Återupptäckt

I eftermiddags såg jag om filmen om den mexikanska konstnären Frida Kahlo. Det var nog några år sen jag såg den sist. Men nu satte jag mig ner för att verkligen ta del av den. Jag har alltid varit fascinerad av Frida Kahlos målningar och för längelängesedan var jag och såg dem när de ställdes ut på Millesgården i Stockholm. På ett ganska barnsligt sätt tyckte jag att de talade om den smärta som jag själv kände inuti, trots att jag vid unga år ärligt talat inte hade upplevt så särdeles mycket. En plansch som jag köpte på utställningen hade jag i många år uppsatt på väggen hemma. (Tror den ligger hoprullad i ett rör i källaren nu.)

Nu när jag själv har varit fysiskt sargad, gått igenom missfall och barnlöshet, skilsmässa och nytt förhållande (etc.) talar målningarna möjligen till mig på ett annat sätt än förr. Och filmen också. Kunde inte hjälpa att en eller annan tår trillade både lite här och där. (Jo, jag är mer lättrörd efter min hjärntumörupplevelse!)

Efter filmen var jag tvungen att ta fram min stora Frida Kahlo-bok som jag säkert inte har öppnat på mer än 10 år. Där finns målningarna reproducerade. Där hittade jag också två vykort som jag köpte på utställningen då för längesen. Ett av dem var den här bilden.

Bilden målade hon efter sitt missfall, som hon fick i tredje månaden. (Som jag.) Frida Kahlo kunde inte få barn efter en skada som hon ådrog sig i en bussolycka då hon var 18 år gammal.

Det är tydligt att missfallet var något som berörde hennes eget liv djupt. Dels har hon avbildat händelsen på bl a detta sätt, dels skaffade hon sig ett foster i en burk med formalin. Hon brukade, enligt min bok, visa fram burken för gäster och säga att det var hennes eget foster. Man kan ju tänka sig att det gjorde många illa berörda. Man kan också tänka sig att det var hennes sätt att provocera fram en reaktion i en kultur/omgivning som sa att det är tabu att prata om missfall. Och samma sak gäller ju i dagens Sverige, tyvärr.

Hur kan vi använda våra udda och svåra upplevelser på ett konstruktivt sätt? För vi vill ju alla komma vidare och på något sätt skapa en mening i våra liv? En del skapar konst, som Frida Kahlo. Jag önskar lite hemligt att jag själv hade talangen att åstadkomma just någon form av konst. I brist på sådan försöker jag på lite olika sätt. Ett sätt är att stötta andra som varit igenom liknande upplevelser som jag har. Exempelvis är jag sk samtalsvän hos Cancerfonden.

Jag är alltså tillgänglig för kontakt, via mejl, från personer som behöver någon att bolla med i en svår situation, relaterad till cancer. Hittills har jag blivit kontaktad av anhöriga enbart, men jag hoppas litegrann att någon som själv är personligt drabbad ska höra av sig. För det är där min egen erfarenhet finns, att själv vara drabbad av dödlig sjukdom. Hur det är att vara anhörig kan jag tyvärr inte föreställa mig riktigt fullt ut. Och så har jag genom en annan blogg jag driver också fått kontakt med många och förhoppningsvis kunnat vara lite till nytta för någon.

För det är ju vad man vill – betyda något. Och vi söker alla våra vägar dit.

Annonser