Dagens dikt

Lyssnade alldeles nyss på P1 och plötsligt hörde jag något som fick mig att stanna upp. Dagens dikt av Pauline Stainer. Den handlade så uppenbart om konstgjord befruktning, dikten ”Kvinna med vågskålar” ur diktsamlingen Gående på vattnet. Tyvärr finns inte dikten att lyssna på i efterhand, men läs mer på översättarens blogg. Diktsamlingen finns både att låna på de flesta bibliotek och att köpa på Bokus och Adlibris.

Annonser

Nobelpriset i medicin – en möjlighet för barnlösa

Imorse när jag läste SvD blev det ganska tydligt att nyheten hade läckt i förtid – att Nobels medicinpris skulle gå till Robert Edwards, som utvecklat IVF-tekniken. Jag tycker det är både roligt och berömvärt att uppmärksamma den här typen av forskning, som ger miljontals par världen över möjlighet att bli föräldrar efter en oftast lång kamp med barnlöshet. Kanske kommer jag själv en dag få nytta av tekniken, om vi bestämmer oss för att pröva äggdonation. För det är ju samma principer – även om just jag inte kan bli gravid med egna ägg, så är det fortfarande en befruktning som ska ske i ett provrör.

Nu väntar jag bara på motsvarande avancerad forskning kring missfall. Så att vi som råkar ut för det får höra något annat i gynstolen än att det är ”naturens vilja”.

Någonstans betalar man ett pris

För ett drygt år sedan satt jag tillsammans med en kompis och diskuterade min barnlöshet. Det var nog första gången jag verkligen ”kom ut” i frågan. Att jag ville ha barn anade och visste hon nog, men hur detta har plågat mig i tio år och hur alltihop har stötts och blötts i mina tankar och hur jag upplever det, det visste hon inte.

Min väninna är ganska många år äldre än jag och har nästan vuxna barn. Hon har alltid haft lätt att bli gravid, för lätt (vilket bl a har resulterat i abort). Jag berättade att jag var osäker på om jag var beredd att betala det pris som åratal av IVF-försök kan innebära. Att försöka på egen hand, jag vet hur jobbigt det kan vara, när tiden går och ingenting händer. Att då få medicinsk hjälp och med både kropp och psyke gå in en slitsam process gång på gång och kanske misslyckas många gånger – jag vet inte om jag vill uppleva det.

Men hur kan du säga det, sa min väninna, barn är värt alla uppoffringar. Ja, sa jag, barn är värt det. Men om det inte blir barn så vill jag inte betala det priset. Jag vill inte leva det livet, jag tror att mitt liv ska kännas förstört.

Jag vill inte göra alla som håller på med IVF-försök ledsna genom det här inlägget. Jag vill bara förklara hur jag såg på medicinsk hjälp att få barn tidigare, och fortfarande. Egentligen vet jag inte varför jag är så negativ till fertilitetsbehandlingar. Kanske därför att jag ser hur mycket hopp de skapar och hur många som blir bittert besvikna gång på gång. Jag vill inte gå igenom det.

Jag står i kö för äggdonation, eftersom det visade sig att jag inte är kvalificerad för ”vanlig” IVF, dvs med egna ägg. Men äggdonationen känns för mig som en sista nödlösning, det är adoption som jag ser som vårt ”riktiga” alternativ. Antagligen är jag livrädd för äggdonationsbehandlingen. Jag är så trött och less på att allt ska hänga på mig och min kropp hela tiden. Min kropp fungerar inte. Först blir den inte gravid, sedan blir den gravid men får missfall, sedan har den för få ägg och kan inte bli gravid nåt mer. Och däremellan hjärntumörer och f*n och hans mormor.

Min man är det ju inget medicinskt fel på. Och det är han som insisterar på att vi fortfarande ska ”försöka” varje månad. Och som ser den där äggdonationen (kanske t o m i Baltikum) hägra framför oss. För honom tror jag att äggdonationen är nummer ett och adoption nummer två.

Om jag skulle gissa, så kommer vi att göra det där landstingsfinansierade ÄD-försöket nästa år. Även om vi får ett medgivande för adoption i vinter. Jag tror att min man inte riktigt kan släppa chansen att få ett ”biologiskt” barn (det får ju iaf hans gener om än inte mina). Kanske skulle jag också av ren nyfikenhet vilja pröva. Men om vi får ett adoptionsmedgivande så tänker jag mig att det enda landstingsfinansierade försöket också blir det enda ÄD-försöket. Om vi ska adoptera behöver vi spara de 70 000 som en ev. Baltikumresa kostar till adoptionen.

Skulle jag avstå IVF om jag hade det alternativet och det var vår enda chans? Nej, troligen inte. Men hur gör man för att inte gå under i processen? När blir priset för högt? Någonstans finns ju det andra livet som också ska levas. Det som inte kretsar kring barn, och särskilt då barn som inte bli gjorda.

Med tanke på hur min barnlängtan har påverkat min livskvalitet negativt de senaste 10 åren, så borde jag ju ha lagt ner hela projektet för längesen. Men se nej – så enkelt är det ju inte. Om man en gång har börjat önska sig barn så finns ingen väg tillbaka. Antagligen är det en djup instinkt som vi själva inte råder över med vårt medvetande. Och som får oss att betala ett hur högt pris som helst.