ängsliga damen i Muminböckerna, som har en ständig beredskap inför den katastrof som slutligen också kommer. Skillnaden mellan mig och henne är att katastrofen befriar henne, när den äntligen har hänt. Då först kan hon se att det inte var så farligt och hon kan sluta vara så rädd. För mig är det lite tvärtom. Jag var en Mymlans dotter, som blev en Filifjonka. Katastrofen gjorde mig rädd. Den väckte min beredskap inför fler katastrofer.

Idag hoppas jag, men jag vågar inte tro. Jag tror att det är främst detta som jag saknar i mitt liv. Jag vill ha tillbaka tillförsikten, kombinerad med allt det jag lärt mig om livet efter att katastrofen kom. Är det möjligt?