Bakgrund

En sak som jag har tänkt på, som jag tror är en fördel med att adoptera ett äldre barn, är att barnets ursprungsland blir närvarande i familjen på ett ganska påtagligt sätt.

För att bättre förstå min dotter har jag försökt ta reda på så mycket jag kan om hur allting fungerar i hennes födelseland. Vissa saker har jag ju sett själv på plats, men långtifrån allt. Det står t ex allt klarare för mig att de flesta barn, inklusive min dotter, i hög grad blir ”uppfostrade” av andra barn, i brist på vuxna som har möjlighet att vara närvarande. Äldre barn (som inte behöver vara särskilt gamla) tar hand om yngre. En 4-åring kan t ex få ta hand om ett spädbarn. Det gäller inte bara på barnhemmen. Att det skapar speciella förutsättningar, när man sedan som adoptivförälder ska ”ta över” ett barn, det kanske säger sig självt.

På vår gård pågår just nu ett grävningsarbete. När det startade så pekade min dotter och sa: ”Där ligger en död man”. Jag försökte se var hon pekade och det tycktes vara på en presenning som låg på marken. Jag såg direkt sambandet presenning-död kropp, och kunde förklara att nej, där ligger inte en död person, det är byggmaterial under presenningen. Men hennes slutsats är ju en aning hårresande för oss skyddade nordbor. Hur ofta ser vi presenningar ligga på marken i syfte att skyla en död kropp? Som tur är, är jag inte rädd för att prata om döden, eller tycker att det är något som ska hyschas om i närheten av barn. Vår dotter har varit med om en hel del och det är en del av hennes liv, hon ska bära med sig det alltid. Döden är t ex en orsak till att vi har henne hos oss idag. Det känns som om vi alltid ska vara öppna kring det. (Även om vi än så länge bara nosar kring minnena av en ursprungsfamilj.)

Vi har flera nationaliteter i vår familj och så kommer det alltid att vara. Vi kommer alltid ha minnen från dotterns födelseland, även gemensamma minnen från tiden då vi blev en liten familj där. Det är ett hårt och svårt land, men också väldigt fascinerande och rikt.

Annonser

Vardagsfunderingar

Nu är det snart tillbaka till jobbvardagen igen och även min terapi påbörjas igen till veckan, efter terapeutens sommaruppehåll. Känner mig fortfarande besviken över att mitt önskemål inte blev hörsammat och drömde häromnatten att jag sökte och fick jobb någon annanstans. Jag har aldrig drömt såna drömmar förut!

Men det är inte så konstigt. Det börjar närma sig 5 år som jag har arbetat på min nuvarande arbetsplats och om omständigheterna hade varit annorlunda hade jag definitivt börjat se mig om efter andra alternativ. Jag har ett väldigt roligt jobb, men jag tror inte på att stanna år efter år på samma arbetsplats. Jag tror definitivt att man ska byta med jämna mellanrum för att inte fastna i tankebanor och göromål.

Men när man väntar på föräldraledighet så är det ju inte alls läge att byta. Det finns också en ”normal” karriärväg på mitt område som innebär att man blir chef för ett ”kontor” (låt oss kalla det så) och jag vet inte om jag vill det. Kanske kan jag ägna det närmaste året till att utforska vad jag skulle kunna tänka mig att jobba med framöver.

Är fortsatt fascinerad över vårt adoptionsland. Förutom att jag läser skönlitteratur, så följer jag också diskussioner om landet, av dess landsmän, via sociala medier. Det finns både en stor oro för framtiden bland invånarna, men också ett stort hopp om en bra framtid. Och det finns fortfarande motsättningar mellan de olika folkgrupperna i landet, det är helt klart. Jag har läst om landet att trots de politiska oroligheter son finns och har funnits, så är det offentliga samtalet ändå förvånande öppet. Och så är det verkligen. Människor verkar inte dra sig för att skriva att de tycker presidenten eller myndigheter är värdelösa. Men det finns alltid de som säger emot, det blir ett samtal mellan olika uppfattningar i de sociala medierna och det är spännande att följa! Tur för mig att det officiella språket i landet är engelska… 😉

Ett extra land

Något som från början har lockat mig, när det handlar om adoption, är att få knyta särskilda band med ytterligare ett land i världen. Att det där landet betyder något särskilt, för därifrån kommer vårt barn. Det känns spännande att få den speciella relationen till ett land.

Både jag och maken är andra generationens nordiska invandrare i Sverige. Så vi har redan band till två länder, ett där våra föräldrar kommer ifrån och ett till det land där vi själva har växt upp, Sverige. Vi tycker också om att resa och reser gärna riktigt långt.

Jag tror att vi båda ser fram emot resan till ”vårt” adoptionsland med nyfikenhet, spänning och en viss nervositet. Vi har inte direkt någon erfarenhet av Afrika. Förmodligen blir det en resa som på många olika sätt skiljer sig från de resor som vi hittills gjort.

När jag började läsa på om landet, insåg jag att det finns områden där som man inte bör besöka som utlänning. Nyhetsrapporteringen från landet har ofta handlat om oroligheter och laglöshet. Ett tag kände jag mig riktigt orolig. Skulle vi verkligen våga åka dit? Men så läste jag på mer och insåg att det förmodligen går bra. Lyssna gärna på detta! Weekendtrip till Lagos >> (SR, P1)

Nigerianska Lagos dras med ett rykte som en av världens farligaste städer. Skribenten David Isaksson åkte på weekendresa till Lagos, och fann att fördomarna kom på skam.

Det som oroar mig mest nu är väl risken att bli sjuk. För att åka till Afrika utan att få nån typ av magåkomma, det går väl inte…? 😉

Jag tror att ett av de bästa sätten att lära känna ett land är genom dess kultur. Därför läser jag de nigerianska författare som jag kan komma över. Jag har börjat med de mest populära och tänker arbeta mig fram till Nobelpristagaren Wole Soyinka. Jag läser böcker av Chimamanda Ngozi Adichie, Sefi Atta och Chinua Achebe. Buchi Emecheta har jag läst för många år sedan.

I Sverige finns också en fin författare, svensknigerianen Cletus Nelson Nwadike, som jag faktiskt har sett framträda en gång. Han skriver på svenska.

Det finns en bra föreläsning med Chimamanda Ngozi Adichie på TEDtalks, där hon talar om synen på Afrika och på ”afrikanen”. Möjligheten att berätta många historier om att vara afrikan, till skillnad från den enda berättelse om afrikanen som de vita kolonialisterna har skapat.

Jag tycker att Nigeria verkar vara ett oerhört spännande land och jag inbillar mig att jag förstår lite mer av det, efter att ha läst de här författarna. Men mest av allt känner jag mig nog ödmjuk inför ett land som kan tänka sig att lämna sina barn i vård hos västerlänningar som vi.

Elefanter

Ja, för det är väl ungefär såhär dags den börjar, den där elefantgraviditeten. Det är nog olika för alla, men fram tills nu har jag nog inte känt mig gravid. Men nu är det som om plusset äntligen visar sig svagt och man tänker – hjälp, vad händer nu då?

Om man ska dra parelleller mellan adoptionsväntan och graviditet – och det ska man väl? – så är det inte svårt att hitta sådana. Just nu känns det om om vi/jag håller på och skriver in mig hos barnmorskan. Det finns ett plus, men vi vet inte hur det ska gå. Som i alla graviditeter finns det många osäkerhetsmoment. Det finns olika kontroller man ska igenom, det ska kollas att allt är ok. Inom graviditetssvängen pratar man om KUB och RUL. I adoptionssvägen blir det mer av pappersexcersis, processen äger rum utanför den fysiska kroppen, men det är likväl olika faser som man ska igenom.

Har fått veta att det inte är så administrativt krångligt med Nigeria. Inte så jättemånga papper att lämna in. Känns skönt. Men ändå känns det som om vi nu ska klättra öven en smärre kulle med papper som ska bli rätt ifyllda, foton som ska bli lagom trevliga, brev som ska skrivas med rätt känsla för vad som uppskattas i landet.

Maken och jag tittade på nyheterna på tv igår kväll. Det var ett inslag från Nigeria – igen. Det är ju val på lördag. Vi tittade och tittade. På människorna, på bilderna från den stora staden, hur varmt ser det ut att vara, träd, växter. Inga elefanter. Då och då ett barn som skymtar förbi. Jag säger till maken – ett sådant litet barn är det som vi ska få. Det känns helt ofattbart.

The Elephant by Doug Wheller on Flickr / CC by nd 2.0

The Elephant by Doug Wheller on Flickr / CC by nd 2.0